Relationsanarkisten Beauvoir failade
"Oj, oj, jag har inte ens tänkt tanken" säger DN-skribenten Malin Ullgren i förra veckans "Kulturfredag" i P1, en riktig Daddy´s girl för att tala med Valerie Solanas, om relationsanarki, som den senaste tiden - bl a i den nya feministantologin "Könskrig" - lanserats som något nytt.
Men det är det inte.
Redan på 40-talet praktiserades denna form av relationsmönster av Simone de Beauvoir och Jean Paul Sartre, på hans initiativ ska tilläggas. Senare under 60-talets sexrevolution pågick något liknande, men nu sitter ett gäng Daddy´s girls kring 30+ och drömmer om något nytt, efter att ha kört fast i äktenskaps-skilsmässoträsket. Det kittlar lite i teorin att pröva, men det tycks inte vara något som Ullgren på allvar är intresserad av att praktisera. Och det kanske är lika bra det, för att 20-åringar prövar sig fram relationsmässigt är väl inte så mycket att säga nåt om och det är väl ok senare i livet också, men frågan är om det går att dela kärleken så där skönt okomplicerat som Andie Nordgren, relationsanarkist, hävdar i samma program (hon finns även att läsa i "Könskrig").
Ska vi tala med Beauvoir så funkar det inte. I sina memoarer skrivna med decennier av perspektiv står det klar att det mest drog med sig lögner, otroheter, svek och sårade känslor. Beauvoir tycks ha gjort det för Sartres skull, även om det inte stod klart för henne när det pågick och även om hon på en nivå levde relationsanarkistiskt så var hon på djupet alltid trogen Sartre. Det var deras relation som var den nödvändiga - som de båda sa till varandra - medan de andra relationerna där de inte gjorde skillnad mellan vänskap och sexualitet tillförde dem upplevelser och erfarenheter de inte ville avstå ifrån.
När Beauvoir ser tillbaka på tiden med Sartre, tycks hon se den relationsanarkistiska sidan av relationen som oetisk, eftersom den inte tar hänsyn till andra. Däremot övergick hennes relation till Sylvie le Bon, som utvecklades parallellt under hennes tid med Sartre, till en nära kärleksrelation. Men det var först efter Sartres död. För så länge Sartre levde var han alltid den viktigaste relationen för henne.
Jag har svårt att se att människan skulle fungera annorlunda i dag. Det finns alltid någon som är viktigare än de andra och att avstå av fri vilja är kanske det som krävs för att nå en annan människa och sig själv på djupet. Men det kanske inte relationsanarkismen är så intresserad av.
