Maud Olofsson har nedkommit med en piga

Den första juli kan rikingarna börja sinka jämställdheten mellan män och kvinnor på hemmaplan, ännu mer än de redan gör. Om förslaget om skatteavdrag (max 50 000 kr om året om man städslar en piga för 100 000 kr) för hushållsnära tjänster, som Maud Olofsson kallar jämställdhetsreform. !?
Införandet av skattesubventionerade hushållsnära tjänster handlar inte om jämställdhet när en annan kvinna än hon inom den familj som betalar ska städa, tvätta, stryka, lämna ungarna på dagis och ta hand om sjuka mormor. Det är bara vanliga överklassfasoner, vilket betyder att någon annan får ta hand om "skitgörat", medan man själv sysslar med "viktigare" saker. Stenhård klasspolitik mao och återupprättandet av det gamla pigsamhället, som vi svenskar en gång bestämde oss för att avskaffa.

Jämställdhetspolitik värd namnet handlar inte om att skjuta över hemmaansvaret på en mindre gynnad grupp kvinnor. Jämställdhet handlar om att män och kvinnor delar på det jobbet. Men i vanlig ordning kommer gubbarna undan. Att sen kvinnorna, som nu planerar att köpa sig fria från att ta hand om sitt eget hem - som männen alltid gjort - är osolidariskt mot andra kvinnor. Det är långt ifrån den systerliga solidaritet - den enda vägens politik - som de kvinnor, som kämpar för en riktig jämställdhetspolitik på hemmaplan och inte bara tänker på sin egen personliga och privata situation, drömmer om.

Nu återstår att se om de hushållsnära tjänsterna kommer att innebära så mycket nya arbetstillfällen som alliansen hoppas på. Jag tvivlar, men medelklassen som vill leka överklass, jublar nog så länge det varar. Mörker råder över svensk jämställdhetspolitik och det är Maud Olofsson som står för backlashen.

Myten om det frivilliga kontraktet

Att köpa en kvinna, oavsett om det historiskt sett är en hustru, som i ubyte mot mark, politiskt-, eller ekonomiskt inflytande eller en hora för sexets skull, så har det alltid handlat om kvinnor som handelsvaror i ett maktspel mellan män och släkter i alla världens länder genom årtusenden.
Visst har köpehandlingen demokratiserats till kvinnornas förmån i många länder över tiden, men om man skrapar på ytan finns kontraktet där - ömsesidigt eller ej - som en grund för relationen mellan man och kvinna. Ibland behövs inte ens något kontrakt, då vissa män tar eller får vad de vill ha ändå av kvinnor som skapats utifrån givandets princip.

Kontraktet har utmålats som något som kvinnor och män ingår frivilligt med varandra och i samma stund som man fäster frivillighet vid en handling mellan människor tycks den per automatik bli något oantastligt, skyddat från vidare insyn i de bakomliggande orsakerna. Men bakom denna dimridå av frivillighet och i förlängningen frihet, döljer sig många gånger ett arkaiskt herre-slavförhållande om än i modifierad form.
Hur ska man annars förklara att kvinnor sliter ut sig på hemmaplan vid sidan av förvärvsarbetet, medan männen nöjer sig med att dra in slantar till hushållet. Undersökning efter undersökning visar att kvinnor förlorar på att sluta något som helst kontrakt - även kallad kärleksrelation - med en man, medan männen berikas av relationen med kvinnor.
Detsamma gäller relationen mellan horan och torsken, bara att i det fallet blir det så tydligt vad det handlar om. Han betalar och hon ger honom sex. Frivilligt hävdar hon, eftersom hon går med på det, de sluter ett sk ömsesidigt kontrakt. Om vadå? Att han får sätta på henne hur och när han vill, det förra ibland med vissa restriktioner. Varför då? För att horan är herrens slav, precis som kvinnor som lever enligt det traditionella könskontraktet med män, dvs båda är ekonomiskt beroende av en man för sin överlevnad. Att kalla det frivillighet kan säkert kännas härligt och sant i det individuella fallet och dessutom hålla de som har en annan syn på saken på avstånd. Men om man skärskådar denna typ av frivillighet närmare grundar den sig på ett ytterst ojämställt kontrakt, som för länge sen övergivit tesen om att vi alla är födda fria och jämlika.

Singelkvinnors rätt till insemination och den nya svenska familjen

Jag känner några kvinnor som har adopterat barn på egen hand. Anledningen är att de som kvinnor, precis som de som lever med en man eller en annan kvinna, vill ha barn, men inte har träffat någon partner.
Inget konstigt med det och eftersom tekniken gör det möjligt för kvinnor att få barn med hjälp av assisterad befruktning (insemination med sperma från donator), borde även singelkvinnor få den hjälpen. Why not, när den möjligheten länge har funnits för par och lesbiska par, med hjälp av öppna och svenska donatorer så att barnet när de fyllt 18 har möjlighet att ta reda på vem pappa är om han eller hon vill.
Än så länge säger svensk lag nej till singelkvinnorna, men då kan de åka till Danmark, Finland eller Lettland, där de tillåter provrörsbefruktning med anonym donator. Enligt intresseorganisationen Femmis har drygt 60 svenska barn kommit till på den vägen.
Idag ska frågan om lagändring, dvs att göra det tillåtet för singelkvinnor att få assisterad befruktning i Sverige, diskuteras i riksdagens socialutskott. De traditionella familjekramarpartiet (kd) säger nej, (s) har inte bestämt sig, (v) och (mp) säger ja, vilket tycks vara linjen även för (c), (fp) och (m). (DN, 070227)

En svettig vecka för (kd) mao, som är splittrad i frågan om att låta kvinnor inom EU komma hit och göra abort, om det är olagligt i deras länder. Både pingströrelsen och katolska kyrkan har hotat med att (kd)-väljare från deras håll inte kommer att rösta på partiet vid nästa val om Göran Hägglund inte backar och stänger möjligheten för andra europeiska kvinnor som vill göra abort i Sverige. Men Hägglund står på sig i abortfrågan mot kritikerna inom partiet. När det gäller aborterna menar han att EU är en öppen plats där de möjligheter som finns inom ett land ska vara tillgängliga för alla EU-medborgare även om det egna landets lag har satt stopp. I konsekvensens namnm betyder det att det är ok för (kd) att svenska kvinnor åker till andra EU-länder och får barn med hjälp av assisterad befruktning, så länge det inte sker inom landets gränser. Moraliskt håller naturligtvis inte en sån hållning, utan det enda rätta vore att (kd) tillåter svenska singelkvinnor att få hjälp att få barn på egen hand i Sverige, precis som kvinnor som lever i en hetero- eller lesbisk relation. När kommer (kd) att vakna upp ur sin törnrosasömn och inse att det skett en förändring av familjebegreppet och i stället för att favorisera den traditionella heterofamiljen, se till de familjer som finns och deras bästa. För hur många är det som lever i en traditionell kärnfamilj nu för tiden? Det är dags för (kd) och restan av samhällets institutioner att omdefiniera familjen och då utgå från frågan: Vad är en familj på 2000-talet i Sverige?

Apropå donator-debatten, borde nästa steg, i jämställdhetens namn, bli att donatormammor ställer upp för att singelmän ska kunna få barn. Har man bara tillräckligt med kosing kommer det att finnas kvinnor som mot betalning ställer upp på det och säkert en och annan filantrop också.

Överstemorsan Claeson på tomgång

Sen några år tillbaka har Elise Claeson predikat hemmamammornas lov. Sååå typiskt att en mamma, som själv inte sitter hemma ackompanjerad av barnskrik och mitt i vällingkräk, gör sig till modersprästinna. Visserligen har hon varit hemma med barnen, innan hon outade som offentlig debattör. Men varför kvinnor ska stå tillbaka från ett intressant jobb i 15 år bara för att de får barn, när det oftast finns även en pappa som borde ta sitt hemmaansvar, har Claeson inga svar på.
För henne är barnen livets mening och samtidigt som hon hävdar det gör hon alla oss som av olika anledningar inte har barn meningslösa. Att påpeka att barn inte är livets mening - årtusendets floskel - för såna som Claeson är inte mödan värt, för de har sen länge fastnat i en mammaretorik som är så politiskt förutsägbar att tomgång är den enda giltiga beskrivningen.
I sin senaste krönika (SvD, 070226) hänvisar hon i tomgången till Timbrogossarna Fredrik Bergströms och Robert Gidehags bok "Till 40 procent fri", enligt Claeson; "en rysare om hur Sverige valde att socialisera familjen (inte näringslivet)".

Claeson är talesperson för den sk näringslivmamman (mitt begrepp), vilket innebär kvinnor som förespråkar de mest ojämställda kvinnonrna i dagens Sverige. Andra kända näringslivsmammor - med eller utan barn - är: Maria Abrahamsson, SvD:s ledarskribent, Susanna Popova, debattör och författare, som snart kommer med en bok om överklassen och Marie Söderqvist, debattör. Tillsammans utgör de här fyra en näringslivskvartett som försvarar gubbarnas ojämställdhetstänk inom näringslivetpatriarkatet och gör vad de kan för att basha feminister.

I P1 Morgon i dag säger en turkisk sociologprofessor att i Turkiet har kvinnokampen inte kommit längre än till den politiska jämställdheten, men i Sverige har ni samma jämställdhetsproblem som vi inom näringslivet, menar hon rättmätigt. En sitution som näringslivskramarkvartetten gör allt för att mörka.

Subversiva Brittan gör uppror

När Britney Spears goes wild and crazy på en bil häromdan i kvällspressen, analyserar de självgott handlingen som ett steg i utförsbacken för den forna tonårsikonen, som skapades som en oskuldsfull girl next door från början. Jag hoppas de har fel och att Brittan går en ny vår som fullblodsartist till mötes. Precis som hennes forne pojkvän Justin Timberlake har spått, kan den rakade skallen bli en metamorfos för Brittan, som för henne mot nya höjder.
Att supa, knarka och knulla runt har alltid ingått i stjärnrollen, den manliga ska tilläggas. För om kvinnor väljer samma väg då gnölas det på i media och i offentligheten om att de är pinsamma white trash brudar, så korkade och bimbo att de varken kan ta hand om barn eller vet sitt eget bästa. I det läget trycker media till klacken ytterligare för att kvinnan i fråga ska kräla i smutsen,samtidigt som de frossar i den mänskliga misären. Hyckleri är bara förnamnet!

När Gynning för ett tag sen bollade med sina bröstimplantat i TV, var det en revolutionär ansats, som snabbt förvandlats till ett lite kul-crazy inslag. Äntligen, en bimbo som rättat in sig i ledet av våra normativa kvinnoideal, smattrade sexologer och andra experter som kände sig manade att kommentera saken. Men allvaret - kulturkritiken - i handlingen får aldrig fäste, även om snedvridna kvinnoideal blåser förbi i kommentarerna.

Att ta ut silikonet och raka skallen är det mest revolutionära kvinnorörelsen skådat sen Fi kom ut en vårdag 2005. Att media nonchar eller inte vill se den sidan av saken är en helt annan fråga.

Nu hoppas jag bara att KFed tar hand om kidsen Sean Preston, 1 1/2 år och Jayden, 1/2 år medan mamma repar sig på behandlingshemmet i Malibu. Jag väntar med spänning på när hon kommer tillbaka, för she will be back, trust me... om hon har lust vill säga och då starkare än nånsin.

Go Brittan go! We are some out here who loves you!

Prostitutionsdebatt utan trovärdighet

Det senaste draget i prostitutionsdebatten från horornas sida är att sexköpslagen är värre än människohandlande hallickar.
På eskorthoran Isabellas hemsida (www.sensuellqkonsult.wordpress.com) kan man läsa ett bidrag från en fd eskort, Esmeralda Villalobos.

"Den svenska sexköpslagen är Europas mest effektiva misshandlare och förtryckare. Hästlängder mer effektiv när det gäller att skapa utsatthet och hopplöshet än någon traffickinghallick någonsin kan drömma om att vara."

Men så länge alla dessa fruktansvärt utsatta kvinnor aldrig själva kommer till tals, utan andra - prostitutionslobbyn - hela tiden talar i deras namn, så kommer inte den här debatten någonsin att ta ett steg närmare samhällets stöd och förståelse. Esmeralda har ju lagt av att hora och tillhöra därmed inte gruppen längre, liksom Isabella som tagit timeout från horeriet, medan Petra Östergren fortsätter att messa om svensk forskning om prostitution grundas på felaktigheter (Expressen, 070224).

De här tre brudarna och deras prostitutionsförespråkande systrar är inte intresserade av att diskutera prostitutionens väsen: Vad är prostitution? Varför finns den? Hur ser de på jämställdhet mellan könen? Vilken typ av sexualitet står den för?
Om det finns några frivilliga brudar, som vill hora och som tycker det är toppen, så tillhör de undantagen. Men de är de och sexliberaler som Östergren som tar sig rätten att tala i de utsatta horornas namn. De är inte ett skit intresserade av att problematisera prostitutionens syn på kvinnor - vilket värde kvinnor har - eller hur horeriet även påverkar kvinnor som inte horar. De är helt enkelt inte intresserade av jämställdhet och det är därför som de bashar feminismen. De här brudarna - som aldrig själv tillhört de utsattas gäng - är inte mer trovärdiga än de feminister och andra som de pekar finger mot för att de inte har kontakt med verkligheten.

Den dagen som de verkligt utsatta hororna kräver sin rätt, då kommer saken i en helt annan dager. Då kommer åtminstone jag att lyssna, precis som jag redan gör på de utsatta horor jag känner. Deras syn på verkligheten överenstämmer inte med Östergren & co beskrivningarl, kan tilläggas.

När ska mamma vägra ta pappaansvaret hemma?

Jag har inte en väninna, INTE EN, som lever i en jämställd relation med en man. Kommer dessutom barn in i förhållandet då är det helt kört. Det där vet vi ju redan. I undersökningar sen ett decennium tillbaka visar forskningen samfällt detta gång på gång. Ändå händer ingenting.

Jag känner många ursnygga, kreativa och smarta karriärkvinnor, som har klivit framåt vid männens sida eller snäppet före. Men något händer när barnen kommer och det visar sig inte bara i lönekuvertet, utan även i inställningen till livet. Det märkliga är att det bara är kvinnorna som går igenom den här förändrade livssynen, som om männen inte får barn. Och kvinnorna låter det ske gång på gång. WHY?

Visst, kvinnorna kan komma tillbaka efter sisådär 15 år, men under tiden har jämställdheten gått förlorad, både i praktiken och i den familjära teorin. Om inte familjen ifråga, eller kvinnan själv, har kommit fram till en egen hemsnickrad form av jämställdhet, som genast stöter på patrull när den vädras i vidare kretsar.

Härom kvällen hade jag besök av en sån där familj, med en självlysande begåvning till kvinna som mamma som tagit huvudansvaret hemma. Snacket hamnade mitt i familjelivets jämställdhetspussel efter ett tag, som många gånger förr och efter att jag och pappan i familjen bollat argument mellan oss en stund, avbröt familjens dotter och vände sig till sin far och sa ungefär: "Pappa, du håller med om att papporna är hemma för lite. Monika tycker att det är fel, men du tycker inte det."
Pappan hickade till och kom med ytterligare ett argument till varför situationen ofta ser ut på det viset att mamma stannar hemma hos barnen. Men dottern var obeveklig: "Men vad tycker du? Ja eller nej!"

Hon fick inget sånt svar, men ny fransk forskning visar att gifta kvinnor gör 50 procent mer hushållsarbete (15 timmar) än singelkvinnor (10 timmar). Singelmännen lägger ner 7 timmar på dylikt, men bara 5 timmar när de gifter sig. Forskningsledaren Helene Couprie vid universitetet i Toulouse menar att det gör att kvinnor får ut mindre lycka och välmående av förhållandet än män, bara 40 procent av parets välmående. I undersökningen deltog 17 000 människor och den visar att könsrollerna i familjen fortfarande är traditionell, dvs mamma sköter hemmet - städar, dammsuger och tvättar - och pappa drar hem kosingen och snickrar på huset. Det senare beror på Martin Timell-effekten, enligt Tinni Rappe Ernsjö, som skrivit om jämställdhet och könsroller i hemmet i flera böcker. "På sätt och vis kan man säga att det har blivit värre" säger hon och menar att det ser likadant ut i Sverige som i Frankrike på hemmafronten. (Expressen, 070225)