Sen i somras pratas det om familjen i media igen och i går drabbade kärnfamiljskramaren Marie Söderqvist, sen många år ivrig antifeministdebattör, samman med radiojournalisten och "Heliga familjen" producenten Johanna Langhorst, i SVT:s Agenda.
Jag tycker det är bra att man diskuterar ämnet efter alla års forskning som tyder på kärnfamiljen som en jämställdhetsfälla för kvinnor. Langhorst är bra på att lyfta fram dessa fakta, som Söderqvist, med en dåres envishet, ignorerar, för att i stället säga att familjen är den bästa anpassade samlevnadsform mänskligheten skådat. Hennes argument är så omtuggade att hon själv verkar lite däst i debatten. Det gamla bettet om att kvinnor har dubbel makt - både kan välja att stanna hemma med barn eller jobba - biter inte längre, eftersom verkligheten motsäger henne. När hon sen avslutar med att familjestressen kan avhjälpas genom en utökad tjänstesektor för hushållsnära tjänster och Langhorst flikar in, att det inte är någon lösning för henne för hon har inte råd, är det tveklöst så att Söderqvist inte tänkt en ny tanke i familjefrågan sen många år tillbaka. Och trots att Söderqvist går på i ett evigt repeat blir hon ständigt inbjuden till media, som familjens försvarare numero uno. Är hon så ensam om sina uppfattningar månne?
Tyvärr är det lika skralt på feministsidan, som Langhorst representerar, när hon som svar på frågan från programledaren om hur man ska leva i stället för i kärnfamilj svarar; i kollektivhus, som alternativ. Ja visst, inte mig emot, men som svar på den i och för sig omfattande frågan om andra mer jämställda former för samlevnad mellan barn och vuxna känns kollektivhus som en piss i Missisippi. Det går an att klaga - och med all rätt - på kärnfamiljen 2.0, men för att det ska bli riktigt klös i familjedebatten krävs det mycket mer tankekraft - realpolitiska visioner - bakom den feministiska hållningen, som i slutändan blir lika slapp som de som kommer från kärnfamiljskramarnas håll.
