Gott Nytt År alla bimbo-brudar!

Hoppas ni ger er själv ett och samma nyårslöfte:

1. Slutar spruta silikon i tuttarna, läpparna och andra crazy ingrepp. Ni är helhärliga precis som ni är. Remember that,always.
2. Slutar vika ut er eller göra kamouflerade p-rullar med kass musik åt gubbslemmet. Ring en riktig videokonstnär och musikproducent i stället.
3. Ger alla hycklande gubbar som Bergqvist, Ekwall, Gummesson och Kadhammar svar på tal.
4. Satsar på er själva och skiter i Hefner wannabes som Bingo "Bongo" Rimér och byket runt honom.

Enligt Nationalencyklopedin är bimbon: "Attrativ flicka eller ung kvinna som väcker medial uppmärksamhet genom utmanande stil och som är eller låtsas vara intellektuellt outvecklad."

I SvD (061231) säger Carolina Gynning att hon "utnyttjat bimbolooken men nu vill jag bli tagen på allvar. Jag är inte ens en äkta blondin men man får mycket mer uppmärksamhet."
En porrproducent säger i Mattias Anderssons bok "Porr, en bästsäljande historia" att gubbsen som kollar p-rullar vill bara ha silikonblondiner. Så när Gynning ville klä av sig framför ett manligt kameraöga var hon tvungen att operera tuttarna fyra gånger - numera har hon dubbel d-kupa - och ibland känns det som "hon skapat ett missfoster och att det kanske är omöjligt att behålla brösten om hon ska bli tagen på allvar".
På SvD:s fråga om hon skulle göra den här intervjun om hon inte silikonopererat sig tystnar hon en lång stund. Sen kommer svaret.
"Ja, men då skulle jag suttit här som konstnär i stället."
Maybe, baby, men fan tro´t!
Carolina har förövrigt blivit utsedd till Årets kvinna av tidningen Café, medan Fredrik Reinfeldt tog hem motsvarande Årets man. Det säger en del om synen på män och kvinnor i konungariket Sverige såhär sista dagen inför det nya året. Det får mig att tänka på en annan fantastisk blondin, sexikonen Marilyn Monroe, som t om fick president Kennedy på fall. Även hon ville bli tagen på allvar!

Rätt ska va rätt

Jag ser att mitt namn dyker upp i en kommentar till artikeln "2006 recenseras av tyckareliten" i SvD(fortfarande i nätupplagan). På några rader lyckas den anonyme göra två fel av två möjliga. För det första är jag ingen "vänsterfeminist" utan är intresserad av en politik bortom blockpolitikens instängda höger- och vänsterfack.
För det andra har jag inte som recensenten Kristian Lundberg "totalsågat" en bok utan att ha läst den. Min artikel "Prostitution - en hushållsnära tjänst" (Sourze - finns i mitt bloggarkiv tillsammans med tre andra artiklar om prostitution)är ingen recension av Petra Östergrens bok "Porr, horor och feminister", utan en reaktion på de ståndpunkter kring prostitution som hon förde fram i den mediadebatt som följde efter publiceringen av hennes bok.
Däremot är den artikeln och de tre andra som jag skrivit om prostitution ett debattinlägg mot hennes ståndpunkter i prostitutionsfrågan, men det är en helt annan sak.

Knut Ahnlund fiskar i grumliga incestvatten igen

Egentligen kan man förbise akademiledamot Knut Ahnlunds omtuggade hat mot "extremfeminister", psykologer och ett rättsväsende i fritt fall, som enligt honom bär skulden för de oskyldigt dömda i incestbrott. Men eftersom DN Debatt (061231)- återigen, för vilken gång i ordningen (?) sen Ahnlund utsåg sig själv till de oskyldigt incestdömdas riddare i början av 90-talet - ger plats för ännu en av hans recyclade spyor kan jag inte låta bli att dra mig till minnes, hur han med EXAKT samma indignation lät då när tabut mot sexuella övergrepp mot barn sprängdes medialt kring 1992.
Då var det visserligen mest psykodynamikernas fel, som lurade barn att ljuga i rätten. Men även juristerna Madeleine Leijonhuvud och Christian Diesen utsågs redan då till fiender. Medan Hans-Gunnar Axberger - som står bakom rapporten "Felaktigt Dömda" - redan då tillhörde Ahnlunds gäng.
Det hela briserade för några veckor sen när JK, justitiekansler Göran Lambertz tyckte att en högre instans för att se över redan dömda brott - läs: incestbrott - vore en bra idé. Avgå Lambertz, svarade Leijonhuvud, Diesen och Inger Nyström, fd
justitieråd, som utrett sexuella övergrepp. Efter det sköt justitieminister Beatrice Ask upp ett inplanerat möte med Lambertz, vilket föranledde spekulationer om hon har förtroende för honom.
Det är i det läget "De dömdas riddare" Ahnlund dyker upp på krigsstigen igen och han fäktar vilt och riktar sitt svärd mot: Freud och alla terapeuter som i hans anda tvingar fram minnen som inte existerar, kvinnor som utan verklig grund använder incestvapnet bara för att vinna i vårdnadstvister, jurister som vill censurera sin egen yrkeskår och sänka bevikraven i mål som rör sexuella övergrepp mot barn och "extremfeministernas smygande opinionstryck på de rättsvårdande instanserna".

Vad är det då som är fakta i detta infekterade fall, dvs rapporten "Felaktigt Dömda"?

Elva beviljade resningsansökningar mellan 1992 och 2004 har lett till frikännanden.
Det är inte ens ett fall om året och om man ställer det i paritet till alla de fall av sexuella övergrepp mot barn, som inte ens når rättsväsendet och de som faller bort i processen, så är det väl inte det första man tänker på att de är gruppen oskyldigt dömda som bör ligga till grund för en ny rättsinstans. Snarare är det väl de övergreppade barnen som skulle behöva en.

Vad säger JK, Göran Lambertz om det förslaget?

Det enda jag hoppas på är att han vet vilka mörkermän han ger sig i kast med när han öppnar dörren för en resningsinstans av det slag som nu föreslås. Det är bara att kolla i tidningsläggen, det är samma gubbar nu som då, som tror att fängelserna vimlar av oskyldigt dömda män i sexualbrottsmål mot barn. Frågan är om den debatt och den mediala rapportering vi haft sen 90-talets början och fram till nu inte har tagit ett steg framåt när det gäller att skydda våra allra minsta samhällsmedborgare? Frågan är om vi i dag inte kan lyssna på dem och tolka dem på rätt sätt - om de väl vågar och kan tala - när de uttrycker det som de varit med om?
Tyvärr verkar inte Ahnlund, Axberger och deras gäng - som inte kan räknas till barnens bästa vänner - vara ett dugg intresserade av det.

Lindsay Lohan älskar strippor

Att utvik och hora för pengar är nivåskillnader i ett och samma kontinuum står klart om man som jag läst lots of självbiografier av silikon blondiner och en brunett callgirl på Manhattan under julhelgen. Gränsen mellan att posa inför kameran, åla runt en strippstång, göra det live på porrfilm eller ta betalt som callgirl eller streethora glider ständigt.
Lindsay Lohan som tränar sig blå för sin kommande stripproll har nu krupit till korset och ber stripporna om förlåtelse för att hon tidigare kallat dem horor (se bloggen "In your man-eyes only" 061223). Enligt Aftonbladet (061229) gör hon nu en total turnorver och säger: "Jag älskar strippor" och för att understryka det hela skänkte hon dem ett nummer runt strippstången på klubben Scores West i New York.
Om det skulle dippa med skådespelarkarriären spås hon av strippkollegan Brooke en lysande framtid runt stången: "Hon kommer att bli en bra strippa, hon är en naturbegåvning".

Gubbmobbarna Kadhammar och Bergqvist

För några veckor sen var det Kjell Bergqvist som bara såg Carolina Gynnings "justa rattar" när hon var programledare i 4:ans "Förkväll". Det fick macho-Kjelle att ryta till och säga att i TV passade hon inte.
Nu är Peter "krigskorrespondenten" Kadhammar som gör sig lustig över Linda Rosing (Aftonbladet 061228)och jämför henne med Irakkriget. Jag har alltid gillat Kadis, sen vi jobbade ihop på Expressen på 80-talet och aldrig betraktat honom som den mobbare han nu kommer ut som. Försöker han vara rolig när han jämför kriget i Irak, som kostat 600 000 människoliv med Linda Rosing, som enligt honom är den andra världskatastrofen?
Något hos de här damerna provocerar machomän av en viss typ så mycket att de tappar fattningen och blir larviga. Vad är det som gör att Kadhammar sätter sig med tidningsläggen från 2003 och går igenom allt som skrivits om Rosing och sen skyller det på henne, när det är tidningar som den han själv jobbar på, som säljer lots of lösnummer på Linda? Tycker han månne att han själv får för lite utrymme i tidningen? Kanske gömmer han sig fegt bakom Linda, i stället för att säga rent ut att tidningen han skriver för sysslar med skit. Sånt trams kan vi läsare klara oss utan. Däremot skulle jag mycket hellre velat läsa Lindas bok "Den nakna sanningen" med Peter Kadhammar som medförfattare, än den nuvarande kändisjournalisten Daniel Nyhléns bleka insats. Det är jag säker på skulle blivit en avslöjande historia värd namnet,för till skillnad från Nyhlén är Kadhammar en herrans bra journalist.

Inget arbete, inga barn för kvinnor

Så resonerar kvinnor födda på 70-talet, enligt Anna Hedborg, fd (s) statsråd och generaldirektör för Riksrevisionsverket (Expressens debattsida 061227). Ändå vill de flesta ha två barn, vilket överenstämmer med det genomsnittliga födelsetalet under 1900-talet.
Men något hände när den ekonomiska kristen slog till på 90-talet. 70-talist kvinnorna, har bland andra, svårt att få jobb och väljer i stället för att skaffa barn att fortsätta studera och föder därmed barn senare. Men även de lågutbildade kvinnorna, som vid tidigare lågkonjunkturer valt att skaffa barn om det varit smått om jobb, väntar nu med barn.
Tvärtemot vad jag befarade i min blogg "Ännu en kvinnouppfostrare, Dr Gottlieb" moraliserar inte Hedborg över att kvinnorna blir allt äldre innan de skaffar barn. Det är bara en konsekvens av samhällets prioriteringar. Men om "samhället erbjuder arbete, dagis, föräldraförsäkring och jämställda villkor för kvinnor och män kommer de flesta kvinnor att välja att föda ungefär två barn", skriver Hedborg.

Svenska kvinnor strävar mao allt mer efter att bli ekonomiskt oberoende av män, vilket medför en stark känsla för att man som kvinna måste veta att man själv kan försörja sig och sina barn. Lågt barnafödande hänger ihop med kvinnors brist på arbete, menar Hedborg, vilket syns i länder som Tyskland, Spanien, Italien och Japan där kvinnorna föder ca 1,2 barn per kvinna i genomsnitt. När samhället skiter i mammornas rätt till arbete, vägrar allt fler kvinnor att bli just det och gör som de akademiska kvinnorna i Tyskland, bland vilka 40 procent inte har några barn.

Kontentan: Ju fler kvinnor som jobbar i ett land desto fler barn föds. Det innebär en politik tvärt emot den som alliansen med Göran Hägglund (kd)i spetsen driver för att mammorna ska stanna hemma längre med sina barn.

Tusen spänn för en avsugning på Malmskillnadsgatan

1999 kriminaliserades sexköp i Sverige, vilket gjorde att gatuprostitutionen försvann nästan helt. Nu sju år senare ökar den igen (DN 061228). Annika Borg, chef för socialtjänstens prostitutionsgrupp säger att det finns ca 225 gatuhoror i Stockholm, de flesta "egna företagare" utan hallickar som roffar.
Några horor berättar om några unga rumänskor som dök upp på Malmskillnadsgatan för ett tag sen, hur polisen slog till mot deras hallickar som nu är häktade, misstänkta för koppleri och människohandel.
Det är skillnad på horor och horor, men de som horar på gatan rör sig oftast i samhällets bottenskikt och horar för att klara uppehället och/eller finansiera sitt missbruk. Åtminstone säger tidigare kartläggningar det.

Ännu en kvinnouppfostrare, Dr Gottlieb

Till skillnad från feministen Shulamit Firestones radikala förslag på 70-talet, att satsa på befruktning utanför kvinnokroppen, hotar docenten och läkaren Claes Gottlieb vid provrörsbefruktningskliniken (IVF) på Sophiahemmet med att kvinnor blir barnlösa eller får kromosomfelsbarn om de väntar för länge med barnafödandet (Expressens debattsida, 061226). Trots att han själv förestår en lyckoklinik som möjliggör för kvinnor runt 40 och deras män att bli föräldrar talar han för sitt egna försvinnande som hjälpreda för barnlösa.
I sin debattiver pekar han finger åt kvinnorna och menar att de tidigare i livet borde tänka på barnafödande och inte bry sig så mycket om att skaffa ett jobb för försörja de små. Hans hotfulla inlägg andas gammal traditionell familjeförsörjaranda där far drar in stålarna medan mor fungerar äggkläckningsmaskin på hemmafronten.
Han tycker inte att familjebildning är en gemensam affär där pappa och mamma ska dela lika på ansvar för försörjning och barnomsorg, utan vill gå tillbaka till hemmafruparentesen på 50-talet. För det är ju så det blir om kvinnor ska föda barn tidigare. De missar hela karriärgrejen liksom och sen är det försent för många, som då redan sitter fast i det ekonomiska beroendenätet, vilket hela tiden är argumentet för varför just kvinnor ska vara hemma med barnen.
Nej, käre doktor Gottlieb, sluta skräm kvinnor med att de inte kan få barn om de väntar några år och titta på barnafödandet ur ett vidvinkelperspektiv, dvs skriv en debatt-barikadartikel om pappas roll vid barnafödandet i stället. För om den blivande pappan sa till chefen på jobbet tillräckligt många gånger: "Att nu är det så här, att Lisa och jag ska ha barn och det betyder att jag blir borta ett halvår" så skulle de ekonomiska förutsättningarna för kvinnor och män närma sig varandra på sikt och då skulle det bli möjligt för kvinnor att föda barn mycket tidigare än i dag.
Det, Dr Gottlieb, skulle göra skillnad utan att skuldbelägga kvinnorna för att de väntar med att föda barn. Och om du tänker skriva nåt åt det hållet kan du slå en signal till Linda Skugge och fråga om inte hon också vill vara med i pudelartikeln som ber kvinnor över 24 om ursäkt för att de väntar med att föda barn. Mama-mamman Skugge - som numera mest trampar kvicksand i amningsträsket och andra mamma-utmarker - bloggar om att hon var 26 år när hon fick sitt första barn, men skulle velat vara 24 år. Också kommer skuldbeläggandet: Hon var ändå yngst bland alla tanter och gubbar med pösmagar med dyra kläder.
I dag kommer Anna Hedborg, generaldirektör på Riksförsäkringsverket att fortsätta att blama kvinnorna på Expressens debattsida (tror jag) under rubriken "70-talister kan bli den första barnfattiga generationen".
Jag återkommer i frågan och hoppas att jag har fel i min förutfattade mening om Hedborgs inlägg. När det gäller Skugge och Gottlieb drömmer jag nog mest om att de kommer tänka om...men i den bästa av världar är inget omöjligt.

Donald Trump med rätt att bestämma vad en riktig kvinna är

21-åriga Miss USA, Tara Conner hänger för mycket på New York barerna för att chefen för miss-jippot ´, miljardären Donald Trump ska vara nöjd med henne som ett föredöme. Han har nu gett henne en chans till bot och bättring - hon måste bl a checka in på alkholklinik - om inte ryker titeln.
Kvinnouppfostraren Trump har fått komikern, talkshowaren och lebban Rosie O´Donell att harkla sig över Donalds egen ranking på de moraliskas topplista. Enligt henne har Mr Trump bottenkänning. Efter det har han mulnat och öst ur sig alla stereotypa föreställningar som historien bjudit om lebbor: Hon är omoralisk, "avskyvärd på både insidan och utsidan","en slusk", talar som "en lasbilschaufför", ful och fet. Allt enligt SvD, där man kunnat följa miss-dramat de senaste veckorna.
I Trumps miss-universum är O´Donell-kvinnor inte "riktiga" kvinnor, dvs kvinnor som inte tänder på män ger honom abjektala uppstötningar.
Fortsättning följer...

Män kan visst våldtas

Även om Märta Tikkanen påstod motsatsen i sin roman "Män kan inte våldtas", 1978 om bibliotikarien Tora Randers våldtäktsbeslut i fråga om den man som våltagit henne.
Men Tikkanens romantitel talar heterosexualitet. För knappt har de hunnit tagit en misstänkt för hormorden i engelska Ipswich, så dyker det upp en serievåldtäktsman i Baytown, utanför Houston i Texas (Expressen).
De senaste åtta månaderna har fem män blivit våldtagna "av en ensam man", men polisen tror att fler kan ha blivit våldtagna, men inte anmält pga av skammen.
Serievåldtäktsmän som våldtar män är unikt i kriminalhistorian, däremot finns exempel på homosexuella seriemördare - John Wayne Gacy och Jeffrey Dahmer - som haft sex med sina offer.

Enligt de amerikanska justitiedepartementet har en av 33 män utsatts för våldtäkt eller våldtäktsförsök, medan var sjätte kvinna råkar ut för det.

Like a virgin, ett minne blott

Den amerikanska kultur- och konsthistorikern och queerteoretikernas darling Camille Paglia har sen 90-talets början rotat ner sig i sexualitetens betydelse i kulturen (hennes senaste "Vamps and tramps" är snodd från KB). I tidningen US skriver hon att kyssen mellan Brittan Spears och Madonna 2003 inte var drottningens kronöverföring utan en dödskyss.
Denna annars så sexliberala Paglia - som vanligtvis inte har något emot vare sig porr eller prostitution - visar nu på pryda tendenser, men gömmer sig bakom svammel om att till skillnad från Madonna förstör Brittan sin karriär genom att spela på sex.
Återigen spelas den gamla klasskampen mellan fina och fula flickor upp. På samma sätt som när stiloraklet Ebba von Sydow hissar Paris Hilton medan hon sänker Big-Brother-brudar och deras look alikes, pekar Paglia finger åt trash Brittan, medan Madonna som blottade sig i början av sin karriär nu får epitetet "autentisk artist" av Paglia.

Reinfeldt tänker på potensen

I vilken grotta har statsminister Reinfeldt ruvat de senaste åren när han med en papegojas envishet upprepar att kompetensen ska gå före kön? Samtidigt har näringslivet tänkt om när det gäller jämställdhet och chefer och enligt tidigare utredare för ett lagförslag om jämn könsfördelning Catarina af Sandeberg (SvD 061211)kan bolagsstyrelserna i dag tänka kvinna och chef på en och samma gång. Men inte Fredrik. Han vill avskaffa de tidigare uppsatta (s)-målet om att hälften av de nya statliga toppcheferna ska vara kvinnor.
Vad säger finansministern Anders Borg, som outade som feminist och Simone de Beauvoir-fan före valet, om det? Dags att börja prata om "Det andra könet" i stället för om "Sagan om ringen" (som Expressen härförleden glunkade om var kill-killarnas inspirationskälla) på veckomötena i regeringens verkställande utskott.

På äktenskapsfronten nytt

Medan Bingo "Bongo" Rimér och Big-Brother-stjärnan Angelica Bremert vill gifta sig näcka under vigselförättare Runar Sörgaards ledning, endast iklädd det som gud skapade (se bloggen: "Bingos våta dröm"), har Tilde Fröling och Peter Seipen gjort något giftasförbjudet. De har äktat varann i Las Vegas på fejk rakt igenom.
"Man får egentligen inte gifta sig med ironi och en sminkad Elvis, men nu har vi gjort det" säger Tilde till Expressen (061218).
Subversiv verksamhet från två håll när det gäller att omvandla äktenskapet från en allt mer vanlig resa mot skilsmässa till en crazy grej - ett jätteparty - bland andra.

Politisk julmässa i Uppenbarelsekyrkan

Ja, det är faktiskt sant. Efter att kören - varje år decimerad enligt principen vad bidde det då då - som i år bestod av 4 män och kvinnor. Annat var det på salig kompositören Sven David Sandströms tid, då han och SVT:s musikjournalist Camilla Lundberg var med och jag och kompisen och musikgeniet Christian Falk sjöng i kyrkans ungdomskör.
Men de tappra fyra sjöng hur som helst smäktande om stjärnan i fjärran och vaktmästaren läste en snyftare om de ammande barnen som alla snuttar under stjärnorna. Efter det kom eftermiddagens scoop - helt oväntat - i Hägerstensåsens kyrka. Prästen brände av en politisk predikan där hon bad för regeringen, att de skulle beakta sina beslut om hög och låg och se till ALLA:s bästa. Så gick hon på och jag höll andan och kikade upp bakom psalmboken, för att se om Thomas Gür, som brukar debattera på ledarsidan i SvD, tänkte säga emot. Men, nej, alla satt som tända ljus.
När jag tog mor under armen och vandrade hem under månskäran och alla tindrande stjärnor såg jag en ny politisk tribunal framför mig - predikstolen - i skyn. Vem var det som sa att religion inte är politik. Efter KG tycks inget vara sig likt i kyrkan. Tack, gode gud för det.

Blondes going poppornostars

Jag har länge undrat vad Marie Plosjö - silikonblondinen som blev osams med bästis-silikonblondinen Natacha Peyre i direktsändning - tog vägen efter dokusåpan "Paradise Hotel". Nu vet jag, hon har gjort en Rosing och outat som poppornostar med låten "Boom Boom Boom".
På www.marieplosjo.com/bloggen kan man se turkpopvideon, där Marie får mina assocciationer att tänka haremshora. Instängd i ett österländskt palats ålar och krålar hon likt ett djur bakom galler. Det enda hon har att roa sig med i sin ensamhet är att gnida handen längs halsen på en champagneflaska. Ja, ni förstår...videosnubbens - är det samma gubbslem som gjorde Rosings? - fantasier är rätt enkelspåriga. Och som av en händelse viker Marie ut sig - nu med avklippt frisyr som Gynning - i decembernumret av FHM, precis som Linda kommer att göra i januarinumret.

Detta är alltså vad vi har att vänta från de kreativa flickfotografjägarna härnäst. En drös silikonblondiner som sjunger upp på en video in your neigbourhood fortare än du kan säga God Jul!

Bingos våta dröm

Har just varit på Bingo "Bongo" Rimérs födelsekalas på nätet. Seglade in på "Glamourprinsessans dagbok", www.karolinalassbo.blogspot.com och där låg flick-bunny-bilderna på Bingo och hans flickor. Vad är det med den snubben?
Förra året, tror jag det var, såg jag bilder från hans megapartaj around Stureplan. Han hade makat ett Hugh Heffner look alike häng-sväng-kalas, som gick att skådas på www.stureplan.se.
Att killen wannabee svensk Playboyking vet vi. Frågan är om han kommer lyckas.

Läste i Expressen Fredag (061208) att Bingo vill gifta sig näck - en gång till, han glömde nämligen att strippa förra gången - tillsammans med alla nakna bröllopsgäster. Mmmm...ormgrop.
Hoh, hoh, Bingos bröllopsdrömmar är en satsning på något "vågat", enligt Expressen. Och "vågat" à la Rimér är att ha Runar Sögaard som naken vigselförättare "bland snäckor och skal i vattenbrynet". Förra gången Bingo gifte sig med Big Brother-stjärnan Angelica Bremert skedde det i Las Vegas tidigare i år och sen dess har hon synts tillsammans med sin make i TV-programmet "Being Bingo". Förutom nudisstohejet vill de tu även viga sig traditionellt. Vicken backlash!

Läste förövrigt i Mattias Anderssons "Porr. En bästsäljande historia" att killar som har lite svårt med brudar får mycket enklare om de gömmer sig bakom en kamera och kallar sig flickfotograf (Bingo har lagt till den populära titeln entrenör). Inte vet jag om det är Bingo-tricket, men att killen privat föredrar silikonbrudar och leker den svenske Hugh det är ingen tvekan.

In your man-eyes only

Vad är det med brudarna?
Under december har man i de svenska bladen kunnat läsa hur de här som over there vill strippa av sig kläderna. Linda Rosing i FHM, Carolina Gynning i Café. Victoria Silvstedt och syrrans posar i nya underkläder. På andra sidan Atlanten bryr sig varken Lindsay Lohan eller Brittan ett dugg om att Bettan Midler tycker de är slampor. Brittan dansar vidare och näckar allt mer, medan Lindsay repar för sin kommande stripproll så att blåmärkena lyser på låren. Apropå sin nya roll som stippa sägs hon ha sagt: "Jag respekterar verkligen de fittorna".
Karin Holmberg skriver på Sourze. i en kommentar till min artikel "Att döda en hora" att 70 procent av kvinnorna svarade på ett familjeforum att de kunde tänka sig att vika ut sig i Slitz, Café,FHM eller liknande gubb-runkpapers. Utan att veta hur många som svarade och vad familjeforumet är så tycks det vara en grej som väder-, sport-, och krönikebrudar förutom tuttbrudarna drömmer om.
Jenna Jameson, vår tids största porrstjärna, skriver i sina memoarer "Att älska som en porrstjärna, en sedeslärande berättelse" - smärtsamt bra läsning nästan genom alla 600 sidor - att hon älskade att kasta av sig kläderna inför kameran och längtade efter strippstången när hon väl debuterat.
I hårda killars drömmar ålar och krålar alltid stripporna i bakgrunden. I går i SVT i actionkomedin "Ocean´s Eleven". Medan grabb-grabbarna Pitt och Clooney planerar värsta kuppen, strippdansar kvinnor bakom glasrutor bakom de "riktiga" männens ryggar
och maffioso-Soprano har dem anställda på sin egen sylta. Everywhere i dessa mäns värld strippar en tuttbrud nära till hands. Nu också allt mer i kvinnors drömmar om man ska tro att Karin Holmbergs fråga till women out here säger nåt om verkligheten. Eller är det bara den gamla vanliga, tjatiga underordningen som de här brudarna tror att de vänder till överordning om de får snubbarna att bli ett tillfälligt gäng pavlovska hundar. Det enda de får är en sats i ansiktet och horstigmat de aldrig kan tvätta bort. Näh, klä på er tjejer, det blåser kallt vid sidan av det manliga kameraögat.

ps.

Jag har slarvat med källhänvisningarna i mina senaste bloggar: Listan över de hundra viktigaste amerikanerna i "Amerikansk kvinnohistorisk kanon" kan man läsa i SvD (061212) och personuppgifterna till min egen lista har jag hämtat i Nationalencyklopedin.
Vad gäller citaten i "Kära Carolina Gynning!" står de att läsa i dagens Expressen.

Kära Carolina Gynning!

Jag har precis läst din bok "Ego girl" och ser ett mönster: hur störtsköna brudar som du ständigt fastnar för grymt farliga grabbar och Mötley Crue:s look alikes. Why gör alla häftiga tjejer det och varför sprutar ni silikon i tuttarna och viker er i herrmagasin? (Bojkotta Bingo Bongo NU!)Marilyn Monroe,Brigitte Bardot då, Pamela Anderson, Jenna Jameson, Victoria Silvstedt, Linda Rosing och Carolina Gynning nu. Blondin-snygging listan kan göras hur lång som helst och alla har varit ihop med skitstövlar.
Nu tycks du tänkt om och börjat i terapi och drömmer om en "snäll man som prioriterar dig. Någon som är ödmjuk, varm och rolig." Att du har "curse" när det gäller kärlek just nu, tror du kanske beror på att du väljer fel killar. Men den där de Paris-snubben som misshandlade dig gång på gång kastade du ut - bra gjort -så det där kanske väljer fel killar har du redan insett på en nivå. Men som du förstått genom terapin har du både "lilla Carolina" som inte mår så bra och "Carolina som är glad, galen och självsäker" inom dig och så länge du låter "galningen" inom dig härja fritt, kommer lilla Carolina i kläm.
Låt nu den stora Carolina ta hand om den lilla och tro aldrig mer att nån crazy man kommer att göra det. Du har börjat bra och du är en STÖRTSKÖN BRUD som kan gå hur långt som helst. God Jul och Gott Nytt år och hälsa mamma.
En stor kram från en som gjort samma misstag som du!
//Monika

Liten lektion i härskarteknik

Såg precis nyhetspanelen i SVT:s morgonsoffa och tänker oavbrutet på Berit Ås, den norska kvinnokämpen som avslöjade de fem härskarteknikerna (osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffing; damm if you do and damm if you don´t och skuld- och skambeläggande)i början av 80-talet, som svensk feminism importerade och lär ut på genuslektioner på ett universitet eller en högskola nära dig.
Jag undar just om Rebecka Bohlin, chefredaktör för Arbetaren har läst om dem i Berit Ås bok "Handbok i frigörelse", 1982. Annars är det ett julklappstips till någon som står henne nära.
Vid hennes sida i TV-soffgruppen satt snubbarna Peter Wolodarski, ledarskribent på DN, nysnaggad med ljusrosa skjortbröst och Pontus Schultz, chefredaktör på Veckans Affärer med utstickande glasögonbågar och striplugg. När Wolodarski inte försökte täcka Rebecka för TV-kameran med sin framlutade stil så höjde han bara rösten lite klädsamt så hon tynade bort i bakgrunden. Inklämd mellan herrarna gav hon upp kändes det som - why? - och min uppmärksamhet fokuserades allt mer på den lediga hand som Pontus närmade sig henne med på soffryggen. Eftersom han är chefredaktör och skriver om näringslivet tyckte han gång på gång att Rebecka hade fel, fel, fel när hon flikade in ett annat perspektiv än näringslivssynvinkeln.
"Vid denna tidpunkt i kvinnornas historia, vill jag framlägga en teori om kvinnokultur som en ´mot-kultur´" skriver Berit Ås i sin bok, där "en teori som beskriver sammanhanget mellan upplevelser, beteende, intryck och idéer hos kvinnor, beträffande oss själva och världen omkring oss."
Berit hade koll på läget då som räcker ända in i våra dagar och framåt. Marsch!

Amerikansk kvinnohistorisk kanon

När tio amerikanska historieforskare listar de 100 mest betydelsefulla amerikanerna så får bara 10 (!) kvinnor plats på listan. På den vita, oftast döda-man listan hamnar den första kvinnan på 30:e plats: Elizabeth Cady Stanton (död)och högst levande Bill Gates på plats 54. Ingen nu levande kvinna platsar på listan (!).

Här kommer den amerikanska kvinnohistoriska topplistan:

1. (30) Elizabeth Cady Stanton, 1815-1902
startade tillsammans med 2. (38) Susan B. Anthony (38)1868 rösträttsrörelsen Woman Suffrage Association. De gav tillsammans ut kvinnotidskriften "The Revolution". 1940 gifte sig Elizabeth med journalisten Henry Brewster och hon födde 7 barn.
3. (39) Rachel Carson, 1907-1964
marinbiolog och författare. Boken "Silent spring", 1962 blev inledningen till den miljödebatt som förts sen dess.
4. (41) Harriet Beecher Stowe, 1811-1896
föfattaren, som skrev "Onkel Toms stuga eller negerlifvet i amerikanska slafstaterna". Boken väckte enorm uppmärksamhet och påverkade politiken.
5. (42) Eleanor Roosevelt, 1884-1962
diplomat, gift med Franklin Roosevelt. Eleanor bröt mot presidenthustru konventionen och vägrade hålla sig backstage. Hon var aktiv i FN, bland annat som ordf i kommissionen som utarbetade deklarlarationen om de mänskliga rättigheterna 1948.
6. (51) Margaret Sanger
en amerikansk Elise Ottesen Jensen, som förespråkade barnbegränsning och preventivmedel
7. (64) Jane Addams, 1860-1935
socialarbetare och pacifist. Jane bildade 1915 Women´s Peace Party för att få slut på världskriget. Hon ledde kvinnornas fredskonferens i Haag samma år och blev första ordf i Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet 1919. Hon kallades "fredsmodern" och delade 1931 Nobels fredspris med Nicholas Murray Butler.
8. (77) Betty Friedan, 1921-2006
författare och feminist, skrev den feministiska klassikern "Den kvinnliga mystiken", 1963 och hemmafruns villkor. Betty var ledare för NOW, National Organization of Women och arbetade för kvinnors rätt på parlamentarisk, juridisk och massmedial väg.
"The Second Stage", 1981 var en kritik av samtidens feminism, av dess misslyckanden och den nya "superkvinnan" som försöker efterlikna mannen i karriärism och hårdhet. Friedens lösning är att männen ska hem till familjen.
9. (81) Margaret Mead, 1901-1978
kulturantropolog kom genom fältarbete i Samoa fram till att socialisation och sexualitet i puberteten hade snarare kulturell än biologisk grund. Mead fortsatte sin utforskning av uppfostran, socialisation, könsroller och sambandet mellan kultur och personlighet.
10. (86) Mary Baker Eddy, 1821-1910
grundare av Christian Science.

Komittéledaren Carl Tham och revolutionären Fia-Stina Sandlund

Som minister i en forntida (s)ministär var Carl Tham, kvoteringens riddare, tillsammans med Ebba Witt-Brattström, när det gällde att kvotera professorer inom den högre utbildningen. Men nu, som konstnärsnämndens (kn) ordf famlar han åter i ett könsblint mörker och skulle behöva Jeanne d´Arcen Ebba som sidekick.
Tham ser inga problem att polare ger varandra stipendier och tar till lågvattenargumentet - som vi hört så många gånger förr när inga vettiga finns - att stipendier är ingen social rättighet, apropå att gravida kvinnor diskrimineras när det gäller att få stipendier.

Hur många kvinnor respektive män har fått stipendier, vill vi veta - NU!

Hur kommer det sig att en man, som Carl Tham, inte fattat nånting, trots att han på 90-talet såg vikten av att kvotera in kvinnor som professorer?
Kulturnytt i P1 har vaknat ur sin törnrosasömn i samband med SVT:s Ernst Billgren fiction "AK 3" och håller nu på att undersöka den verkliga konstkomittén. Konstprofessor Ernst Billgren, som den här gången får allt ljus på sig, genom att göra en remake-fiction av konstnären Fia-Stina Sandlunds geniala verk "Konstnärsklubben" (real gubbslemsklubb som utesluter kvinnor), 2003 utan att ge henne någon som helst creed, säger i P1 Morgon (061220) att det är väl klart att han och några andra vet vad som är god smak. Att han i det just avsomnade TV-dramat "AK 3" säger att allt det där är en luring som övergår från värdelöst till bra i den stund som tillräckligt många gillar det avslöjar godtyckligheten i all typ av kanontänkande.
Själv vägrar jag läsa Pamuk. Inte för att Akademin bestämt att han skulle få årets Nobelpris i litteratur, utan för att han inte väcker en enda sprittning i min kropp. Det gör inte Billgrens salongkonst heller, men däremot Fia-Stina Sandlunds konstrevolutionära projekt. Hon och föreningen JA! är nåt på spåren som handlar om en annan ordning än den om ankor i borgerliga rum och rävar i mosaik.
Föreningen JA!, www.foreningenja.blogspot.com, "skapar gynsamma förhållanden för konstnärer vars verksamhet bidrar till att störta patriarkatet". APA kan bara hålla med och önska syster JA! lycka till. Vi syns på barrikaderna! Watch out, folks!

Gubbmotståndet mot Mona Sahlin börjar ta form

Knappt hinner Mona Sahlin komma på tal som (s) nya partiledarkandidat, förrän gubbarna laddar om och som om det inte hänt nåt på tio år, fortsätter Mona-mobbarna med sitt futtiga gnäll. Fööra gången åkte hon på en Toblerone och nu gnölar den gamle partiveteranen och Birgitta Dahls man, Enn Kokk i dagens P1 Morgon, om att Mona är lat. Samma sandlådenivå som när hon skulle bort förra gången. Det kan få passera pga sin puerila nivå, men när han blir direkt oförskämd ska han ha rött kort. Kokk babblar vidare och gömmer sig bakom Aftonbladets fd politiske krönikör Dieter Strand och säger att med många sossar är det så att det spelar ingen roll om det så skulle vara en häst som var partiledare, fotfolket röstar ändå (s). Vad menar Kokk med det? Att Mona är så korkad att sossar röstar rött-rätt ändå. Vilket förakt, både mot Mona och folket, som han säkert kallar röstbodskap också.
Som om det inte räckte med Mona bashing, så har P1 redaktionen bjudit in en annan gubbe, som inte gillar en viss sorts (s)-kvinnor, Anders Jonsson, politisk krönikör på Expressen. Fingrarna över tangentbordet har knappt hunnit vila efter att han gjort vad han kunnat för att få bort Anna Sjödin, så har han funnit sitt nya jaktbyte. Enligt Jonsson, som ger sken av att veta det mesta om Monas göranden och låtanden så är hon enligt hans "nitierade källor": okunnig, opålitlig, en svikare, oorganiserad, ointresserad av kvinnoförbundet och ofta sjuk.
Man brukar jämföra kärringkackel med hur det låter i hönsgårdar. Kokk och Jonsson ger den typen av könssymbolik en helt ny innebörd, när män beter sig som höns.

Teologie doktor i pro-sexköp

Susanne Wigorts Yngvesson, teologie doktor i etik och lektor vid Teologiska högskolan i Stockholm gör en Petra Östergren i en kommentar i SvD i dag och menar att det är svenska jämställdhetsfeminister som är horornas största problem. Det som för de flesta faller på sin egen orimlighet har för tokliberalerna blivit en slags sanning och nu ansluter sig även en teologie moralist till feminist-knäckargänget under rubriken "Att sälja sin kropp är en moralisk rättighet".
För det första har de här feminist-hatarna ingen koll på feminismerna utan kallar svenska jämställhetsfeminister för radikalfeminister, som tydligen är det värsta fy-ord de kan hitta på.
För det andra ser de sig själva som horornas bästa vänner, när de i själva verket mörkar det självförakt som horeri ofta bottnar i. Jag vet, för jag smög nämligen in och lyssnade när Petra Östergren hade horlobby på Hallongrottan, queerbokhandel på Södrmalm i Stockholm, härom veckan. Vi måste ta ett steg vidare, pläderade Petra och menade i kampen för att få bort sexköpslagen. Vi kan inte grotta in oss i trasiga barndomar, fortsatte hon och avslöjade att hon, som utnämnt sig själv till talesperson för hororna, faktiskt skiter i det som kan vara anledningen till att de säljer sin kropp. T om Ulrika Dahl, Petras kompis, queerfeminist och kulturantropolog precis som Petra reagerade och sa att hon tyckte nog att vi kan fortsätta att prata om horornas barndom också.
Ridå, Östergren!

Lägg ner tidningen Mama - NU

För ca tio år sen skrev jag en insändare i tidningen Journalisten. Aftonbladet "Kvinna" hade sett dagens ljus och kvinnostereotyperna trängdes för att hamna mellan tryckpressarna. Jesuus, vicken backlash förvandlad till emancipatoriskt projekt, tänkte jag och eftermiddags-snack-programmet i P3 slog en signal och undrade om jag inte kunde debattera saken med "Kvinna" redaktören och min fd kollega Monica Gunne, på den tiden när jag jobbade där på 80-talet, Amelia Adamos vapendragare på Söndagsbladet.
Debatten slutade med att programledaren vände sig till mig och frågade om jag hade nåt tips på hur Gunne skulle kunna förbättra tidningen.
Av pur nervositet hasplade jag ur mig ett lakoniskt: "Lägg ner!"
Sen dess har det uttalandet följt mig. Det som kändes genant och som ett introvert braindrain då, har jag jag omvandlat till en kort och kärnfull devis för mig själv när jag stöter på företeelser, som säkert kan bli bättre, men.... Varför ödsla tid på dem egentligen, när de är so off från början.
Tidningen Mama kan verkligen bli bättre, men skulle jag vara redaktör Nunstedt skulle jag checka ut och casha in på en helt ny idé i stället. No more Mama-skapelser, please! Give the people real mamas and papas insteed. Nischtidningar av Adamoslaget: fem dödskallar.

Pappor för ökad hemmamakt

Vårt största gräl hade vi när barnledigheten kom upp. Hon skulle vara hemma ett år, dert var inget att snacka om. Ungefär så säger en man i Ring P1 (061218)och slår fast att så länge barnledigheten inte delas lika mellan mamma och pappa, kommer jämställdheten hacka på jobbet. Två pappamånader ok, men det är bara början mot hälften, säger han som vilken jämställdhetsfeminist som helst. Ska mammamakten brytas på hemmaplan då måste fler män bry sig om ungarna.
"Ja, men amningen då, det gååår inte" repliker mammafundamentalisterna.
Alla som ammar ett år och inte är med i amningslobbyn på bvc och/eller är livrädda för modersgudinnorna Anna Wahlgren, Katerina Janouch och andra självutnämnda barnmorskor räcker upp en hand! Resten är säkert vuxna nog att fixa det där med amningen.
"Men vänta lite, du glömmer bort att han tjänar mer."
Just det och vad beror det på?
Heja alla underbara pappor som tar upp kampen för att dela lika på hemmamakten. Jag är säker på att era ungar just love you for it. Om inte just när de snuttar tutte, så när de med större självklarhet än i dag rullar barnvagn genom stan om 30 år.

Tomtemor Claesons julevangelium

Ok, jag ska erkänna direkt, det finns en särskild sorts kvinnor som triggar mig. De får nackhåren att resa sig, adrenalinet att rinna till och skrivklådan att svida.
På 90-talet kallades de biologister, dvs deras ideologiska credo är att män är från mars och kvinnor från venus, som nån poppis fackbokspsykolog uttryckte det då. Beteckningen visa deras vetenskapliga hemmahörighet. Då, som nu går den hand i hand med det ideologiskt borgerliga familjeprojektet, som lyder: mamma är bäst när hon är hemma med barnen medan pappa arbetar. Allt, precis allt lyckas de förklara genom myten om den lyckliga familjen.
Idag predikar mammaprästinnan nr 1, Elise Claeson på SvD:s ledarsida under rubriken "Julen passar inte i den svenska modellen". I sitt julevangelium lyckas hennes uppfinningsrikedom den här gången utkora den typiska 1800-tals modellen av borgerlig familj till den biologiska evolutionens eviga vinnare.
Hon ställer den mot hennes hatobjekt nr 1 "den svenska modellen", som i hennes tappning heter Alva Myrdal och modern föränderlighet som dagis och yrkesarbetande mödrar och fäder som tillsammans tar hand om barnen och delar på arbetet hemma.
I en passus i sin krönika - som är så långt från det småborgerliga julfirandet som hon brinner för som det går att komma - ser hon ljuset: hur julkrubbans heliga familj är kristendomens anpassning till människans natur.
Ja, så där går hon på, echaufferad av sin egen övertygelse att familjen som flydde och inte fick någon plats i härbärget för 2000 år sen är urmodellen för industrialismens - på sin tid en modernitet - framtvingade borgerliga familj, som hon fortfarande krampaktigt håller fast vid.
Men man ska ju vara snäll när det lackar mot jul, som Elise Claeson påpekar, så jag petar in en pinne i brasan och tänker att jag unnar henne verkligen att få rå om sina barn, som nu kommer inflygande från New York och London för att fira jul med mamma. Det tänker jag själv göra, men jag tar tunnelbanan till Midsommarkransen och min 60-tals morsa som fostrade mig i den svenska modellens anda med dagisfröknar som jag fortfarande tänker på med värme. För mig betydde dagis en massa kompisar och gav samtidigt mamma möjlighet att starta eget vid sidan av farsans småföretagande. Visst, jag var bland de sista från dagis, men vad gjorde det, bara jag hann hem till barnprogrammen på TV. Det gjorde jag och samtidigt var jag - och är fortfarande - väldigt stolt över min mamma, som förverkligade sina drömmar om både familj och ett intressant arbete.

Nobels baksmälla

För övrigt har bara 33 kvinnor - 4 procent - av det totalt 758 fått Nobelpris genom åren. I fysik, kemi och medicin har bara 12 kvinnor fått priset sen 1901. Det beror på att kvinnorna varit sena i starten, enligt Nobelstiftelsens fd ordförande Bengt Samuelsson. Va? Allt, enligt Expressen-journalisten Cecilia Hagen (krönika 061207), som i år fick Bonniers Stora Journalistpris. Av totalt 15 som fått det har 5 varit kvinnor. Ja, så där håller det på och i år var det dessutom övervikt av amerikanska män bland nobelpristagarna, som inte belönade en enda kvinna i år.

Fina Tone får inte göra en Gynning

Om man visar brösten som Tone gjorde i Slitz då kan man ljuga om vädret tror man på TV 4. För TV-kanalen är bröst en fråga om seriositet: Har man visat dem har man tydligen ingen trovärdighet som programprofil (läs: Tone) på aktualitetsavdelningen, som ´Nyheterna´ går under. Men det är helt ok för kanalen att en annan programprofil, nämligen Carolina Gynning i programmet "Förkväll" strippar av sig totalt i senaste numret av Café. "[...]det här är ett seriöst sammanhang", svarar Gynning i Expressen (061212). Då menar hon inte "Förkväll" utan utviket i Café. Vi andra förstår att fyran med sitt dimmoln av att utvik handlar om att vara seriös eller inte, bara markerar skillnaden mellan fina och fula flickor och lite tuttbrudar på rätt ställe har aldrig vara fel för tittarsiffrorna. Det borde Gynning ta extra för.

Kukångest eller en fantastisk vibrator

Geri Halliwell, förra Spicen, har ingen kontakt med sin knappt ett-åriga dotter Bluebells farsa längre (Aftonbladet 061209). Det gör henne till en självständig kvinna, säger hon, som tycker att äktenskapet blivit överflödigt och tillägger att i stället för en man föredrar hon fantastiska vänner och en vibrator.
I en sexaffär nära mig säljer de glammiga dildos i massor och där har kvinnor länge diskuterat för- och nackdelar med sin favoritkuk för tillfället. Omvandlade blir de ofarliga, rosa och av plast och kvinnan sublimerar hur hon vill med denna bit människohud som mänsklighetens sexualhistoria kretsar kring.
Samtidigt på en helt annan plats i kulturen står kukarna i maktgivakt. De symboliserar den mörka, förgörande driften som vill penetrera allt, döda, som sprutar sin säd över ett kvinnoansikte för att genast efteråt återgå till ångesten över att få den att stå igen.
Dennis Coopers George Miles-serie, som började ges ut på 80-talet ("Närmare" och "Kluven" finns på svenska) fick American psycho författaren Bret Easton Ellis att tycka att hans berättelse i jämförelse kunde liknas vid en trivsam dag på stranden. Cooper är rå, hård och våldsam bögsex. I DN (061209)säger Cooper att hans manliga studenter i romanerna använder sex för att komma nära och förstå en annan. När de inser att det inte räcker tar de till våld, totyr och mord. "De vill öppna upp människor som ett barn tar sönder en leksak - för att förstå."
Det låter som samma sorts autism, som Simone de Beauvoir upptäckte hos Sade när hon analyserade han sexualsyn i essän "Must We Burn Sade?". Nej, blev hennes svar, det måste vi inte, för han är ett lysande exempel på en människa som lät sexualiteten spegla ett etiskt ställningstagande när det gäller den andra.
Halliwell skiter i kukångesten - "många av de killar jag har varit med har varit glädjedödare" - och tar saken i egna händer.

Anna Sjödin - en folkhemsprinsessa

I dag skriver Anna Sjödin ett avskedsbrev till sina SSU vänner (DN Debatt), som samtidigt är ett politiskt manifest. Det är så vackert så man vill gråta, när denna "krigare" tar till orda. Hon tar ingen skit och varför ska hon göra det. I månader har politiska kommentatorer uppmanat henne att avgå. Lena Mellin i Aftonbladet ivrigast de senaste dagarna.
Så fick vi då svar på frågan vilket som är värst: att kalla någon fitta och hora, som Sjödin menar att dörrvakten kallat henne och hennes väninna eller att säga svartskalle till en ordningsvakt. Det senare är värre än det tidigare, det säger domen, som inte högre instans ville ta upp för vidare prövning.
Lägger man där till vad Fadde Darwich, fd vaktchef skriver i sin senaste Sourze. krönika då blir domen än mer tveksam. Han menar att man i stort sätt inte har en susning om man anmäler en ordningsvakt och uppmanar t om att inte anmäla. Att Anna Sjödin skulle fällas spådde han redan i september, utifrån lång erfarenhet inom vaktyrket.
Nu tvingas Anna betala skadestånd till den man som slog henne. Är det på det viset är något är ruttet i konungalandet Sverige. Fadde föreslår obligatoriska alkoholtest efter omhändertagandet vid krogbråk. Dessutom vill ha se att ordningsvakter och entrévärdar också drogtestas om upprepade ordningsproblem uppstår. Låter som ett vettigt förslag.
Jag kommer att tänka på Mona Sahlin som halkade på mållinjen när hon trädde fram som villig partiledare för (s) förra gången. Anna är liksom Mona var, en stark personlighet, ett politiskt geni, men framför allt en människa som brinner för och är djupt engagerad i de som har det sämst i det här samhället. "Alla ska med" snackade (s) om i valrörelsen, men det överskuggades av att alla ville ta bort Göran Persson. Men med en ny partiledare har (s) chansen att stå upp för vad de sa, men det kräver tankar i helt nya banor bortom ekonomiska teorier, som belönas av Riksbanken, men sätter folk på bar backe.
Om Mona den här gången lyckas bli partiledare efter nyår, så hoppas jag att hon inte glömmer bort Anna Sjödin. Låt henne hämta ny kraft i verkligheten och falla i glömska hos de politiska krönikörerna, som redan siktar in sig på nästa avgång. Sen efter ett år eller så, ser jag fram emot att drottning Mona utnämner henne till vår nya folkhemsprinsessa. Till dess - håll huvudet högt Anna och som sagt: Ta ingen skit!

Filippafeber i Mamasekten

Tidningen Mama goes politics. I senaste numret outar den som det borgerliga 1800-tals projekt, den så äppelkindat försöker hålla vid liv. Ja, jag talar projektet "happy family" och statsministerfru-mamman Filippa Reinfeldt. En våt dröm för alla kändismammor, som skickar henne sin senaste bok (läs: Katerina Janouch)som handlar om, just det, att vara MAMMA.
Det sägs att det råder Filippafeber i landet, möjligtvis i Mamasekten som härjar inom media. Många andra känner nog fairy tale varning för den här typen av mamma. Andra som författaren Cecilia von Krusenstjerna (Expressens debattsida 061108)tror att det handlar om att "kändismammorna dövar sitt samvete med pokaler", då Mama-mammorna varje år ger varandra pris på Caféet. Som om att vara mamma är ett event med tillhörande modeshow. Men så får man inte säga, usch och fy och man får inte heller säga att Filippa R. ägnar sig åt julporr när hon sträcker fram en plåt med mandelsnäckor i ett annat glansigt magasin. Nej, vet ni vad, rör inte min mammaroll, framstår det som en hotad Katerina Janouch känner, när hon likt Prussiluskan läxar upp Krusenstjerna i sitt svar i Mama-debatten. Pippi Krusenstjerna får minsann veta att hon ägnar sig åt "avundsjukt kackel" (Expressen, 061109) och tycker att Krusenstjerna ska applådera alla mammor som "både kan jobba, glittra och glamma".
De här Mama-morsorna är av en alldeles speciell sort. De skimrar med en speciell glans tack vare sina barn, som i en saga och den tycks handla om att den som har flest barn vinner - makten sitter i antalet barn - men man får inte vara med om man inte samtidigt har en karriär som gjort en till kändis att stolt visa upp. Men egentligen är det samma gamla vanliga hemmadiktator som historien alltid försökt att göra kvinnor till, bara det att Mama-kvinnorna putsat upp den med fina yrkestitlar. Förr var de borgerliga damer som Madame Bovary, som bakom fasaden av huskors närde helt andra fantasier. Nu hycklar de på och skyddar sig bakom arbete och glamor, fast alla vet att med den sortens press på sig kör man rakt in i väggen.
I Aftonbladet (061214) - som saxat ur Mama - framställs Filippa som husets drottning. Förutom bilden på omslaget, som får en att tänka på diktatorerna i gamla öst, som gärna poserade framför kameran med ett barn som de klappade på huvudet, med skillnaden att här är rollerna ombytta genom att dottern Ebba pussar mamma Filippa på kinden, medan hon strålande ler mot alla i verkligheten sönderstressade morsor. Tar man sig in i artikeln får man veta att: "När Filippa Reinfeldt, 39 vaknar får hon kaffe på sängen av statsministern. När han gått till jobbet skickar han sms - med pussar. -Jag är inte Fredriks hönsmamma, säger hon till tidningen Mama."
Tidningen Mama har sen den kom för några år sen copycatat Amelia Adamos tidningskoncept - som ju på sitt bisarra sätt försöker skapa kvinnor. För vad ska man annars säga om dessa kända supermorsor - för det duger inte att vara en vanlig konsumkassemamma från Midsommarkransen - som oavbrutet leende passerar på omslagen med sina barn som medaljer på outfiten eller strödda kring sig själva så att de framstår som modersgudinnor, mer än att med verkligheten har de inte mycket att göra.

Att döda en hora

Det går en seriemördare lös i Ipswich i England kan man läsa i bladet. Han (?) har specialiserat sig på hormord och hittills har fem kvinnolik hittats. Det fick mig att genast skriva om inledningen till min sista artikel i serien om prostitution som jag publicerar på www.sourze.se sen några veckor tillbaka (finns i mitt bloggarkiv). Senast i morgon ligger den ute på sourze, för den som är intresserad, under rubriken "Att döda en hora".

Konstnärsskvaller på KB

Häromdan var det fotosession i forskarsalen på KB. Min väninna,forskargranne och konsthistorikern Elisa Steenbergär med sina 93 år - hon är den som hängt med längst numera - intervjuades för KB:s egen tidning. Sen 30-talet har hon sett studenter och forskare komma och gå. Just nu håller hon att tränga in i konstbegreppets fenomenologi, medan hennes 94-årige man tar taxi varje morgon till Tekniska Högskolan. "Fast jag vet inte vad han gör där", säger Elisa. Över en lunch förra veckan, tillsammans med Anna-Marie Eriksson, även hon konsthistoriker, som skriver på en ny bok, undrade Elisa om det finns nåt skrivet om kvinnliga konstnärsmodeller. Vilka är/var de? Var det vanligt att konstnärerna målade sina fruar nakna? Var de konstnärernas älskarinnor? Samtalet fortsatte i en annan rikning. Hur var det nu med konstbegreppet och det estetiska sinnelaget. Har alla det? Nej slog Elisa fast. En del är musikalíska andra har sinne för konst. Själv tillhör hon den senare gruppen och är en gren på ett svenskt konstfamiljsträd. Pappa och mamma träffades på konstskola hos Matisse i Paris där de pluggade tillsammans med Sigrid Hjerten och Isac Grunewald. Va? Jag, satt köttbiten i halsen när jag förstod att jag satt mitt emot en levande konsthistoria. Jo, då och pappa var ingen mindre än Edward Hald,professorm glaskonstnär, keramisk formgivare, målare och direktör för Orrefors glasbruk en gång i tiden och han var bästis med Simon Gate, den fantastiske glasskulptören, vars pjäser man i dag bara drömma om efter att kollat prislappen. Så där gick hon på under hela lunchen och jag förstod återigen varför jag älskar KB.
Sigrid Hjerten var ju Matisse favoritelev och långt mer lysande konstnär än sin make, vilket man ju själv kunde skåda på Nationalmuseums "Konstnärspar" härom året.
"Men Isac var fantastisk mot Sigrid när hon låg på Beckomberga och han skötte sina affärer med diskretion" fortsätter Elisa. Grunewald med älskarinna hade kommit till Orrefors för att hälsa på och pappa och mamma Hald hade funderat över nattlogin, skulle de ha separata rum, eller ett gemensamt. Dagen efter (jag vet inte hur det gick med rumsplaceringen)så undrade Isac om det var möjligt att bege sig till Kalmar. Han var mycket angelägen om det, för han ville köpa färg till Sigrid och genast skicka det till Beckis så att hon kunde måla.
Medan jag mumsade på köttgrytan talade Elisa vidare medan hennes mat kallnade. Hon undrade över Elin Wägner. Ja, hennes far var jämngammal med Wägner och hade bjudit henne till Orrefors. Simon Gate med fru Flory var också där. Det hela slutade med att Elin och Flory blev ett par och flyttade till Småland och idkade alternativjordbruk. "Jag har alltid undrat över det där" sa Elisa.
Jag flikade in att Simone de Beauvoir - och flera andra kvinnor runt Fågelstadgruppen - gjorde ju så, flyttade ihop, var "vänner" på den tiden. Simone t om adopterade Sylvie le Bon medan Sartre levde, men han å sin sida adopterade också en ung kvinna. Nu, 20 år efter Simones död, får vi veta mer och mer om relationen med Sylvie, som visar sig vara mer än bara en väninnerelation. Det var inte så poppis att outa på den tiden. Men hon begravdes med ringen hon fick av Nelson Algren på sitt ringfinger. En del säger att han var hennes stora kärlek. Jag tror att hennes hjärta var stort nog för både Sartre (den mest älskade), Algren (den käraste) och Sylvie le Bon (den närmaste).
Förresten fick jag också veta att Elisa är halvsyrra till Fibben Hald, den finstämde barnboksillustatören och han som tecknat till Kajenns dagsverser i SvD så länge jag kan minnas. Jag säger det igen, KB is a wonderful place on earth.

Blivande filmrecensent på sourze.se

Det blev klart igår. Jag ska recensera film på www.sourze.se framöver. Så nu gäller det att damma av de gamla filmkunskaperna från 80- och 90-tal, då jag recenserade film och video i landsortspress. Men intresset började långt innan, när jag förälskat satt mig igenom Cinematektets filmvisningar tillsammans med bästisens brorsa - snyggingen som pluggade film - och lärde mig älska Fellini medan hjärtat klappade för italienaren som satt bredvid mig i biomörkret. Sen dess är jag såld på movies, även om det inte blivit så mycket bio, mest video, senaste åren. Men när DVD tog över efter VHS i videobutiken tog även det tittandet slut. Jag vet, jag ska köpa en DVD, men det har liksom inte blivit av. Är det nån som vet nån bra, billig jag kan köpa? Inget teknikskit med massa knappar och 100-sidiga manualer, utan dvd à la teknikfreak standard 1 A, dvs enklast möjliga för bästa möjliga kvalité. För övrigt har jag en stor bild på Marcello Mastroianni och Claudia Cardinale (?) ur "Amarcord" på dass på landet, som är en alldeles särskild favorit bland maistons filmer, men just i dag längtar jag mest efter hans "Vi som älskade varann så mycket" - världens bästa kärleksfilm, alla kategorier. Eller var det "En alldeles särskild dag". Jag måste som sagt putsa upp minnet.

Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika

Jag såg Sara Stridsbergs pjäs med Ingela Olsson som Valerie Solanas (sköt Andy Warhol) på Dramaten i går. Mest brudar och en och annan man bland publiken för att se denna "män-är-djur-pjäs".
Evin Rubar, som gjorde SvT dokumentären "Könskriget", hetsade kring en recension av Valerie Solanas SCUM - society for cutting up men - manifest och fick till slut ROKS ordföranden Iréen von Wachenfeldt att säga "män är djur, tycker inte du det" och sen var det kört för Fi och för Wachenfeldt som gick avgå.
Men Stridsberg ångar på och har fått en helt annan karriär tack vare Solanas och blir både nominerad till Augustpriset för sin Solanas-roman och får Aftonbladets kulturpris, för densamma. Vattentäta skott mellan kultur och samhälle. För Stridsbergs del började det med att hon översatte det där manifestet och trillade dit ordentligt på denna extrem-feministiska kvinna.
Solanas själv, tidigt sexövergreppad, fortsatte hora för att finansiera sina studier. En trasig intelligentia som knarkade och skrev om hur sexualiteten trycker ner kvinnorna. Hon var en krigare, som ville göra upp med männen en gång för alla, samtidigt som hon ville bli kompis med Andy Warhol för att lansera sig själv och sin vision. Det gick inget vidare. Hon blev vuxenmobbad och då sköt hon honom, så att han hamnade på sjukhus.
Vad är det som gör att Stridsberg inte kan ge upp sin "kärleksaffär" med Solanas utan skriver en pjäs också, när Ingela Olsson frågar (om jag är rätt underättad)?
Ingela Olsson, som tidigare spelat "Prinsessdrömmar" på Galeasen av Elfride Jelinek.
Jag tror att Solanas och Jelinek - med olika temperament - avslöjar något om sexualiteten som fortfarande är tabu: Att kvinnan egentligen inte har någon egen sexualitet utan att den bara är en spegelbild av vad män begär och att den manliga lusten - i patriarkatet skapade - är en våldshistoria.
I Jelineks "Lust", som är en fasansfullt bra roman om man orkar läsa den är knullandet ett perpetuum mobile av lust och våld, utnyttjande och underkastelse.
I SVT-intervjun med Jelinek i samband med att hon fick Nobelpriset berättade hon att hennes intention var att skriva om kvinnors sexualitet, men att det inte gick. I stället skrev hon "Lust" - en annan typ av uppgörelse med manssamhället - som när den kom ut 1989 i Tyskland väckte både beundran och avsky.
Med denna dubbla känsla såg jag pjäsen igår. Sexualiteten framställs som i de Sades sadomasochistiska sängkammare där hororna är de enda kvinnorna som har någon som helst status. Stridsberg har skrivit ett alldeles för programatiskt pjäsmanus för min smak, men vid några få tillfällen ser hon bortom "Solanas-krigaren" - som oavbrutet genom sin queerpoligiska agenda klär av det löjliga skådespelet kring manlig makt i patriarkatet - och ger henne fler dimensioner. Då hettar det till. När Solanafiguren talar om ett annat sätt i sexualiteten. När såret i människan får plats på scenen. Den pjäsen skulle jag mycket hellre velat se. Men den kanske fortfarande inte går att skriva.

Men du har ju inga barn

Vad vet jag...tänker jag medan jag stoppar in bullen i ugnen. Jag har ju inte barn, har bara varit ett och känner mig som ett annat mellan varven, men eftersom jag outat väninnans graviditet, ska jag inte fega ur när det gäller min egen "barnhistoria". Näh, jag har varken erfarenhet av abort, eller tidigt missfall, inte ens ett postivt stickprov. Men för sisådär tio år sen, när jag och den gudabenådade författaren gick ifrån gynekologen, efter att jag fått en ny spiral insatt, då grät jag.
"Vad är det?" undrade han. "Ja, men jag...ja...vi...vill inte du ha barn med mig?" hulkade jag, som ju innerst inne visste att barn med den mannen i det läget var det sista jag ville. Han tittade på mig med sina silkesögon. "Men det funkar ju inte nu, du ska ju börja plugga" svarade han som om ologiskhet inte gick att förstå sig på. Det blev inga egna barn för min del och att det inte blev det den där gången eller någon annan gång med den där mannen är jag i dag tacksam för. Men vem vet, det kanske hade funkat trots allt, för det dräller ju av ensamma "underbara" mammor i den här stan och ett tag var jag faktiskt inne på att det räcker med en mamma. Det var när jag trodde jag var gravid - åldersklockan tickade - och bestämde mig för att om jag är det, då kör jag. SJÄLV.

En bulle i ugnen

Fredag, p.m. sitter på Waynes på Vasagatan med en kär väninna. Hon är en lysande chef med massor av kred i datorväskan och nu lyser hon - trots förkylningen - mer än nånsin, för hon har en bulle i ugnen. Till våren kommer storken och hon slår fast direkt: Jag tänker vara hemma ett år. Hon har precis läst min blogg och tycker att APA - "antipatriarkalt vad det nur var" - är väl lite si och så. Jag låter henne hållas. Vi är ju olika och jag FÖRSTÅR om hon vill vara hemma, men... Hon vet att jag kastade mig in i Nína Björks "dagisdebatt" förra året så...här kommer det...MEN PAPPA DÅ? Svaret kom blixtsnabbt: Rör inte min mammaledighet! Ja, det var väl lite skämtsamt och jag lät det bero, men hemma tänker hon vara, hela långa tiden, medan pappa arbetar. Ok, it´s not my life! Men sen kommer det. Hon har hört av unga trainees - som också ska bli chefer - att hon är en förebild pga det och jag får Marie Söderqvist rysningar - igen - av back to 50-talet. Vad är det med näringslivet som gör det så till en skyddad verkstad?
Nu betyder ju inte det här att kvinnor inte borde baka, som Anna Larsson tycks va inne på i sin SvD:krönika i går (skitbra - läs den!), för då säger jag som min väninna: Rör inte min bulle i ugnen och jag vet att man kan va både en helyllefeminist och samtidigt baka bullar, utan att för den skull vara fallen åt "den riktiga kvinnan" syndromet. För jag har blivit bjuden på både en nybakad vanilj- och kardemumma bulle av feministernas bullbakerska nummer 1: EBBA WITT-BRATTSTRÖM och de får högsta betyg.
Själv bakar jag matbröd, ett gammalt recept från mammas tid på hushållsskolan. Ja, en del kvinnor från bondfamiljer gjorde det på 40-50-talet. Och kan ni tänka er, hon är faktiskt feminist ändå, så låt Filippa Reinfeldt porra sig med sina mandelsnäckor, som Anna tycker hon gör, det är bara ren och skär kvinnokraft. Let it out!
Men när det gäller vem som ska vara hemma med barnen, ber jag att få återkomma. Degen har nämligen jäst klart.

Ny artikel på sourze.se i dag

"Horan, mannen och moralen", del 3 i min artikelserie om prostitution på nättidningen www.sourze.se. Jag skriver med anledning av den nya prostutionsdebatt som bröt ut i november när "horornas bästa vän" Petra Östergren publicerade sin bok "Porr, horor och feminister". Men främst skriver jag artiklarna för att landa min magisteruppsats i littraturvetenskap vid Södertörn: "Simone de Beauvoir och sexualiteten" i verkliga livet. Bara för dig kan jag berätta att det blir en del 4 också, som går under arbetsnamnet "Myten om den lyckliga horan". Den kommer när du minst anar på en site eller i en tidning nära dig.
Nu ser jag fram emot att läsa nya kommentarer från: Leif-Arne (miss you), Biff, Anna Drangel, Joakim Steneberg, peter_, stålis, Eleni Schmidt, Friskytten, Beckisbarnet, Truto, Bongo Bongo, Urban, carinacoach, Franklin, Daniel Wijk, Susanna S, Thomas L. Aabo, Sunny (my favorite), Lars Nilsson (som satte mig på 60-takets sexliberalspår)och madamehussein. Bortom invektiven är ni lysande allihopa.

KB är inte KonstnärsBaren, Mike

Ett litet ps till min vän och datasupport. KB är varken "KonstnärsBaren
Karolinskas Bibliotek,KronoBergshäkte,Kungliga Bagarmossen,Kalle Blomqvist" som du så kreativt föreslog. KB är the one and only Kungliga Biblioteket, in the middle of Humlegården, Stockholm, Sweden. För alla som har vägarna förbi, syns vi där strax efter 10.00 mån-fre, då en ostfralla och kaffe fortfarande bara kostar 15 pix.

Ebba von Sydows hemmafruskola

Tidigare i år publicerade Vecko-Revy drottningen Ebba von Sydow de fina flickornas lärobok "Ebbas stil" och luften började genast andas 50-tal igen. Nu har flera flickskoleelever slutfört Ebbas 10 p kurs med högsta betyg. En av dem är anya.webblogg.se, som nu likt fröken Ebba hetsar med pekpinnen mot Linda Rosing. Det finns en alldeles särskild sorts flickor-brudar-kvinnor som helst av allt mobbar andra av honkön. Att Anya själv posar som en utvikningsbrud från 60-talet på sin blogg, det spelar ingen roll för Ebba har ju sagt att det är skillnad på fina och dåliga flickor. Fina i Ebbas fall stavas P-E-N-G-A-R och Paris Hilton. Att hotellprinsessan numera partar med trashbruden Brittan "utan trosor" Spears som stöttas av porrstjärnan Jenna Jameson det blinkar nog Ebba bort.Men å andra sidan hon ser ju sig själv och sin fina familj som arbetare, so everything goes for Ebba. Men vi andra vet och hejar på Linda. Var är förresten Serge Gainsbourg? För jag är säker på att Linda säkert kan stöna lika bra som Brigitte Bardot gjorde i "Je t´aime moi non plus" på 60-talet. Så med en bättre låtsnickrare och en lite fantasifullare videomakare - kalla in Jonas Åkerlund nu - än de som ligger bakom Lindas nya popstjärneförsök "Forget me, forget me not", kommer hon att slå worldwide som Bionda och få den bekräftelse som hon så länge kämpat för. Varumärket "den svenska synden" säljer. Och år 2030 kommer ingen vilja kännas vid att de bashade Biondda en gång för länge sen, utan bara tala om svensk kvalité. Kom ihåg att det var här ni läste det först. För övrigt vill jag bara instämma i det Clintons utrikesminister Madeleine Albright sa: "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra."

Manlig homosocialitet på KB

Längst in, innanför den allmänna läsesalen på KB ligger forskarsalen och där kan man spana in delar av den manligt homosociala litteraturkritikerkåren: Nestorn Ulf Olsson, skriver i Expressen, docent i litteratur vid Stockholms universitet och fd lärare till adepterna Jesper Olsson, som skriver i SvD, med avhandling om svensk poesi i bagaget och så Thomas Götselius, skriver i DN och på sin avhandling (vet inte om vad). I forskarsalen har de sina givna platser och flyttar sig ogärna. Hur den här triangelns sammankomster påverkar deras litteratursyn kan man ju bara gissa, men betraktade på avstånd från sidan i en forskarsal tycks de rörande överens om det mesta. Jag sitter där och längtar efter en motsvarande kvinnlig triangel, men ännu hellre att dessa herrar hade lite "litteraturkvinnor" som sällskapade dem på lunchen - det finns ju massor som sitter runt omkring dem - men herrarna tycks mest upptagna av varandra. Jag undrar om Olsson skulle skrivit som han gjorde om Siri Hustvedts roman "Vad jag älskade", som han recenserade i Expressen i mars 2004 om han hade fikat lite oftare med några kvinnliga litteraturvetare. Recensionen var ett examensprov i misogyni och jag blir fortfarande echaufferad när jag tänker på den. Inte för att han inte har rätt att tycka precis vad han vill, utan på sättet han gör det: nedlåtande och respektlöst. Han borde hålla sig för god för sånt, docenten, men jag tror att något hos den vackra och samtidigt begåvade Siri provocerade honom. Enligt Olsson surfar Hustvedt på sin berömde man, författaren Paul Auster. Som om hon utan honom inte vore värd ett vitten. Man tar sig för pannan. Den där romanen fick ett helt annat mottagande bland kvinnliga recensenter och det var intressant att se att det som Olsson upplevde som bristfälligt lyftes upp som betydelsefullt bland kvinnliga kritiker. Det har alltså betydelse vilket kön som är undertecknad.

Bruce Dickinsons film om antikristidolen

Iron Maiden sångaren ska göra film om sin idol satanisten Aleister Crowly (1875-1947. Enligt dagens Expressen var han sektledare i USA, Italien, Tunisien och England. Mussolini utvisade honom 1923 efter rykten om orgier där spädbarn dödats och han sägs ha kallats "världens ondaste man" under sin livstid. Det må vara hur det vill med den saken, men något i faktarutan får mig att haja till. Crowly bildade Thelema-kyrkan, döpt efter Thélème (lust)-klostret i prästen och författarens Francois Rabelais (1494-1550) absurda sagoverk om jättarna Pantagruel och Gargantua.
Rabelais "humanismens fackla" i renässansens Frankrike skapade i sitt grovkorniga verk en förverkligad utopi i Thélème, en läroanstalt där pantagruelismen - frihet under ansvar - tillämpas. Ja, resten är naturligtvis en orgie i mat och sex, det senare plankat av de Sade några hundra år senare när Frankrike stod inför revolutionen 1789. Victor Svanberg, säger i sitt förord till ett urval texter av Rabelais på svenska från 1967 att Rabelais "sätt att ogenerat tala om sexualia slår alla nutida rekord" och då skriver ändå Svanberg mitt i den svenska sexrevolutionens 60-tal.
Teologerna vid Sorbonne fördömde naturligtvis Rabelais respektlösa sagor, men han beskyddades av kungen och fick en prästtjänst på pappret.
I början av 1900-talet sågs Rabelais som en radikal frihetsapostel och i det epitet ingår en sexualsyn - moral - som vimlar av fantasier om jättelånga kukar och vidöppna fittor. Svanberg ser ett arv från esprit gaulois, en fransk sensualism med förkristna anor. I Rabelais fantasikloster Thélème finns bara ett bud att följa och det är "gör vad du vill" och gissa vad munkarna och nunnorna då ägnade sig åt i en tid då kvinnans könsdrift ansågs omättlig. Inget nytt under solen mao.

Söderqvists prudentliga postilla

Ändå läser jag hennes krönika i Expressen i dag, fast jag vet vad hon har att säga. Marie Söderqvist har upprepat sig i snart tio år. Hon mal på i samma stil som hon gjorde när hon jobbade på Svenska Dagbladets ledarredaktion för tio år sen tillsammans med sina gamla kompisar Johan Hakelius (ses i KB:s läsesal, sen några dagar tillbaka, där han lyser upp vintermörkret med sina färggranna kreationer) och hans fru (numera) Susanna Popova. Susanna och Marie (som är gift med Tiina Rosenberg jägaren Johan Trallau) har alltid tyckt illa om feminister och nu har de sen några år tillbaka fått sällskap av två nya damer på SvD, nämligen supermorsan Elise Claesson (författare till boken Mamma@home) och sylvassa Maria Abrahamsson, som när det begav sig jobbade med Gun Hellsvik, om någon kommer ihåg den där (m) justitieministern vi hade förra gången alliansen regerade. Det är nåt med den här kvartetten som får mig att undra hur det kommer sig att fyra smarta kvinnor älskar att hata feminismen så mycket att de aldrig upphör att jaga den genom sina spalter i Expressen och SvD, medan de älskar att frottera sig med näringslivets män och gärna blir deras gisslan. Hmm, de kanske är det där gamla vanliga - kvinnor älskar män med makt. Tänkte inte på det!

Lindas Rosings nakna sanning

Jag skriver på www.sourze.se sen några veckor tillbaka. Samtidigt blev Linda Rosing krönikör där och hennes första krönika om att ingen jävel ska lägga sig i om hon viker ut sig är intressant. Vem är Linda? Själv framställer hon sig som både offer och smart exhibitionist. Hon menar att å ena sidan har mediabilden av henne ställt sig i vägen för en seriös karriär som föreläsare och politiker, å andra sidan slår hon ur underläge och viker ut sig igen. Hon har försökt att bli accepterad och sedd som nåt annat än blåst bimbo och runkojekt, men alla bara skrattar och skakar på huvudet.
Att media skapat en Linda som hon själv inte känner igen är en sak, men som läsare bryr vi oss inte så mycket om sanningen när det gäller henne. Hon är ett fenomen - som pekar bortom henne själv - och som berättar historien om den dåliga flickan och det är den sagan som media frossar i genom namnet Linda Rosing. Och vi andra, fina flickor och andra fina läsare och TV-tittare, vi slickar oss lystet runt munnen och sväljer skiten. Kvällisarna vältrar sig i myten om den dåliga flickan och vi älskar att höra den om och om igen, medan Linda, som hon så målande beskriver i sin krönika, inte har en susning att bli nåt annat i våra ögon, eftersom en dålig flicka alltid är en dålig flicka. Det där lär vi oss tidigt och det sitter oftast i resten av livet. Hur skulle det annars se ut? Om kvinnor kunde knulla i TV utan att bli stämplade för tid och evighet. Det är så lätt att sucka över alla Lindas försök att bli accepterad, som nåt annat än en korkad bimbo, så lätt att raljera och känna sig mycket bättre själv, som kvinna och som mamma. Ingen lyssnar på Linda, i stället ska Linda lyssna på självutnämnda prussiluskor som Skugge, eller nån annan som tar sig rätten att läxa upp henne. Linda är som horan, hon kämpar förgäves liksom sin horsyster mot en stigmatisering. Linda stavas porr och horan säljer sex. Kvinnor som sysslar med sexualitet är dömda i förväg, för att vi andra som inte har sexstigmat ska kunna känna oss lite finare och lite bättre i våra radhusnegligeer. Vi fördömer våra systrar och kollar in en catchy p-rulle på lördagkvällen, i stället för att tänka ett steg längre och rikta kritiken mot männens hycklande sexualitet som det i själva verket handlar om och som Linda genom sin blotta existens talar om. "Hör horan" löd rubriken på en kommentar till Petra Östergrens bok "Porr, prostitution och feminister" härom veckan. Lyssna på Linda, skulle jag vilja lägga till.

Läs mina artiklar på www.sourze.se

"Feminismen är död! Leve feminismen!" Sen håller jag på med en serie artiklar med anledning av den prostitutionsdebatt som seglat upp i samband med prostitutionsförespråkaren Petra Östergrens bok "Porr, horor och feminister".
Två har redan publicerats: "Prostitution - en hushållsnära tjänst" och "Den lyckliga horan och trafficking". Två till är på gång under rubrikerna: "Horan, mannen och moralen" och "Myten om den lyckliga horan". Watch up! I´ll be back!

Femme-flator och barnvagnshögern

Linna Johansson spårar nya krig i vår poststrukturalistiska tid och hittar ett mellan platina-pärlcollier femmen Ulrika Dahl, genuslärare och socialantropolog (ingår tillsammans med Petra Östergren i Don Kulicks queerliga för fler horor åt folket) och Marie Söderqvist barnvagnsmammor på Östermalm. Vem bryr sig?
Linna längtar tillbaka till gammal hederlig maktanalys (och inte Foucault look alike). Jag saknar könsmaktsordningens come back, ordet som alliansen rensat ur sin ordbok efter valsegern. Och please inga mer individfeminister som vill ge fler horor åt folket och extraknäckar för Timbro. I den sköna nya högervärlden går tiden bakåt och kvinnorna återuppstår som hemmafruar, pigor och horor.

Regnet det bara öser ner

Sitter någonstans i Huvudsta, det är varmt i rummet och vi försöker få till den här bloggen, på cd:n rullar "One quite night" av Pat Metheny, han som sitter intill har hört den ett hundratal gånger, en vacker gitarr sjunger alldeles för sig själv,lugnt, meditativt och vi surfar vidare, medan lillan kom innanför dörren från fritids. Nähä, vi byter till Everything but the girl, "Eden",en tidig, från 1985, kanske den första plattan bland all discoskit från den tiden. Tracy Thorn i det djupare tonläget och trumpeten som lätt puttar upp en från stolen, det svänger i hela kroppkakan. Ben Watt står för ljudtekniken. Det svänger skönt det här. Annars lyssnar han, som sitter intill på drum and bass och Cafe del mar-plattorna, blandat från stranden och jag fortsätter spela luftgitarr till Nisse Hellbergs "xtrem" hemma i mitt eget vardagsrum i stan, till grannarnas förtret, skulle jag tro, åtminstone lite för högt mellan varven.

Nu är det dags

jag testar lite inför starten