Finns det nån som vill ha en skön stund med Aftonbladet?

Jag vet inte vad som är värst: den "fina" DN eller "en skön stund" med Aftonbladet, som vi tydligen nu har att vänta, enligt Aftonbladets nya chefredaktör Jan Helins programförklaring i P1:s "Studio Ett".
Ok, grabben måste få en chans och det han sa om att vända sig till läsarna för att få reda på vilken tidning de vill ha, som lösning på Aftonbladets tapp, är naturligtvis det enda rätta att göra. Men jag kan inte låta bli att undra om den inbitna Aftonbladetkillen - en i gänget - är rätt person att driva igenom de stora förändringar som krävs för att få folk att tycka att de vill slänga ut pengar på kvällstidningen. Vore det inte bättre med en pådrivare, som kom in med ny blick på den produkt Helin kanske trots allt är lite för hemmablind för att se bristerna i.
Det återstår att se och det är bara att önska honom lycka till, men jag tror inte framgångsreceptet är "en skön stund", den linjen tror jag leder rakt mot botten. Att göra sig angelägen tror jag däremot är rätt väg, men för det krävs en hel del nytänkande, där mycket av sex- och kändisslasket förpassas till sophögen.

Nobelpriset, kvinnliga erfarenheter och en ny våg av feminism

"Den kvinnliga erfarenhetens epiker" sa Horace Engdahl när han motiverade varför Doris Lessing fick årets Nobelpris i litteratur. Feminismen morrade till svar. Vadå, kvinnliga erfarenheter, de är väl mänskliga och så var snacket igång: "Vilket gubbigt uttalande", "antifeminism" och författaren själv avsvor sig feminismen.

I lördagens DN Kultur ger litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström
sin syn på saken och hon tycks liksom Lessing inte vilja göra gemensam sak med dagens "enkönade" feminism, vilken anbefaller kvinnligt självhat, enligt EWB. Att feminismen utvecklats åt detta håll, kan bero på Simone de Beauvoir, vars "kvinnoideal hette Jean-Paul Sartre", enligt Lessing i en intervju från 1990.

Jag tror att Lessing pekar på något centralt och mycket viktigt där, även om jag snarare skulle vilja skylla feminismens felsteg på läsningen av Beauvoir, som fram till 1990-talet ständigt tolkades genom Sartre i stället för att läsa henne i sin egen rätt. Sen dess har framförallt feministiska filosofer nytolkat Beauvoirs texter och lyft fram skillnaderna (från Sartre) i dem, som visar att Beauvoir fortfarande är aktuell som feministisk tänkare, fast inte alltid på det sätt som vi tolkat henne hittills.
Men visst, kvinnligheten - den som stänger in, passiviserar, underordnar och isärhåller könen - går Beauvoir till storms mot och gör i sitt eget levda liv uppror mot så gott hon kan under sin livstid 1908-1986. Mycket i hennes uppror är fortfarande giltigt. På somliga områden - yrkesmässiga - lyckades hon väl, på andra -i relationen till Sartre - gick det inte lika bra i alla avseende och anledningen till det var hennes stora kärlek till honom, som var allt annat än ömsesidig. Men hon valde på gott och ont att hålla ihop med honom på deras okonventionella sätt till hans död. Sedan levde hon resten av sitt liv med en kvinna. Lessing däremot gifte och skilde sig, men hade alltid mer eller mindre problematiska relationer till män. Jag tror att de båda emblematiska feministerna skulle ha mycket att dela med varandra av kvinnlig erfarenhet på kärlekens område av både god och dålig sort.

Förövrigt håller jag med EWB när hon sätter ljuset på den goda kvinnliga erfarenheten och inte bara den dåliga. Med det sätter hon hela den nuvarande feminismen i gungning, som allt för länge gjort vad den kunnat för att rensa bort den förra. Men problemet i hennes resonemang är precis som med Beauvoirs text, fast den motsatta, för risken finns att den kommer att läsas med särartsglasögon och då bäddar den bara för en inomfeministisk pajkastning, som inte för framåt till det utopia där vi alla, män som kvinnor, först och främst betraktas som människor.