Hur kan Anna Sjödin ha något ihop med Billy Butt?

Jag har alltid gillat Anna Sjödin, fd SSU-ordföranden som åkte på en bläcka på Crazy Horse och dömdes för att ha kallat en dörrvakt för svartskalle. Det var bara att kliva av SSU, även om hon själv hävdade att hon blivit oskyligt dömd.
Ja, ja, tänkte jag, hon är en tuff brud, hon kommer snart att som Schwarzenegger i Terminator "be back". Och så läser jag i Expressen att hon gängat sig med Billy Butt i nån slags rättskipningsorganisation för folk som känner sig oskyldigt dömda.
Jesus, Anna, hoppa av det tåget. Billy är ingen vidare polare om man vill tvätta bort en misskrediterande stämpel. Karln fortsätter med en dåres envishet att hävda att han är oskyldig till ett gäng våldtäkter på unga tjejer, trots att han suttit inne för det. Det är som om han, trots den ständigt modifierade sexbrottslagstiftningen inte har fattat att sex är en ömsesidig grej där man bör förvissa sig om att den andra är med på noterna innan man sätter fart mot den egna tillfredsställelsen.
Överhuvudtaget har projektet med en rättviseklubb för dem som anser sig felaktigt dömda rejäla vibbar av rättshaverister över sig. Ok, sanningen ter sig inte alltid likadan beroende på ur vilket perspektiv man betraktar den, men i stället för att strida för sin egen sak till dödagar, är det nog vettigare att ifrågasätta lagstiftningens blinda fläckar. Om Anna valde den vägen tror jag hon skulle kunna lyckas, åtminstone när det gäller opinionens syn på saken. Billy däremot ligger risigt till, eftersom han strider mot tidsandan där en snubbe som knullar på en brud utan att veta om hon verkligen vill allt mer börjar ses som det han verkligen är: En våldtäktsman.

Klas Östergren, männens författare

I dag recenseras förläggaren och kulturjournalisten Stephen Farran-Lees bok "Östergren om Östergren" på de stora dagstidningarnas kultursidor. Samtliga recensioner har en man som undertecknad och samtliga är överens om Östergrens storhet som tidsmarkör. Den enda som inte stämmer in i hyllningskören av detta "geni" är Jesper Högström i Expressen. En kritiker, som allt mer framstår som en av de få självständiga rösterna i den svenska kultur-ankdammen. Han ifrågasätter Östergrens projekt, med all rätt, och nyanserar bilden av en författare som knappast skulle kunna få kultureliten att falla gemensamt i farstun, som de här snubbarna från en annan tid - innan könet börjat problematiseras - faller mangrannt.
Jag minns ett samtal i kulturradion (tror jag) för nåt år sen där Helena von Zweigbergk sa att hon gått med Klas Östergrens "Gentlemän" i fickan genom Stockholm, som någon slags termometer i tidens röv.
Jag är själv en av de där som läste Ulf Lundells "Jack" och Östergrens "Gentlemän" parallellt på den tiden. Då var det de enda som talade om den tid som var min, på samma sätt som jag vände mig till Henry Miller eller Charles Bukowski för att få veta nåt om det liv som pulserade i blodomloppet strax efter puberteten.
Skillnaderna mellan Lundell och Östergren var gigantiska - som jag upplevde det - och min känsla överenstämde mer med Lundells även om han var man och trots att Östergren var förförande. Men han var en mystiker redan från början, något som jag varken kunde formulera eller hade känslan av då, men så här efteråt är det ändå det som gjorde - tror jag - att jag föredrog Lundells mindre romantiska prosa.
Nu, många år senare, visar det sig att det ju var mystiker båda två, vilka ägnade - and still do - sig åt manlighetens olika utryck där kvinnan var spegelbilden för det de bar inom sig men gärna ville lägga över på det andra könet i strävan efter att bli män. Suck!
Och nu sitter Stephen Farran-Lee, en gubbe i min ålder, 40+ och omskapar allt det där till stor litteratur i namn av Klas Östergren. Det "man" blir till som människa. Kvinnan göre sig icke besvär, i dessa romantikers bild av världen. Men som tur är ser det litterära landskapet helt annorlunda ut i dag, för kvinnor som söker i litteraturen, för allvarligt talat att bli till som kvinna genom Östergren, Lundell, Miller och Bukowski var ju som att befinna sig i en synnerligen paradoxal situation, av att identifiera sig med en man och samtidigt vara en kvinna.

Moderatfeminism a lá Anders Borg

I P1:s "Studio Ett" intervjuades i går finansminister Anders Borg om sin feminism. Så länge den i frågan okunniga intervjuaren Monica Saarinen ensam stod för ifrågasättandet fick Borg hålla retoriskt hov.
Det var snack om feminism som frihetsrörelse, strukturer som verkar mot jämställdhet och vikten av genusteorier och genusforskning. Så långt lät ju allt bra, dvs i teorin.
I praktiken däremot är moderatfeminismen något helt annat. I stället för att se till att kvinnor får lika rätt till heltidsarbete som män cementerar moddarna och resten av alliansgänget kvinnan hemmavid. Det sker genom att sänka skatter i stället för att kvotera föräldraförsäkringen, uppmana kvinnor att öppna eget i pigbranschen och vägra kvinnor som jobbar deltid att få A-kassa (i stället för att jobba för rätten till heltid).
På punkt efter punkt slog Gudrun Schyman, som var inbjuden till programmet för att kommentera Borgs feminism, sönder Borgs feminism. Hon menar att samtliga förslag slår hårt mot kvinnor och att Borg mörkar - genom att se familjen som en enhet i stället för att se till kvinnor och mäns jämställdhet - att de förslag alliansen har, som han kallar feministiska, i själva verket är anti-feministiska.

Vem kan lita på TV4:as "Nyheterna"?

En gång för länge sen - innan Jan Guillous bästa vänner visade sig finnas på TV4 apropå Arn-debaclet med SVT - kallade samme Guillou TV4:as nyheter för "lättnyheter" med den där internatskoletonen som ekar förakt och som är så oefterhärmlig hos honom.
Efter pussbilden på TV4:as politiske reporter Anders Pihlblad och Reinfeldts närmaste medarbetare Ulrica Schenström, kanske det är dags att byta ut det tidigare nicknamet mot "moderatnyheterna".
Hur i he... kan Jonas Gummesson, bitr nyhetschef på kanalen skicka iväg Pihlblad till moderatstämman i Gävle och tro att någon kommer att bry sig om vad den pussgurkan har att säga i politiska spörsmål framgent. Killen är rökt. Att TV4 inte fattar det efter Trond Sefastsson skandalen (Kalla Fakta reportern som tagit mutor)är unbeliveble. Eller också visar det bara på ett djupt folkförakt.
Hoppas att tittarna reagerar och att debatten fortsätter att visa tummen ner för TV4.

Politikern Göran Persson is back

Så kom den då, Göran Perssons memoarer "Min väg, mina val" och som herden samlade han sin fårskock - förlåt, journalisthorderna menar jag förstås - på Bonniers Manilla för att berätta om den. Och plötsligt blir det så tydligt varför politik har blivit så dötråkigt i det här landet sen Göran drog in i skrivarlyan på Torp. Han är en genuin politiker av rang och han älskar varje ögonblicket av det, om än med någon sorts hatkärlek. Det tycks som hela blodomloppet på karln pulserar av politik och än har han mycket att ge, vilket stod klart på presskonferensen.

Det var rätt kul att se en människa njuta så ohämmat av att återigen stå i rampljuset, vilket inte är så konstigt med tanke på att han är den statsminister som suttit längst - 10 1/2 år - sen Tage Erlander. Osökt kommer tanken om Persson-hatet upp, som trummades på rätt friskt av media. I dag känns det mest som en eftergift åt att människan leds av att en och samma figur sitter i makttoppen så länge, för Göran Persson är nog en av det här landets största politiker genom tiderna. Åtminstone känns det så nu, för mig som under stora delar av mitt liv haft honom som "landsfader".
Kanske blir han lite extra grandios i jämförelse med den landsfader vi har i dag, som är mer av en modern familjefar och därmed ingår i en splittrad familj där det ibland kan vara svårt att veta vem bland alla farsor och morsor som har huvudansvar för den rådande politiken. För trots att Fredrik Reinfeldt på ett sätt är en mer modern politiker med sina delegerande aspirationer, så är han märkligt lik den gamla patriarken på ett sätt: Han tar inte del av politikens vardagsliv, utan drar sig undan och låter de andra i partifamiljen sköta markservicen, för att själv stiga fram och peka med hela handen när han tycker det behövs. I det avseendet är han Göran Perssons totala motsats. Göran missade aldrig ett tillfälle att säga sitt i än den ena än den andra frågan. Det ledde till nicknamet "HSB" (Han Som Bestämmer) och skrönor om hur han lade allt under sig och att statsråden satt som nickedockor på regeringssammanträdena. Fredriks statsministerskap utgår från en annan situation, där alliansens partiledare sitter som ministrar, vilket på ett sätt omöjliggör ett ledarskap av Perssons typ. Frågan är vilket lederskap som är bäst. Det är lätt för mig att räcka upp handen för det senare, samtidigt som Reinfeldts undandragande inte gagnar politiken i stort. Något som inte minst opinions undran över var han håller hus är ett exempel på.

Förövrigt kommer jag absolut att läsa Göran Perssons memoarer och det ska bli intressant att jämföra den med Eric Fictelius (läs journalistiskt perspektiv) syn på saken som han redovisade i SVT dokumentären "Ordförande Persson".