måndag 21 juli 2008

Medelklassens kvinnor längtar hem och skyller på barnen

Jag har väntat på att den konservativa mammaprofeten och SvD:s ledarkrönikör Elise Claesson skulle få sin efterträdare. Under den dagisdebaclet som bröt ut efter Nina Björks hemlängtande kolumn i DN för några år sen klev Claesson fram ur hemmafruskuggan och hann under de följande åren nöta många debattsoffor och avslutade sin opinion mot dagis med att skriva en bok om hemmamamman.
I går tog den nyliberala skribenten Dilsa Demirbag-Sten, genom sin folkhemsbild anno 2008 i DN, självmant på sig den fallna anti-dagismanteln och tog sig an uppgiften att bära den vidare genom det Sverige. Därmed blir hon indirekt en kvinna i gänget av morsor som kritiserar 70-talets kvinnorörelse. Den som stred för dagis åt barnen och dämed lyckades göra den offentliga arbetsmarknaden till en självklarare plats för kvinnor än den tidigare varit.
Med två män - en professor i barnmedicin, Hugo Lagercrantz och en miljöforskare och samhällsdebattör, Per Kågeson - som utgångspunkt för sitt resonemang driver hon tesen att MORSOR (för det är ju hur vi än vänder och vrider på barnomsorgen så det blir i de flesta fallen) BÖR STANNA HEMMA MED BARNEN i tre år av medicinska skäl och för att barnen behöver det. D-S - tar sin egen nu åldrande morsa, tyngd av skuld och ständigt påpekande att hon borde varit hemma mer, som intäkt för sitt antagande - är själv ett dagisbarn och verkar ju inte lidit någon större skada av det. Detsamma gäller mig kan tilläggas och jag började på dagis innan jag fyllde tre år, som sen Anna Wahlgrens "barnbibel" tycks vara ett magiskt år för när barn och moder kan skiljas åt för längre stunder.

Argumenten för att saker och ting (läs: könsmaktsordningen) ska bestå i dess patriarkala former har skiftat genom årtusendena. D-S drar det enda tillbaka till Platon, men hon tycks vara blind för hur dagens patriarkat verkar. Den vedertagna vetenskapen har alltid stått i dess tjänst, vilket är ett grundläggande elementa man lär sig på de flesta baskurser i genuskunskap. Så D-S får ursäkta: att professor hit och dit påtalar slikt utifrån rådande tidsanda, det tar jag inte för någon sanning. Allra helst inte eftersom det i dag finns andra vetenskapsgrenar som pekar åt annat håll.

När det gäller den individuella situationen (läs: D-S personliga villkor) så erkänner hon att, likt Nina Björk får lite ont i magen (D-S skriver det inte rätt ut, men undertexten talar tydligt det språket) när hon låter barnen vara för länge på dagis. What´s the problem? Hon har ju alla ekonomiska möjligheter i världen att stanna hemma, så det är väl bara och göra det, utan att för den skull skuldbelägga alla andra morsor, som tycker att dagis är toppen och tror att det där med anknytning nödvändigtvis inte stavas M-A-M-M-A.

Ps
Dessutom blir jag trött på att D-S, som vanligt bland debattörer på högerkanten kastar skit på Alva Myrdal (även Claessons utpekade till henne fiende numero uno): Hade det inte varit för makarna Myrdals "Kris i befolkningsfrågan" och Alvas alla utredningar om samhällsnyttan, så hade allt varit bättre blir den slutsats man drar av Myrdalhatarnas argumentation. Kanske det, om man är en antidagisaktivist, men för oss andra är hon en stor svensk feministisk förebild. Så det så!

söndag 20 juli 2008

Tillägg till föregående

Min utgångspunkt är Isobel Hadley-Kamptz två senaste texter om jämställdhet på ledarsidan i Expressen.

Hadley-Kamptz feminism är nyliberal

När Linna Johansson (vad gör hon nu förresten, är det nån som vet?)slutade som ledarkrönikör på Expressen skrev jag ett sentimentalt litet inlägg här på bloggen att jag saknade henne redan innan hon slutat. Nu vet jag varför. Svaret heter Isobel Hadley-Kamptz och hon verkar nu ha tagit över feministstafettpinnen från Johansson. Och då, vid en jämförelse av de båda textleverantörerna, blir min längtan efter Linnas helgkolumner bara ett ynka myggstick på en sovande människokropp en överförfriskad midsommarnatt utanför tältet.

Anna Hallberg i DN kallar Hadley-Kamptz för "gammelhöger", jag skulle vilja ta till ett än mer nedsättande begrepp och kalla henne "nyliberal". Du vet, såna där brudar, som Marie Söderqvist och hon (vad är det nu hon heter) chefredaktören på tidskriften Neo(konservativ).
Jag vill direkt säga att jag är inte den som inte är beredd att i tanken sätta kvinnor på plats som vårdar vuxna friska män i hemmet och gör sig till barnens (och deras behovs)enda riktiga uttolkare och vårdnadshavare. Det krävs två för att dansa tango, likväl som att uppnå jämställdhet. Men när Hadley-Kamptz, som den lysande matskribent hon är, börjar tala om att snabbmakaroner är lika bra som nåt annat för barnen att växa upp på, då ler jag i mjugg. Bra för barnen tydligen, enligt henne, men själv vill hon njuta av bättre mat. Och det där med att morsor ska släppa taget om hemmamaktordningen är ju ren bull. Vadå? Har män tvingats släppa på sin offentliga kompetens för att kvinnor erövrat yrkeslivet. Nähä, kvinnor har lärt sig de männen redan varit ensamma om att ha tillgång till på arbetsmarknaden och visat just kompetens och därmed kvalificerat sig. Detsamma borde gälla män på hemmafronten, för det är faktiskt inte så att män bara för att de visar god vilja kan allt det där som kallas omvårdnadskunskap.
Det mörkar Hadley-Kamptz, eller vill inte kännas vid och hojtar frejdigt nyliberalt i bästa Söderqvistanda om att individen kan förbise samhällsstrukturerna. Ett sånt resonemang är bara ett tecken på att Expressen inte bara har tappat den sista feministiska utposten genom Linna Johansson, man har ersatt den med en nyliberal frejdighet som vägrar se att kön gör skillnad i såväl villkor, situtation och därmed sätt att se på världen.
Jag tänker på Ebba Witt-Brattströms uttryck om att det som kvinna och mor räcker att vara en "good enough mother", vilket i hennes individuella fall inte betyder att familjen inte ska ha nybakade bullar varje lördag.