Expressen och DN kampanjar för att fria läkarna i styckmordfallet

Nu kampanjar Expressen och DN för att få obducenten och allmänläkarna fria i det 24 år gamla styckmordet på Catrine da Costa.
Samtliga, från JK Göran Lambertz på DN debatt, 080918, till Per "Döden är en man" (patsinlaga för läkarnas sak) Lindeberg, Expressens debattsida, 080919 till Isobel Hadley-Kamptz, på dagens ledarsida i Expressen, hävdar att männen kan vara/är oskyldigt dömda: I domstol är de inte dömda för mordet på den prostituerade da Costa, men för styckningen må tilläggas.

Att läsa in sig på da Costa-fallet har hittills inneburit att man hamnat i än det ena än det andra lägret, dvs antingen är man övertygad om läkarnas skuld eller så hävdar man bestämt att det är århundradets (1900-talets) svenska värsta justitiemord på två oskyldiga män. Var man hamnar beror på hur man tolkar det hela och vilka vittnesuppgifter respektive expertutlåtanden man dissar eller hissar. Rättstillämpning är ingen objektiv praktik, även om många av rättens utövare vill göra det gällande.
Att som Hadley-Kamptz rycka ut ett fåtal enskildheter - med syfte att peka på läkarnas oskuld - och inte sätta in dem i sitt sammanhang eller redovisa helheten borgar inte för någon trovärdighet. Dessutom riktar hon historielöst sin kritik mot polisutredningen och glömmer att då, 1984 var incest tabu (talades aldrig om offentligt, till skillnad från i dag när det inte går en dag utan att det är pedovarning i media)och sexet rörde sig inte i det universum som Hadley-Kamptz i sin sexliberala hjärna kallar "mjukporr" och "splatterklassiker". Själv kallar jag det sadism och nekrofili, även om H-K raljerar och säkert tycker jag är out of time.

H-K, som efter att i tonåren läst Hanna Olssons bok "Catrine och rättvisan" om fallet, säger sig nu, på äldre dar ha insett att hon hade fel när hon trodde att läkarna var skyldiga och att det är "otroligt sorgligt" att inte fler vill erkänna det. För mig är det otroligt sorgligt att en tonåring som tog till sig en bok, som visade hur klass (medel- överklass) och kön (män) bestämmer rättvisenormen, är så blind för just detta faktum i da Costa fallet. Klädsamt vore även om H-K läste på lite mer om fallet och framför allt överlåter åt rättssystemet att fria eller fälla.

Se även blogginlägget: "JK:s perspektiv på rättssäkerhet gynnar män", 080918.

Urspårad manlighet outas i media

I går var det dags för att outa ännu en TV-stjärna (Expressen), som gripits av polisen för våld mot sin flickvän (hela veckan har vi kunnat följa en annan känd svensk som sen några dagar sitter häktad för att vi två tillfällen under samma natt ha misshandel sin hustru).
Lyssna på "Konflikt" i P1 nu. Hela programmet handlar om mäns våld mot kvinnor. Enligt biståndsminister Gunilla Carlsson anmäls årligen 20 000 fall av mäns våld mot kvinnor i hemmet. Manligheten har utan tvekan spårat ur?

JK :s perspektiv på rättssäkerhet gynnar män

För ...elfte gången trycks det nu på för ge läkarna i styckmordsmålet - obducenten och allmänläkaren skulle bevisligen ha styckat den prostituerade Catrin da Costas kropp - ska få resning (nu efter 24 år).
Den här gången är det Göran Lambertz, JK som i en ny utredning om rättsäkerhet ska granska fallet (DN Debatt i dag).
Hela storyn om styckmordet är en rättsskandal av stora mått. I bok efter bok har det framkommit att det juridiska paradigmet, som går ut på att två läkare automatiskt är trovärdigare än de som företräder en styckmördad prostituerad, är slående om du frågar mig. Andra tycker att allmänläkaren och obducenten är oskyldiga och bör få ett fett skadestånd från staten.

Rättssäkerheten i en rättsstat är central och den gängse synen på vad det är har i takt med samhälleliga förändringar förändrats. I takt med att kvinnor tar allt större plats i det offentliga samhällslivet stöter de på flagranta orättvisor - lägre lön t ex - som tydligt visar att det är ett patriarkat vi lever i. Detta gäller självklart även inom rättssystemet, där kvinnor generellt utgör gruppen som utsätts för manlig sex- och våldsbrottslighet. Under senare år har denna lagstiftning i takt med en förändrad samhällssyn på sex- och våldsbrott reviderats flera gånger och är ständigt utsatt för nya förslag på skärpningar. Detta utan att lagens utövare följer med; som om en viss syn på trovärdigheten hos kvinnor (och de som företräder dem) respektive män är en oskriven lag, som bortom alla världsliga perspektivförskjutningar ändå tondövt hävdar mäns osvikliga rättssäkerhet.

För att tala rättssäkerhet på det vis som Lambertz gör i DN Debatt handlar i själva verket om att i vidare mening tala om möjligheten att fria män från skuld i sex- och våldsmål på brottsoffrens bekostnad. Precis som den tidigare kritiserade JK-rapporten "Felaktigt dömda" ryckte lös den manliga rättssäkerheten ur sitt juridiska sammanhang och gjorde den till huvudsaken.
I dessa båda fall ifrågasätter jag starkt JK:s prioriteringar. De borde i stället se över rättstillämpningen och den kvinnosyn den grundar sig på när det gäller manlig sex- och våldsbrottslighet. På det området är kvinnors rättssäkerhet långt ifrån jämställd med den paradigmatiska (läs: patriarkala) manliga rättssäkerheten. Däri ligger den överskuggande rättsskandalen: Den som inte enbart rör ett eller flera enskilda fall, utan genomsyrar hela samhället, i fråga om manlig sex- och våldsbrottslighet riktad mot kvinnor.

Åsa Mattsson har talat men aldrig levt feministiskt

Att lyssna på Åsa Mattsson, som hänger ut ett gäng män i sin nyutgivna roman "Salong F". Att en kvinna, 50 +, som under decennier kallat sig feminist, framstår som så häpnadsväckande naiv när det gäller genus, kan bara bero på att hon effektivt skilt på den retoriskt feministiska rollen hon spelat i spalterna (feministkrönikör i Aftonbladet under många år) från den kvinnliga kvinna hon varit i förhållande till männen omkring henne.
I intervjun i "P1 Morgon" i dag låter hon som en analys av en text hämtad från ett genusteoretiskt seminarium. Snacka går ju, men att leva den feministiska erfarenheten existerar inte.
Nu befinner Mattsson sig i limbo utan att veta vem hon ska bli. Jag kan bara önska henne all lycka på resan mot sig själv: Att födas i sin egen blick och inte i mäns. Men när hon börjar tala om mjukporrbilden av sig själv - hon valt att publicera på bokens baksida - som ett konstprojekt, ekar hennes hypade återfödelse som sig själv bortom den manliga blicken tom.
Man föds inte till feminist man blir det, för att tala med Beauvoir.

De manliga bitterkukarna blir allt fler

Björn Wiman, kulturredaktör på Expressen, gnäller i en krönika i kapp med pappaledigpapporna och de pk fina och liberala i retoriken jämställda kollegorna Niklas Ekdahl och PM Nilsson (se tidigare bloggar nedan). Rubriken till kolumnen är "Pappors gnäll gör världen jämställd". Vilket nys!
Vad får de allt ifrån, dessa bitterkukar, som gärna creddar in på barnledigheten, fast de i själva verket drömmer sig till skrivpulpeten för att där utföra storverk. Så ser det ut när den tjusiga jämställdheten rämnar i ett trist måste, enligt detta manliga perspektiv.
Ja, livet är trist ibland. Vad är det med det då?

Kulturimperiet fegar ur i stället för att slå tillbaka

Expressen Kultur i Axess TV har precis haft terminsstart under rubriken "Kulturimperiet slår tillbaka". Närsjunkna i kulturfåtöljerna satt Svante Weyler, avgången förlagschef på Norstedts, Jonas Thente, litteraturansvarig på DN (som alltid får klä skott för fisförnäm kultur) och så kulturanarkisten Britt Edwall, för att programledas av Expressens kulturchef Per Svensson och samma tidnings kulturjournalist Natalia Kazmierska. Det blev en halvtimme utan något som helst kulturkrig, trist nog. De kunde inte ens erkänna varför debatten uppstått just nu, utan flaxade än hit, än dit som hungriga måsar som hela tiden kommer för sent till brödbitarna.

Sanningen är ju den att när Carl Otto Werkelid meddelade sin avgång som kulturchef på SvD för nån månad sen, började kulturliket röra på sig. Steve Sem Sandberg, kulturdebattsredaktör på halvtid på samma tidning avgick i ren sympati med sin forne vapendragare Werkelid. På vägen mot exitskylten sprider de två rysliga ord i alla möjliga sammanhang: Förytligande och Förflackning. För det är det som väntar SvD när de tittar djupt in i sin gemensamma kristallkula.
Anledningen till detta hemska framtidsscenario för SvD Kulturs räkning är chefredaktör Lena K Samuelsson. Visserligen har hon sett till att priserna haglat över blasken de senaste åren, men framför allt har hon blåst liv i en tidning som dödsryckte när hon tog över och som kanske inte ens existerat i dag utan hennes radikala omgörning. Men, men, vad bryr sig skönandar som Carl Otto Werkelid, en förvaltare av finkulturen om slikt. Han tror tydligen att han och hans gelikar skulle ha nåt att förvalta utan att befinna sig i en kontinuerlig omgörning. För det är nämligen det som SvD:s Kultur står inför nu och i det sammanhanget avslöjar herrar Werkelid och Sandberg att för dem representerar chefredaktör Samuelsson inget annat än yta och förflackning. (Har vi hört den förut?)
Och så går de där mot utgången på den gamla kulturhögborgen och många är de kulturknuttar som känt sig kallade att tralla med, som Weyler så spirituellt kallar det som populärkulturen sysslar med. Ya da!
Vi får väl se. Weyler var ju själv en krigare som förlorade sin strid mot det stora förlaget och frågan är om Norstedts har förflackats och förytligats av det.
Spänningen mellan räknenissarna och kulturknuttarna kommer förövrigt att fortsätta - det är liksom själva livsnerven - men än har jag inte sett nått kulturimperium (Vilka tillhör detta imperium, förresten? Precisering, please!)som slår tillbaka. Möjligtvis lite ängsligt flaxande utan riktnig och precision, åtminstone av fåtöljernas gnabbande i Expressens KulturTV att döma.

Rättelse: 15/9

I inlägget "Det juridiska perspektivet skyddar våldsmän" ska det naturligtvis vara Tito Beltran och inget annat.
Tack, Ann Helena Rudberg, för ditt påpekande. Det går lite fort ibland.

Kvinnan och skulden till misshandel och våldtäkt

Åklagaren tror inte på artistens hustru (se dagens Expressen), när hon säger att mannen är oskyldig till den grova misshandel som hon utsattes för i helgen (se bloggen nedan), utan kommer troligen att häkta karln i dag.
Kvinnor som kollektiv har alltid tagit tillbaka anmälningar - så länge det gick - och ljugit inför polisen för att skydda och försvara våldsamma män.
Det är ju inte klokt, men vad ska en nertryckt och hotad kvinna göra när samhället inte skyddar henne eller gör vad det kan för att förminskar det hon utsätts för?
Artistens fru är ett typexempel - hon medger det själv - på kvinnor som skyddar manliga brottslingar, men nämner samtidigt att hon är undantaget, som bekräftar regeln, dvs hennes man är oskyldig. Vi har hört den förut!

Det här fallet visar bara tydligt att vem som än misshandlade vem den här gången, så får vi kvinnor nu tugga i oss att vi ljugit för poliser år ut och år in: Rättsväsendet tror inte på oss längre (som om de nånsin gjort det), enligt modellen: Damn if you do, damn if you don´t!

Rättsväsendet är sannerligen inte kvinnans bästa vän när det gäller lag och rätt, utan går fortfarande patriarkatets ärenden och tar alla chanser som är möjliga att skylla på kvinnor när det kommer till heterosexuella vålds- och sexbrott. I den grenen är männens försvarsadvokater de ivrigaste patriarkatkramarna, eftersom de aldrig missar en chans att approchera kvinnors skuld i att de blev slagna eller påsatta mot sin vilja, enligt den uråldriga könsstereotypa modellen där kvinnor som är fulla eller har en sexualitet automatiskt stämplas som skyldiga i någon bemärkelse. Om inte annat så medskyldiga.

För det vet väl alla att en kvinna som går ut i kort kjol och flirtar i baren med ett glas i handen, i själva verket ber om att bli rövknullad av ett gäng grabbar. Åtminstone i porrfilmernas värld, som ibland är slående lik verkligheten. Med ett undantag; att allt fler brudar nuförtiden utanför fiktionen påtalar att det inte är deras våtaste dröm, snarare vidrigaste mardröm som förvandlas till klarvaken och upplevd utsatthet, när män inte kan/vill skilja på fantasi och verklighet.

Det juridiska perspektivet skyddar våldsmän

Kvällstidningarna dignar för närvarande av misstänkta manliga artister som våldtar och misshandlar frun, barnflickan och en 15-årig tjej.
Det är något med de här historierna som gör dem arkaiska som rättsfall: Där ställs den lögnaktiga kvinnan/flickan och den oskyldige mannen och kränkte mannen. Den har upprepats i all evinnerlig tid och ger två diametralt olika perspektiv på det inträffade: En svart-vit historia om våld och sexualitet där de inblandade inte tycks ha varit med om samma sak, fast de uppenbarligen haft nåt ihop, som om det överensstämmelsen kring sexualitetens frivillighet inte är detsamma för män och kvinnor.
Under rättsprocessen är det tydligt att det är mannens syn på sex som gäller och nerkokt till elementa tar den vad den vill ha. Om hon inte anpassar sig - tiger - eller förstår att hon loosar på att vara en sexuell varelse när det hela går överstyr, så utpekas hon som lögnaktig. Hur många gånger har vi inte hört den misstänkte våldsmannen säga (tvärtemot kvinnans utsaga): "Visst vi hade sex, men hon var med på det." Det är då försvarsadvokaterna sätter in stöten och kräver redovisning av drog- alkoholpåverkan, klädval, sexuella preferenser och tidigare erfarenheter av kvinnan i fråga. Aldrig att mannen ställs till svars.

Den här gången är det en 15-årig flicka som påstår att hon tvingats suga av en manlig artist hans loge. Han har inte rört henne, enligt egen utsaga. Inget åtal. Slutsats: Flickan ljuger.
Om det är så eller inte har allmänheten ingen aning om, men frågorna dröjer sig kvar: Varför skulle hon ljuga om det? Vad får hon ut av det?
Och fortfarande är artistens bandmedlem misstänkt för våldtäkt.

I det andra fallet sitter en artist häktad, misstänkt för att ha pucklat på sin hustru så att trappgången och lägenhetsdörrens insida var full av blod. Han minns inget av händelsen och nekar till den grova misshandel han är misstänkt för, trots att vittnen hört skrik och tagit hand om kvinnan som låg blödande i trappan och hade svårt att andas.
Det arkaiska inslaget i den här historien är att den unga hustrun hävdar att mannen är oskyldig och att hon själv måste åsamkat sig skadan, mao hon gör vad hon kan för att rentvå mannen. Frågan är: Ljuger även denna kvinna? Den här gången för att skydda en våldsam man. Det har hänt förr i historien och tidigare när man kunde ta tillbaka anmälningar om misshandel var det vanligt att kvinnor gjorde det efter att de blivit påpucklade av sina snubbar. Nu går inte det längre för att undvika att gärningsmän ska komma undan.

Den tredje artisten som misstänks för sexbrott är Tito Beltram, som den här gången står till svars inför hovrätten, efter att han överklagat domen om våldtäkt i tingsräten. Beltram har med emfas genom båda rättegångarna hävdat att barnflickan som anklagar honom ljuger och han och hans hustru gör vad de kan för att få rätten att inse det. Trots att stora delar av artistsverige vittnar om Beltrams brudmani och tidigare anklagelser om pedofili är utgången den här gången oviss. I två rättegångar har barnflickan tvingats i detalj redogöra och utsättas för försvarsadvokatens närgågna frågor, medan ingen nagelfar Beltrams sexualhistoria. Han framstår snarare som den som utsätts för en rättsskandal och vevar som en väderkvarn i alla upptänkliga media om sin oskuld, medan barnflickan döljer sig.
Varför gör hon det? Varför går hon inte ut i media och berättar sin version?
Månne för att kvinnor fortfarande ska skämmas för att överhuvudtaget ha hamnat i en situation där hon kan misstänkas för att ha sex med en man.
Flickor/Kvinnor bär mao fortfarande skulden - eller tar frivilligt på sig den - för den manliga sexualitet de ofrivilligt tvingas till. Mycket av det är rättsystemets fel och vår (samhällets) skilda syn på manlig respektive kvinnlig sexualitet.
Det är för jävligt!