Låt oss tala om kvinnogrisen

I SVT:s "Beckman, Ohlsson och Can" i går var frågan: Har bögen fastnat i kvinnofällan? Svaret var ja och det kom samstämt från hbt-gänget Lars Gårdfeldt, präst, Mian Lodalen, författare och Roger Wilson, kulturjournalist på SR.

HBT-arnas (och feministernas, min anm) värsta motståndare är patriarkatet och det som står lägst i kurs i det reglerande systemet är feminitet. Patriarkatets inbyggda kvinnohat speglas i manschauvinismen, vilken utövas av mansgrisen. Men även grisen har två kön, som bekant och bland kvinnorna finns många kvinnogrisar, eller "female chauvinism pigs" som Gårdfeldt så träffande talade om i går med tillägget att det finns även gay chauvinism pigs (som det finns grisar inom alla grupperingar, så klart, min anm).

Men vem är då denna kvinnogris? Vad tycker du?

Själv har jag under den senaste tiden här på bloggen talat om kvinnor som är patriarkatkramare. Vad jag menar är nog i själva verket kvinnogrisar. Kvinnor som av egennytta vägrar solidarisera sig med kampen för förändrade villkor som är gemensamma för kvinnor, för att de själva ej är drabbade eller drar fördelar av det patriarkala systemet. Det kan handla om kvinnor som skyddar pedofiler, män som våldtar och misshandlar kvinnor med att det kan inte vara möjligt, inte han som är så snäll osv. Men det kan också vara kvinnor som aldrig i livet skulle kalla sig feminister för att de ser oss som en grupp manshatare.
Listan kan göras lång. Fyll gärna i med din kommentar.

Gynning goes Gyllenhammar-Zandén

På Expressens debattsida i dag får Carolina Gynning betalt för att promota sig själv som kommande Bond-brud, med förevändningen att Bond är ett manligt ideal.
Tanken på att "ligga sömnlös av oro över varför min man inte dyker upp... att aldrig veta om han kommer hem död eller levande gör mig alldeles het: skriver hon och tror inte hon är ensam i att tycka så.
Näh, Cecilia Gyllenhamma och Jessika Zandén, som rivstartade Newsmillsajten med ett inlägg som bottnade i varför Jan Guillous Hamiltonfigur (svensk James Bond) var ett manlighetsideal och slutade i "ömheten i ett slag över munnen" tillhör definitivt klubben.

Den som sa att kvinnor varken är patriarkatkramare eller tänder på sin egen underordning räcker upp handen?

Strutsbeteende på Aftonbladet

"Det är hög tid att vi tar nöjen på allvar" skriver Jan Helin, AB:s chefredaktör på sin blogg.
?
Man har ju inte gjort något annat de senaste 20 åren. Och i finanskrisens lågkonjunktur när varslen står som spön i backen känns den helinska devisen inte som den mest angelägna. Men det vardagliga allvaret till trots i dag kommer "Nöjesbladet" som en egen tidnig och kommer så att göra fredagar, lördagar och söndagar framöver.
Ger mer nyheter i nyhetstidningen meddelar Helin oss "dysterkvistar" som känner oss nedtyngda av nöjen i AB. Låter å andra sidan hoppingivande för oss som tycker att kritisk samhällsjournalistik är rena nöjet.

Men fan tro´t. Jag är skeptisk och har svårt att se framför mig hur AB börjar kampanja mot Riksbankens lån till Carnegie, som ett led i en granskande serie om 2000-talets Stureplansekonomi där bonusar sprutat som champagne på mjöliga näsor över de utvalda. Allt detta nöje medan vi som tillhör populasen tvingats sponsra skiten genom att mot vår vilja bli aktieklippare om än i förvaltad form.

En feminism bortom offertänkande

I Petra Östergren antologin "F-ordet. Mot en ny feminism" skriver Anna Svensson om hur hon efter våldtäkten vägrat reduceras till ett våldtäktsoffer och enligt Hanne Kjöllers läsning i DN 081022, så är anklagar Svensson delvis feminismens för att hon betraktas som ett sådant.
Att Kjöller håller på Svensson är inte att förvånas över, hon är ständigt på kollisionskurs mot kollektiva förklaringar, senast i sin nya bok om föräldraskap, där hon uppmanar kvinnor att inte hålla så hårt i moderskapets symbiotiska form, utan släppa in männen och andra vuxna när det gäller relationen till barnen.

Det intressanta med Svensson och Kjöllers individcentrerade förklaringsmodeller är att de visar på flera sätt för kvinnor att förhålla sig inom ramen för olika fenomen eller kollektiva situationer om man så vill.
Feminismen av dags datum ägnar sig fortfarande mest åt att beskriva olika fenomen i kvinnors gemensamma situation, där våldtäkt är en bland flera. Utgångspunkten för den feministiska rörelsen oavsett vilken fråga som diskuteras är att vi lever i ett patriarkat där kvinnor som grupp är underordnade män som grupp och på den punkten har feminismen skördat stora framgångar i Sverige, som sedan den blev en akademisk disciplin i stort sett genomsyrar alla ämnesområden.
Men en berättigad kritik av feminismens generaliserande karaktär har under de senaste tio åren blivit allt mer högljudd och kunde fira triumfer när den politiska delen i form av Feministiskt initiativ 2006 föll som aktievärdet i den pågående finanskrisen. Det sägs att den senare kommer att bli långvarig; feminismkrisen har varat i 2 1/2 år, så här långt och ingen ljusning skymtar.

Kanske beror det på att feminismen står inför ett nytt paradigmskifte. Man kan ju alltid hoppas, att efter feminismens akademism - forskning och etablering av kunskapsområdet - som varat sen 80-talet kommer en ny våg av feminism, som talar mer om möjligheter och alternativa synsätt bortom patriarkatets könsmaktsordnande system. En feminism att hämta styrka och förändring ur. I stället för att känna sig som offer för tid och evighet om man är kvinna och det oavsett om det är moderskapsmyter eller våldtäktsmän som anfaller. En feminism som på samma sätt som man ihärdigt skilt kvinnan från kvinnligheten går i bräschen för att skilja mannen från manligheten och fokusera mer på hur även männen är skapade - jag höll på att säga offer - av patriarkatet.

Gyllenhammar och Zandén fortsätter predika om sm-sex

Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar satte direkt den i slutet av augusti nystartade debattsajten Newsmill på mediakartan med sitt inlägg "Jämställdheten kväver oss, ge oss den riktige mannen tillbaka". Det blev ett jävla liv, minst sagt, framförallt över debattinläggets fråga:

"När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen?"

Kommentarerna haglade över deras hånfullhet och ignorans när det gäller våld mot kvinnor, som är den viktigaste frågan för den feministiska jämställdhetsdebatten i det här landet. Andra tyckte att Zandén och Gyllenhammar var rent stupida och att det verkade som de skrivit ihop inlägget på fyllan. Själv undrade jag över Newsmills utveckling med en sån start: Varför hade redaktörerna tagit in den oredigerade - debattinlägget var så spretigt osammanhängande - skiten, rent ut sagt?
Jag nosade cynisk publicitetsiver och var mest upprörd över att Newsmillredaktören Karin Eder-Ekman, fd Fittstimsbruden och Bangredaktören låtit inlägget publiceras i det skicket och hon fick en hel del pisk för det även från annat feministiskt håll. Men alla kan göra en miss (med hänvisning till Newsmills redaktörer) och efter ett tag omvandlades Zandéns och Gyllenhammars ihopblandning av ömhet och slag över munnen i allmän bemärkelse, till två kvinnors högst personliga sexliberala faibless för sm-sex eller perverterade sexualitet om vi ska snacka Freud.

Men så visar det sig att det är ingen miss från Newsmills sida - de har inte tagit minsta intryck av kritiken de fick kring publiceringen - som i samband med att de nu lanserar Newsmill TV vänder sig till Zandén-Gyllenhammar igen.
I TV-inlägget "Gyllenhammar och Zandén om män och sexualitet" hör man Eder-Ekman humma i bakgrunden utan att ställa några frågor eller komma med invändningar medan G-Z fortsätter sin förvirrade exposé i ämnet sexualitet mellan män och kvinnor.
Det är biologism rakt igenom: Heterosexualitet är lika med/bygger på en fastlåst sängkammardramaturgi av dominanta män och underkastade kvinnor.

Vi talar inte om tyckanden, utan om hur det är. Vi ville vara uppriktiga, säger G och hänvisar till sina väninnor och Z, som är utbildad psykoterapeut nu för tiden.
G fortsätter att tala om sig själv, som representant för alla medelålders kvinnor och om den sexualitet som kommer i medelåldern om man vågar ta steget, dvs vågar ge efter för slaget över munnen, som hon nu påpekar är en metafor för närhet, verkliga behov och sexualitet.

Ja, ni hör själva hur jävla förvirrad och tragisk, för att inte säga självdestruktiv hennes sexualitet och sexualsyn är. Samtidigt som den bara är en bekräftelse på en heterosexhistorik av gammalt välbeprövat socialt och kulturellt märke. Patrialkalsexualitet, som går ut på att kvinnor tänder på sin egen underordning, om du frågar mig.

Z tar därefter till orda i TV-inlägget och talar på psykoterapeutiska byggd på biologismflum om att relationen mellan män och kvinnor alltid har en komponent av dominans och underkastelse i sig och att alla män och kvinnor känner ett sug "mot det där" och att det finns ömhet och kärlek i det. Enligt henne handlar heterosex (sadomasochistiskt heterosex, min tolkning) om starka drifter och underliggande krafter som bär på en komplicerad psykologi.

G och Z slutkläm efter deras ca 6 minuters lektion i patriarkalsexualitet är kort och gott att genusdebatten inte hör hemma i sängkammaren.
Själv hävdar jag att den i själva verket börjar där.