Bilden av Mona Sahlin och kvinnogrisig krönika om Michelle Obama

Först gör Newsmillsredaktören vad han kan för att få Katrine Kielos att mobba Mona Sahlin för att hon är kvinna, utan att lyckas på ett TV-inslag som ligger på debattsiten i anslutning till en artikel av Kielos om Mona Sahlins ledarskap.

Det är intressant att följa hur redaktörens frågor intrikat biter sig fast i sin målbild att det är kvinnorna som mobbar Sahlin för att hon är kvinna. Kielos skruvar sig skickligt ur den fälla redaktören gillrat, men hennes försök att leda intervjun i en annan riktning misslyckas. Redaktören har på förhand bestämt sig för hur landet ligger, inbjudna gäster göre sig icke besvär på den fronten.

Sen läser jag kulturchefen på Aftonbladet, Karin Magnussons blogg. Hon har läst Pär Nuders bok och enligt den gick Mona Sahlin under tilltalsnamnet "husmodern" i den inre socialdemokratiska kretsen. Vad säger det om s-mäns syn på sin partiledare?

För det andra finns inga gränser för jublet över Obama Krist Superstar-såpan i svenska medier. Frälsarens hustru, Michelle Obama, hamnar trots makens upphöjda position genast i den kritiska skottgluggen.
I gårdagens Expressen - två dagar efter Obamas valseger - läste jag en hemsk krönika av Britta Svensson där kvinnogriseriet (läs blogginlägget: "Låt oss tala om kvinnogrisen", 081101) når nya höjder. Svensson är tveksam till om Michelle Obama kommer att klara av rollen som värdinna i Vita huset. Därefter går hon in på Michelle Obamas yttre - alltid denna utseendefixering när det gäller kvinnor - och i det fallet är hon obarmhärtig. Hon tycker att jämförelsen mellan Michelle Obama och Jackie Kennedy, vilken gjorts i medierna gång på gång, är en "felriktad välvillighet". Så här skriver hon:

"Designklänningar för 7 000 kronor styck har visserligen lyft Michelle Obamas klädstil avsevärt, sen hon syntes i designkatastrofer som den lilla trånga koftan som såg ut att komma från H&M. Men hennes framskjutna axlar, den rynkande pannan, det aggressiva kroppsspråket kan ingen stylist i världen göra något åt. Bredvid maken ser det helt enkelt ut som om det är Michelle Obama som 'har på sig byxorna i familjen' som det heter här i USA. Medan maken har en lugn, mild, lite feminin framtoning är Michelle närmast manhaftig."

Ja, det står faktiskt så och Svenssons mosa Michelle Obama ångvält fortsätter genom krönikan, för att paradoxalt sluta i:

"Med sin juristutbildning och sina många chefs- och styrelseuppdrag (hon tjänar 2,2 miljoner kronor om året) är hon snarare en stark personlighet som klarat att ta sig fram i en värld där många har fördomar om hennes ras, kön och sociala bakgrund."

Tänk om Svenssons krönika handlat om det i stället för att frossa i stereotypa och rent oförskämda påhopp om det vi kallar manligt och kvinnligt.

Hade Carl Hamilton gett sig på en muslimsk man?

Skulle inte tro det, även om det är det muslimska patriarkatet som har koranskt tolkningsföreträde och därmed bestämmer att muslimska kvinnor ska ha slöja och inte ta män i hand.
I stället för att rikta kritiken mot de muslimska familjefäder som ingår i en starkt religiös minoritet som på olika sätt isolerar sina döttrar och kvinnor från att delta i den svenska offentligheten, ger han sig på tre unga muslimska kvinnor när de inte vill ta honom i hand.
Han tål uppenbarligen inte att de unga kvinnorna förmodligen bara gör det som deras föräldrar har uppfostrat dem till, dvs han "skjuter budbärarna" när han inte gillar budskapet som den uteblivna handskakningen i hans värld står för.

Låt oss diskutera religionernas plats i det svenska samhället på ett mer nyanserat sätt än det som Sverigedemokraterna erbjuder. Kvällens "Debatt" i SVT klarade inte det, utan spelade på Sverigedemokraternas planhalva. Genom att hetsa mot muslimerna i studion och plocka enkla lösryckta poäng om slöjor, stening och avhuggna händer vid otrohet enligt sharia, muslimska kvinnor som inte får bada tillsammans med män och nån som tar paus från jobbet för fredagsbönen blev programmet ren pr för det tidigare nämnda partiet.

Jag tror/hoppas inte det var meningen med programmet, men det var tyvärr precis så det framstod; som ett isärhållande av vi och dom. Det som började som en till synes utsträckt hand slutade i en rasistisk pamflett. Hur kunde det bli så fel?

Faludis nya borde handla om Obama och feminismens andra backlash

I morse i "P1-morgon" avbröt en afro-amerikansk kvinna den manliga halleluljakören till Obamas seger med att tala om fru Obama och de problem hon skulle stöta på i Vita huset.
Ove Joansson, USA-valbevakare för elfte gången, tog till beprövad härskarteknik och sa att den frågan överlät han åt andra att kommentera för att sen återgå till att prisa USA:s nya hjälte "den svarte" Obama och symbolens makt i det historiska ögonblick som valet av honom till Amerikas president innebär.
Behöver jag tillägga att frågan om fru Obama inte fiskades upp av studioreportern igen. Men den fick mig att börja fundera över symbolens makt - mytologins moder - snacket kring det här valet. De flesta talar om hur Obama förverkligar drömmen som Martin Luther King talade om innan han sköts på 60-talet. Nu är alla så rusiga över att en svart man blivit president att allt annat tycks vara oväsentligt.

Något som blev väldigt tydligt i morgonens P1-sändning där Claes Ruin, statsvetare vid ett katolskt universitet i Washington, gång efter gång la sordin på frälsaren-har-kommit stämmningen, genom att påpeka att vi har faktiskt ingen aning om vad Obama går för rent politiskt.

I det läget hade jag för länge sen mentalt stängt av Obama-kören och i stället fortsatt fundera över vad som hänt om det varit Hillary Clinton, som tagit hem presidentvalssegern?
Rent symboliskt, naturligtvis oerhört mycket för kvinnor worldwide, att en kvinna för första gången i historien blivit USA:s president. En kvinna, som är en symbol för halva befolknigen kan fortfarande inte bli president i världens i dag enda supermakt, medan en afro-amerikansk man, som tillhör en minoritet på 13 procent nu har blivit president i USA.
Vad säger det? Amerikas förenta stater förändras men patriarkatet består.
Inte en enda gång har jag hört Obama tala om jämställdhet och kvinnors villkor och allvarligt talat med finanskris, arbetslöshet och kriget i Irak och Afghanistankaoset jagandes i hasorna, tror jag inte att han kommer att göra det heller.

Den enda jag kan hoppas på nu är Susan Faludi, som 1991 skrev "Backlash" om hur president Reagans regeringsår 1981-1989 blev ett krig på alla fronter mot kvinnorna i USA. Under hösten har hennes senaste bok "Den amerikanska mardrömmen. Bakhållet mot kvinnorna" kommit på svenska. Den handlar om hur terrorattacken 2001 väckte upp den gamla amerikanska myten om sårbara kvinnor som behöver räddas undan faror av heroiska män.
Vilken patriarkal mytbildning ska nu användas emot kvinnorna när USA är på fallrepet, tänker jag?
Om några år när bakruset efter Obamas seger har övergått i vardaglig realpolitik kanske vi får läsa den boken av en av västvärldens mest intressanta feminister.

Allt annat än fängelse för Papa Dee uteslutet

Kammaråklagare Elisabet Kindblom, expert på våldsbrott mot kvinnor, överklagade i tisdags Papa Dee-domen till hovrätten.
Hon yrkar på fängelsestraff och att han, dvs Daniel Wahlgren även döms för misshandeln av sin hustru Andrea Wahlgren - i tingsrätten dömdes han bara för misshandel av henne på Mäster Samuelssonsgatan - i bostaden.
Anledningen till överklagandet är att Kindblom, liksom ordföranden och en nämndeman i tingsrätten ville döma för misshandel vid båda tillfällena.
Bevisningen - förhör med Andrea Wahlgren, rättsintyg med foton av henne efter misshandeln i bostaden, journal från sjukhuset och brottsplatsundersökning - blir densamma eftersom Kindblom hävdar att den är tillräcklig för att döma Papa Dee.

Nu blir det mao ord upp till rättssystemet under hovrättsförhandlingarna att komma fram till att hustrumisshandlaren Papa Dee ska sättas bakom lås och bom. Allt annat vore rättsskandal!

Vad ska kvinnor med män till?

För 10 år sen kom kvinnomaktutredningen "Ty maken är din...myten om det rationella arbetslivet och det jämställda Sverige".
Jag minns när utredningen presenterades under några dagar i Umeå. Jag gick från det ena föredraget till det andra och mer och mer uppenbarades ojämställdheten i förhållandet arbete-privatliv mellan män och kvinnor.
I förslag till åtgärder skrev utredaren Kristina Persson att hon ville se att en parlamentarisk utredning tillsattes för att diskutera och föreslå förändringar som behövs "för att skapa ett samhälle som präglas av balans mellan å ena sidan produktionens krav och möjligheter och å den andra individens välfärd och livskvalite."

Sen dess har det varit en hel del snack men lite verkstad. Det visar bl a en ny doktorsavhandling av sociologen Katarina Boye (DN/TT, 081103). Genom att analysera statistik i svenska levnadsnivåundersökningar från fyra år (ca 5 000 personer medverkat varje år)visar det sig att 40 procent av skillnaderna i välbefinnande handlar om att män inte delar på ansvaret hemma.
Kvinnor gör generellt tre gånger så mycket hemarbete och värst är det i familjer där båda jobbar mer än heltid utanför hemmet. I de fallen gör kvinnor fyra gånger så mycket som männen hemma.
Dessutom skriver DN i dag att förra året sjönk pappornas vabdagar ner till 2002 års nivå, förutom att deras föräldraledighet inte ökar på samma sätt som den gjort de senaste tio åren.

Kvinnomaktsutredningens forskingsrapporter för tio år sen visade även med all önskvärd tydlighet att den ekonomiska makten och de ekonomiska resurserna är mycket ojämnt fördelade mellan kvinnor och män.

Visst, det går ju alltid att ropa på politiska åtgärder om delad föräldraledighet, men till slut är det ändå upp till oss kvinnor att i vårt individuella liv släppa modersmyten och inte gå med på nåt annat än delat hemarbete.

Bankerna och drottningen vill stoppa barnporrpedofilerna

I Ekots lördagsintervju 081101 sa drottning Silvia att hon vill att barnporrlagen kompletteras med en "tittlag",enligt norsk-dansk modell, dvs ett förbud för pedofiler att titta på barnporr på nätet.

I dag träffas inbjuds svenska banker till ett möte att bilda en svensk finansiell koalition mot barnporr, enligt DN Debatt i dag.
"Vi tänker hitta lösningar att föhindra att de finansiella systemen nyttjas för betalningar i samband med barnpornografi" skriver kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell och Skandiabankens vd Fredrik Sauter. Systemet finns redan i USA.

Vidare definierar de barnpornografi som "övergrepp som sedan används i en cynisk handel som i praktiken innebär fortsatta förnedrande övergrepp på de utsatta barnen".

Enligt förre EU-kommisionären Franco Frattini ökade antalet sidor med barnporr på nätet med 1 500 procent mellan 1997 och 2007. Varje år stoppas 50 000 försök, enbart i Sverige, att nå barnpornografiska internetsidor.
Senast åkte en flerbarnspappa och polisanställd man dit för att laddat ner grov barnporr. I hans dator hittade polisen 140 000 barnporrbilder och 500 filmsekvenser. Mannen åtalas nu vid Södertörns tingsrätt efter att sambon anmälde sin sambo.

Jag hoppas att alla kvinnor och mammor gör som den polisanställda pappans sambo när de upptäcker att deras män eller andra män ägnar sig åt att begå barnsexbrott på nätet. Det finns inga omständigheter som gör att man inte ska anmäla en man som utnyttjar barn, som jag ser det. Det är inte mannen/brottslingen som ska skyddas i de här fallen, utan alla de barn - andras och egna - som denna man valt att utnyttja.

Våldtäktsoffret som vägrar att vara det

"Jag blev ett offer. Men jag tänker inte fortsätta vara ett."
Det säger psedonymen Anna, som våldtogs för två år sen (när hon var 14 år) i gårdagens Expressen.

Annas inställning går på tvärs mot det mentala offertänkandet inom feminismen som jag var inne på i mitt tidigare inlägg "En feminism bortom offertänkandet", 081027. Det är nåt med den retoriska figuren offer, som man ska passa sig för, då den lätt kletar sig fast som en identitetsskapande självbild. Den tenderar att förvrida ens syn, så att man ser de andra som förövare, eftersom vi rör oss i en socialkulturell kontext som gärna definierar människor utifrån dikotomiska par som offer-förövare. Ett par som feminismen har underbyggt när det gäller kampen mot våldet mot kvinnor, där offret = kvinna och förövaren = man.
Att det blivit så faller sig naturligt om man utgår från våldtäktstillfället, eftersom det generellt sätt är män som våldtar kvinnor, med några få undantag.
Men min kritik handlar inte om det, utan snarare om den feministiska retoriken - sättet att se,tala om och förhålla sig till fenomenet våldtäkt - som fastnar i offer-förövare diskursen och tvistar den hit och dit. I stället för att lyfta kvinnor ur offerrollen och se dem som överlevare, motverka rädslan, stärka dem och i alla sammanhang få dem att vägra ta på sig skuld och skam.

Jag vet, det handlar om konfrontera relationen man-kvinna och samhället på alla nivåer; som när Anna i Expressenartikeln blir våldtagen av en kompis och efteråt får höra honom säga:

"Duktig flicka. Men det här stannar mellan dig och mig, annars jävlar."

En våldtäktsman ska aldrig mer få komma undan med det... eller hur, kan vi inte lova varandra det, att vem av oss med kvinnokön som härnäst blir våldtagen så tänker vi göra vad vi kan för att sätta dit svinet. Vi tummar på det nu, ok?!

För att fortsätta citera artikeln om Anna:

"Anna kom hem och duschade. Länge. - Jag kände mig så snuskig och äcklig. Jag skämdes."

Hörrni brudar. Det är inte vi som är snuskiga och äckliga, utan han som våldtar eller kör med andra sexuella övergrepp. Och så inget snack om att skämmas. Vi har inget att skämmas för. Men han - aset som gjorde det - ska skämmas och det inför alla som känner och litar på honom.

"Det gick en vecka innan Anna vågade berätta för mamma om vad som hade hänt... - Jag visste inte vad jag skulle använda för ord. Det var pinsamt och jag visste inte vad de skulle tycka om mig. Jag kände mig smutsig."

Hädanefter berättar vi direkt för nån vi har förtroende för om vi utsätts för sexövergrepp av män, polisanmäler så fort vi kan och så glömmer vi det där om att det är pinsamt, eller vad andra tycker om oss och vi är inte smutsiga.
Vi gör som Blondinbella - utsattes för sexövergrepp i Rimini i somras och skrev direkt om det på sin blogg - i stället. Vi ropar ut det över hela stan och börjar göra nåt för att slippa skiten.

"I skolan kom det ut att hon blivit våldtagen. - De mobbade mig och sa att det inte hade hänt. Eller så kallade de mig för 08-luder och Stockholmshora. - Vi var tvungna att flytta till en annan stad. Anna fick panikattacker av mobbningen och skolan gjorde ingenting, säger Annas mamma."

När det gäller attityden i skolan - både från andra elever och lärare - finns det mycket att göra. Den här historien har vi hört så många gånger. Det får vara slut på det nu. Vi måste vägra att gå med på att "våldtäkten" fortsätter genom samhällets olika institutioner och de människor som befolkar dem.

ps
Anna fick rätt till slut. "Killkompisen" dömdes för sexuellt utnyttjande av barn. I dag har hon en pojkvän och säger:

"- Det får inte längre stoppa upp hela mitt liv... jag vill visa att jag har överlevt det här. Att man kan ha ett liv efter våldtäkten."

Låt oss tala om kvinnogrisen

I SVT:s "Beckman, Ohlsson och Can" i går var frågan: Har bögen fastnat i kvinnofällan? Svaret var ja och det kom samstämt från hbt-gänget Lars Gårdfeldt, präst, Mian Lodalen, författare och Roger Wilson, kulturjournalist på SR.

HBT-arnas (och feministernas, min anm) värsta motståndare är patriarkatet och det som står lägst i kurs i det reglerande systemet är feminitet. Patriarkatets inbyggda kvinnohat speglas i manschauvinismen, vilken utövas av mansgrisen. Men även grisen har två kön, som bekant och bland kvinnorna finns många kvinnogrisar, eller "female chauvinism pigs" som Gårdfeldt så träffande talade om i går med tillägget att det finns även gay chauvinism pigs (som det finns grisar inom alla grupperingar, så klart, min anm).

Men vem är då denna kvinnogris? Vad tycker du?

Själv har jag under den senaste tiden här på bloggen talat om kvinnor som är patriarkatkramare. Vad jag menar är nog i själva verket kvinnogrisar. Kvinnor som av egennytta vägrar solidarisera sig med kampen för förändrade villkor som är gemensamma för kvinnor, för att de själva ej är drabbade eller drar fördelar av det patriarkala systemet. Det kan handla om kvinnor som skyddar pedofiler, män som våldtar och misshandlar kvinnor med att det kan inte vara möjligt, inte han som är så snäll osv. Men det kan också vara kvinnor som aldrig i livet skulle kalla sig feminister för att de ser oss som en grupp manshatare.
Listan kan göras lång. Fyll gärna i med din kommentar.

Gynning goes Gyllenhammar-Zandén

På Expressens debattsida i dag får Carolina Gynning betalt för att promota sig själv som kommande Bond-brud, med förevändningen att Bond är ett manligt ideal.
Tanken på att "ligga sömnlös av oro över varför min man inte dyker upp... att aldrig veta om han kommer hem död eller levande gör mig alldeles het: skriver hon och tror inte hon är ensam i att tycka så.
Näh, Cecilia Gyllenhamma och Jessika Zandén, som rivstartade Newsmillsajten med ett inlägg som bottnade i varför Jan Guillous Hamiltonfigur (svensk James Bond) var ett manlighetsideal och slutade i "ömheten i ett slag över munnen" tillhör definitivt klubben.

Den som sa att kvinnor varken är patriarkatkramare eller tänder på sin egen underordning räcker upp handen?

Strutsbeteende på Aftonbladet

"Det är hög tid att vi tar nöjen på allvar" skriver Jan Helin, AB:s chefredaktör på sin blogg.
?
Man har ju inte gjort något annat de senaste 20 åren. Och i finanskrisens lågkonjunktur när varslen står som spön i backen känns den helinska devisen inte som den mest angelägna. Men det vardagliga allvaret till trots i dag kommer "Nöjesbladet" som en egen tidnig och kommer så att göra fredagar, lördagar och söndagar framöver.
Ger mer nyheter i nyhetstidningen meddelar Helin oss "dysterkvistar" som känner oss nedtyngda av nöjen i AB. Låter å andra sidan hoppingivande för oss som tycker att kritisk samhällsjournalistik är rena nöjet.

Men fan tro´t. Jag är skeptisk och har svårt att se framför mig hur AB börjar kampanja mot Riksbankens lån till Carnegie, som ett led i en granskande serie om 2000-talets Stureplansekonomi där bonusar sprutat som champagne på mjöliga näsor över de utvalda. Allt detta nöje medan vi som tillhör populasen tvingats sponsra skiten genom att mot vår vilja bli aktieklippare om än i förvaltad form.

En feminism bortom offertänkande

I Petra Östergren antologin "F-ordet. Mot en ny feminism" skriver Anna Svensson om hur hon efter våldtäkten vägrat reduceras till ett våldtäktsoffer och enligt Hanne Kjöllers läsning i DN 081022, så är anklagar Svensson delvis feminismens för att hon betraktas som ett sådant.
Att Kjöller håller på Svensson är inte att förvånas över, hon är ständigt på kollisionskurs mot kollektiva förklaringar, senast i sin nya bok om föräldraskap, där hon uppmanar kvinnor att inte hålla så hårt i moderskapets symbiotiska form, utan släppa in männen och andra vuxna när det gäller relationen till barnen.

Det intressanta med Svensson och Kjöllers individcentrerade förklaringsmodeller är att de visar på flera sätt för kvinnor att förhålla sig inom ramen för olika fenomen eller kollektiva situationer om man så vill.
Feminismen av dags datum ägnar sig fortfarande mest åt att beskriva olika fenomen i kvinnors gemensamma situation, där våldtäkt är en bland flera. Utgångspunkten för den feministiska rörelsen oavsett vilken fråga som diskuteras är att vi lever i ett patriarkat där kvinnor som grupp är underordnade män som grupp och på den punkten har feminismen skördat stora framgångar i Sverige, som sedan den blev en akademisk disciplin i stort sett genomsyrar alla ämnesområden.
Men en berättigad kritik av feminismens generaliserande karaktär har under de senaste tio åren blivit allt mer högljudd och kunde fira triumfer när den politiska delen i form av Feministiskt initiativ 2006 föll som aktievärdet i den pågående finanskrisen. Det sägs att den senare kommer att bli långvarig; feminismkrisen har varat i 2 1/2 år, så här långt och ingen ljusning skymtar.

Kanske beror det på att feminismen står inför ett nytt paradigmskifte. Man kan ju alltid hoppas, att efter feminismens akademism - forskning och etablering av kunskapsområdet - som varat sen 80-talet kommer en ny våg av feminism, som talar mer om möjligheter och alternativa synsätt bortom patriarkatets könsmaktsordnande system. En feminism att hämta styrka och förändring ur. I stället för att känna sig som offer för tid och evighet om man är kvinna och det oavsett om det är moderskapsmyter eller våldtäktsmän som anfaller. En feminism som på samma sätt som man ihärdigt skilt kvinnan från kvinnligheten går i bräschen för att skilja mannen från manligheten och fokusera mer på hur även männen är skapade - jag höll på att säga offer - av patriarkatet.

Gyllenhammar och Zandén fortsätter predika om sm-sex

Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar satte direkt den i slutet av augusti nystartade debattsajten Newsmill på mediakartan med sitt inlägg "Jämställdheten kväver oss, ge oss den riktige mannen tillbaka". Det blev ett jävla liv, minst sagt, framförallt över debattinläggets fråga:

"När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen?"

Kommentarerna haglade över deras hånfullhet och ignorans när det gäller våld mot kvinnor, som är den viktigaste frågan för den feministiska jämställdhetsdebatten i det här landet. Andra tyckte att Zandén och Gyllenhammar var rent stupida och att det verkade som de skrivit ihop inlägget på fyllan. Själv undrade jag över Newsmills utveckling med en sån start: Varför hade redaktörerna tagit in den oredigerade - debattinlägget var så spretigt osammanhängande - skiten, rent ut sagt?
Jag nosade cynisk publicitetsiver och var mest upprörd över att Newsmillredaktören Karin Eder-Ekman, fd Fittstimsbruden och Bangredaktören låtit inlägget publiceras i det skicket och hon fick en hel del pisk för det även från annat feministiskt håll. Men alla kan göra en miss (med hänvisning till Newsmills redaktörer) och efter ett tag omvandlades Zandéns och Gyllenhammars ihopblandning av ömhet och slag över munnen i allmän bemärkelse, till två kvinnors högst personliga sexliberala faibless för sm-sex eller perverterade sexualitet om vi ska snacka Freud.

Men så visar det sig att det är ingen miss från Newsmills sida - de har inte tagit minsta intryck av kritiken de fick kring publiceringen - som i samband med att de nu lanserar Newsmill TV vänder sig till Zandén-Gyllenhammar igen.
I TV-inlägget "Gyllenhammar och Zandén om män och sexualitet" hör man Eder-Ekman humma i bakgrunden utan att ställa några frågor eller komma med invändningar medan G-Z fortsätter sin förvirrade exposé i ämnet sexualitet mellan män och kvinnor.
Det är biologism rakt igenom: Heterosexualitet är lika med/bygger på en fastlåst sängkammardramaturgi av dominanta män och underkastade kvinnor.

Vi talar inte om tyckanden, utan om hur det är. Vi ville vara uppriktiga, säger G och hänvisar till sina väninnor och Z, som är utbildad psykoterapeut nu för tiden.
G fortsätter att tala om sig själv, som representant för alla medelålders kvinnor och om den sexualitet som kommer i medelåldern om man vågar ta steget, dvs vågar ge efter för slaget över munnen, som hon nu påpekar är en metafor för närhet, verkliga behov och sexualitet.

Ja, ni hör själva hur jävla förvirrad och tragisk, för att inte säga självdestruktiv hennes sexualitet och sexualsyn är. Samtidigt som den bara är en bekräftelse på en heterosexhistorik av gammalt välbeprövat socialt och kulturellt märke. Patrialkalsexualitet, som går ut på att kvinnor tänder på sin egen underordning, om du frågar mig.

Z tar därefter till orda i TV-inlägget och talar på psykoterapeutiska byggd på biologismflum om att relationen mellan män och kvinnor alltid har en komponent av dominans och underkastelse i sig och att alla män och kvinnor känner ett sug "mot det där" och att det finns ömhet och kärlek i det. Enligt henne handlar heterosex (sadomasochistiskt heterosex, min tolkning) om starka drifter och underliggande krafter som bär på en komplicerad psykologi.

G och Z slutkläm efter deras ca 6 minuters lektion i patriarkalsexualitet är kort och gott att genusdebatten inte hör hemma i sängkammaren.
Själv hävdar jag att den i själva verket börjar där.

Proffstyckaren Niklas Ekdahl anklagar sina kompisar

Niklas Ekdahl, chef för ledarredaktionen på DN, som just publicerat en deckare (puh, ännu en journalist som vill gräva guld i genren) tycker synd om Pär Nuder, som han skriver i en debattartikel på Newsmill, för att ingen tycks ha läst hans bok, men ändå har de sk proffstyckarna massa åsikter om den i media.
Ekdahl, själv proffstyckare av rang, blir med sitt inlägg en parodisk figur, som tror att han kan ställa sig utanför sig själv och se nyktert på fenomenet han beskriver. Jo, han nämner nåt om det i artikeln, men rusar sen vidare i sin iver att kritisera andra proffstyckare, dvs sina kollegor, för att inte ta sitt uppdrag på allvar och därmed lura läsare/lyssnare/tittare, som han tror blint följer dessa förståsigpåare i tankespåren.

Det är lika bra förresten, att jag än en gång erkänner att jag inte läst Lotta Grönings bok om Mona Sahlin, utan nöjt med med att göra en bedömning utifrån recensioner och hennes egna utgjutelser i media - i "Nordegren i P1" i dag tog hon priset - om hur missförstådd hon blivit de senaste dagarna. Det räcker för mig, om jag säger så. Men jag skulle inte vilja påstå att det är proffstyckarna som fått mig att komma fram till att den boken inte är något för mig, snarare hennes egen beskrivning av vad hon gjort. För mig låter hennes analysförmåga synnerligen grund - även om hon doktorerat på socialdemokratin - och den uppfattningen har växt fram hos mig efter att genom åren följt hennes tyckande i media, där hon själv varit en av proffstyckarna.

För övrigt kommer jag ihåg när jag mailade DN:s Johan Croneman för nåt år sen, efter att han recenserat en film där en äldre kvinna hade ett förhållande med en yngre man. Han hade svårt för den konstellationen och jag skrev nåt om sexism. Svaret kom blixtsnabbt: Han var urtrött på folk som tyckte en massa saker utan att ha sett filmen. I det fallet hade han rätt i att jag inte sett filmen, även om han inte hade en aning om det, men det var inte det jag reagerade på utan hans perspektiv på filmens tema. Förresten såg jag den där filmen sen och det visade sig att det inte gjorde nån skillnad för min del. Med det vill jag säga, att ibland behöver man inte se och läsa allt själv för att kunna ha en åsikt. Det borde ju Ekdahl om nån veta, men i det här fallet tror jag bara han tog omvägen förbi Nuder, för att egentligen själv få berätta hur missförstådd han blev av Expressens ledarskribent Karin Olsson, när hon kritiserade honom för att beklaga sig över män situation som pappalediga. Något som han skrev om i sin deckare, enligt honom själv. Men som jag minns det var det vad han själv sa om fenomenet - inte romangestalten som är pappaledig - som fick Olsson att reagera.

Silbersky vill skydda mannen som dödade Carolin

Norrländska Socialdemokraten har valt att publicera namn och bild (i gårdagens tidning, finns i arkivet på NS:s websida) på den man som erkänt att han dödat Carolin i Gällivare.

Vad ska man tycka om det då?

I P1 Morgon i dag försvarar stjärnadvokaten Leif Silbersky, som en juridikens heliga dåre, sin vana trogen brottslingar. Dessutom förfasar han sig som vanligt mer över medias publiceringar än brottet i sig. Den här gången är det NS han ser som den stora boven i dramat, förra gången var det en annan tidning och nästa gång är det en tredje.
Vi svenskar kan "vår" Silbersky, för han är sig märkbart lik sen han försvarade bordellmamman Doris Hopp i Bordellhärvan på 70-talet och det trots att synen på brott och straff är i ständig förändring. Lagförändringar kommer och går men Silberskys uppfattning består, som en jätteproppen Orvar ungefär.

Rött kort för Lotta Gröning

Debattredaktören på Aftonbladet, tidigare ledarskribenten på Norrländska socialdemokraten, Lotta Gröning är en slarvig, opportun och grund typ - har jag alltid tyckt - som genom sin karriär konsekvent under täckmantel hänvisat till att hon talar för rörelsen (läs: sossegolvet), när hon i själva verket länge varit sosseriets värsta fiende, som gjort vad hon kunnat för att söndra inifrån. Hon har t ex jobbat nära Mona Sahlin, som hon nu tar heder och ära av i sin nyutkomna bok om den socialdemokratiska partiledaren. I allafall om man ska tro Magnus Ljungkvist, (s)-bloggare, i en debatt på Newsmill, som läst boken och gör en intressant koppling till härskartekniker i sin genomgång av den, som bygger citat från boken.
Det är en skrämmande läsning och vad man än tycker om Mona Sahlin, så vill jag skicka citatet "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra" på Gröning. Hon borde omedelbart förpassas till Aftonbladets utbytarbänk och om man ska tro Ljungkvist så pågår en vadslagning internt på AB om Grönings framtid. Så snabbare än jag hinner säga rökt, så kanske Gröning har gått upp i densamma. Man kan ju alltid hoppas.

ps
Citatet ovan kommer från Madeleine Albright, som var Clintons utrikesminister 1997-2000. Hon sa det förövrigt i Folkets Hus i Stockholm, enligt Wikipedia.

Papa Dee gate: Tjänstefel om åklagaren inte överklagar

Jag måste erkänna att jag blev jävligt förvånad över domen mot Papa Dee, trots att jag läst så många domar i mål som gäller våld mot kvinnor och genom dem sett rättsväsendets allmänna och väldokumenterad misogyna inställning.
Åklagare Elisabeth Kindblom, expert på våld mot kvinnor, kommer for sure att gå vidare till hovrätten, efter skämtdomen mot Papa Dee. Allt annat vore grovt tjänstefel:

1. För att hon sägs vara expert på den här typen av brott och ser då rakt igenom paret Papa Dees lögner, vilka följer typmodellen till punkt och pricka (se mina tidigare blogginlägg från förra veckan) för hur gärningsmannen och offret uppträder i såna här fall. Dessutom var ju båda så packade vid tillfället att man inte kan lägga någon vikt vid deras sk minnesbilder, som dessutom ändrats under processens gång.

2. För att rättens ordförande Göran Nilsson och nämndeman Louise Kristensson är skiljaktiga (dvs två ville fälla Papa Dee för misshandeln i hemmet på Bellmansgatan, medan två ville fria och då går rätten på den lindrigaste varianten). I hovrätten sitter bara jurister så oddsen att Papa Dee hamnar i fängelse om domen överklagas är goda.

3. För att sju vittnen sett Papa Dee misshandla sin fru.

4. För att en fd flickvän vittnat om att hon under 10 års tid blev misshandlad av Papa Dee.

5. För att "Papa Dee-läkarens" bedömning som är att Andrea kan ha slagit sig själv i huvudet med blockljuset inte är trovärdig, medan åklagarsidans läkares bedömning är det.

Papa Dee gate: När en kvinna tar på sig skulden och skyller på alla utom gärningsmannen

In i det sista - vid midnatt - mot dagen - i dag - då Papa Dee ska frias eller fällas för misshandel mot sin hustru natten mot den 14 september, bloggar hon (eller vem det nu är som står bakom hennes skriverier) som besatt på sin blogg - med det talande namnet LIVING THE DREAM - för att göra vad hon kan för att han i juridisk mening ska anses oskyldig.

I en lång anklagelseakt från 080919 (då hon själv tar på sig skulden) till det inträffade och fram till domedagen riktar hon i tur och ordning ett J´accuse mot:

080909 - 081010
SIG SJÄLV; för att hon har ätstörningar och ett självdestruktivt beteende

081015,18:40:13
EX-FLICKVÄNNEN; för att hon är "en svartsjuk ex-flickvän som infekterat målet med sina lögner".

081019, 10:52:21
EX-FLICKVÄNNEN; för att hon ljuger när hon är i rätten (hävdar att hon blivit kontinuerligt misshandlad av Papa Dee under ett tio år långt av och på förhållande, min anm)

081019, 18:08:27
AFTONBLADET; för att de utnyttjat henne och Papa Dee genom en felaktig publicering i vilken de medverkat.

081020, 00:13:14
ÅKLAGAREN; för att hon inte tror på henne.

Någon dag efter att Papa Dee häktades (081914) och fram till rättegången (081013) stängde hon ner sin blogg, vilket var klokt. Jag och många med mig hoppades att det berodde på att hennes familj då tog hand om henne och var de som låg bakom att det viktigaste då som nu är att Andrea tar hand om sig själv och sitt självdestruktiva liv, i stället för att göra Papa Dee, som misstänks för att ha misshandlat henne till sin huvudsak.
Men några dagar senare är hon tillbaka på bloggen LIVING THE DREAM, eller snarare mardrömsbloggen om du frågar mig. Och på den vägen är det. Ingen har tydligen kunnat stoppa henne.
Så går det till när en kvinna gör en mans liv till sitt eget och låter sig själv reduceras till ett verktyg för honom. Sakta men säkert låter kvinnan sig själv försvinna in i manipulationens träskmarker där hon sakta sjunker mot botten, ner i det svarta hålet från vilket man bara kan skrika: Han är oskyldig, ta honom inte i från mig, utan honom är jag ingen.

Som tur är och det vet alla som gått igenom den här helvetesresan mot botten i en relation att det finns ett liv bortom mardrömmen, men då krävs det att man väljer att leva i den verklighet där en misshandel är en misshandel, är en misshandel.

Skandalbladens roll i Papa Dee-gate

"Åtalet mot Daniel Wahlgren skulle kunna vara ett dussinfall - om det inte var för att han är just den han är, en känd artist."

Så skriver Kerstin Nilsson i sin krönika i Aftonbladet i går. Intill artikeln där samme Daniel Wahlgren/Papa Dee och hans hustru Andrea får stort utrymme för att säga att de är undantag (för hundraelfte gången känns de som), trots att sju vittnen har sett hur Papa Dee misshandlat sin fru och hans fd flickvän berättat hur han kontinuerligt under 10 års tid misshandlade henne.

Hur svårt kan det vara? Och hur fel kan det bli?

Jag skulle vilja säga att det är inte rättsväsendet som kritiken i första hand ska riktas mot när det gäller den här typen - våld mot kvinnor och barn - av brottslighet. Däremot mot media i det här landet - och så här långt i fallet Papa Dee, kvällisarna - som ger blanka fan i misshandlade kvinnor, våldtagna kvinnor och sexuellt utsatta barn, när det ger efter för den här sortens sensationslystnad gång på gång, utan att någonsin ta tag i problematiken på allvar och skapa den opinion, som just kvällstidningar var så bra på en gång i tiden. Nu är bevakning bara slö. Resultatet blir jävligt cyniskt, där tidningen frånsvär sig det ansvar de oreflekterat tar på sig när misstänkta och deras gäng får ta över.

Vi har precis överösts av medias tendensiösa och oproblematiserade skriverier om Tito Beltran, som nu sitter bakom lås och bom för våldtäkt och utnyttjande av underårig. I morgon kommer rätten med all säkerhet att döma Papa Dee till samma öde. Allt annat vore skandal.

Men det troliga scenariot fram till dagen då han hamnar i fängelse på allvar kommer - om du frågar mig - gå via överklagande och ännu en rättegång i hovrätten. Under tiden kommer media att låta paret Papa Dee få all den uppmärksamhet de vill och behöver för att så tvivel hos allmänheten. När så småningom Papa sitter bakom lås och bom erbjuds Andrea av samma media en ny karriär, som krönikör i Aftonbladet maybe.

Papa Dee är Tito Beltran på repeat

Enligt Cecilia Beckroths blogg har någon - hon vill inte tala om vem än, men jag misstänker att det är någon i klanen Papa Dee - som med en jävla fart öppnat ett Flashback-konto under namnet "Pepparpannkaka". Under det talande namnet - en av Papas lierade, månne - nämns 16 oktober (3 dagar efter att Papa släppts i väntan på dom 081020) att fru Papa, Andrea Wahlgren uppdaterat sin blogg igen, vilken varit stängd sen Papa häktades, med några dagars eftersläpning.
I går fortsätter Papas fria-mig-turné i kvällisarna med snack om att han är oskyldig och att han nu är utsatt för en häxjakt, samtidigt som han på okänd ort nu väntar på domen med den enda han bryr sig om: frugan. Det hela låter som om man trycker på repeatknappen Tito Beltran; jag menar hur Beltran lät innan han för nån vecka sen åkte in på 2,5 år för utnyttjande av underårig och våldtäkt. Och media står, som vanligt till tjänst, för att åtalade ska få gråta ut och förhoppningsvis - helt i linje med deras agenda att frias - snyfta till sig en och annan känslig själs förtroende (som de kvinnor de gift sig med), som tänker:

"Han (välj själv; Beltran eller Papa) är ju en sån fiiin kille. Han som sjunger så vackert skulle aldrig göra nåt sånt. Nähä, det kan bara inte vara sant."

Har vi inte hört det där snacket till leda nu? Men trots naiviteten i ett sånt synsätt och medias val att snaska runt och öppna famnen för de här lirarnas fula spel, så tror 73 procent av 197 svenskar (som röstat på Cecilia Beckroths blogg) till skillnad från sångarfrun att Papa är skyldig, 12 procent att han är oskyldig och resten vet ej.

Mer häpnadsväckande är kvällisarna även efter domen mot den skönsjungande Beltran låter fru Beltran förfasa sig över att de flyttat gubben till ett annat fängelse och Unni Drougge skriver på sin blogg att Jenny Beltran i dag kommer att sitta med i Tilde de Paulas morgonsoffa i TV4. Why?

Media håller tydligen inte bara på att uppvärdera rösterna från brottsoffrens anhöriga (som Englas mamma t ex). Även de anhöriga till brottslingarna, som hela tiden hävdat deras oskuld, är påväg att få samma höga status. Jag ser redan framför mig hur Jenny och Andrea (om Papa döms till fängelse på måndag) får mediaerbjudanden, gör gemensam sak och blir programledare för serien "Oskyldigt dömda" (sponsrad av JK, som redan kommit ut med en sån skrift) i en Ding ding-TV-kanal nära dig.

Prostitutionskramaren Petra Östergren med ny bok mot feminismen

Bakgrund:
Förra årets hetaste feministiska debatt stod horlobbaren och prostitutionskramaren Petra östergren för med sin bok "Porr, horor och feminister". I dess kölvatten var vi klaustrofobisk tillbaka till en diskussion som föregick lagändringen 1999, som utpekade torsken som brottsling. Östergren och hennes gäng fick med sig en hel del liberala och konservativa debattörer, däribland Dilsa Demirbag-Sten och Maria Abrahamsson, som började prata om sexarbetare i stället för prostituerade och att det var kanske bra om de fick starta eget och betala skatt.
Horan och bloggaren Isabella Lund trädde ut maskerad i TV-rutan och drev tillsammans med andra horor framgångsrikt frågan i medias alla kanaler om att prostitution var som vilket annat jobb som helst. Och media gjorde ständiga knäfall inför dessa damer. (Sen 29 juli har Isabella Lund tystnat och har inte skrivit en rad på sin blogg,som 2007 utnämndes till "Årets politiska blogg". Därmed får jag vatten på min kvarn när jag i tidigare blogginlägg misstänkt att hon var köpt av horindustrin.) När det gäller medias knäfall inför Östergren & co är jag övertygad om att det har med att allt som har med sex att göra alltid kittlat mediaproducenterna och då särskilt horeriet.
Östergren levde gott på det, var riktigt i mediasmöret och inbjöds på löpande band till debatter och när hennes bok släpptes i pocket blev det stor fest - öppen för alla som kände sig intresserade - på Södra Teatern, där samtliga fick boken, bjöds på varmkorv och öl och kunde hänga i baren med Maria Abrahamsson.

Det var i början av 2008 och Östergren meddelade från scenen - dit hon inbjudit andra hel- och halvkändisar (bl a den politiska sossedebattören Stig Björn Ljungren) att snacka horeri i en gemytlig liberal anda - att nu skulle hon kliva av hordebatten och i stället ägna sig åt doktorandstudier i en helt annan fråga.

Ny bok:
Hur det gick med de planerna vet jag inte, men nu kommer alltså ett nytt livstecken från sexliberalen Östergren, som redaktör för antologin "F-ordet. mot en ny feminism". För mig räcker det med att se att antifeminismens husmor Maria Abrahamsson, som diggar biologismfanatikern och professorn Annika Dahlström, finns med som en av skribenterna (ni vet Östergrens polare från Södran-festen) för att förstå att Östergren återigen försöker förvrida huvudet på svenska mediadebattörer (för allvarligt talat är de mest de som bryr sig om hennes utfall av sk feminism).
Nu recenseras boken i dagspressen och vi får väl se om Östergren än en gång ska lyckas få media att debattera att feminister som inte har svårt att se systerskapet och/eller ingå i det kvinnliga vi:et tillhör feminismdinosaurierna, vilka utövar en förlegad form av feminism, som i själva verket är antifeministisk. Åtminstone var det just antifeministiska hon ville få oss prostitutionsmotståndare att framstå som att vi var. Och så här långt har hon säkert förespråkare i både jämställdhetsministern Nyamko Sabuni, som envetet vägrar kalla sig feminist och DN:s kritiker, Oline Stig, som skriver i sin recension av boken att hon vantrivs i det kvinnliga vi:et och inte är ensam om det.

Papa Dees fru skyller på ex-flickvän

Papa Dees hustru Andrea Wahlgren, fortsätter envetet att hävda på sin blogg andreastockholm.blogg.se att Papa Dee är oskyldig och att det är hon själv som gjort sig illa pga panikångest. Tyvärr är hon inte trovärdig eftersom hon allt för tätt följer den klassiska förklaringsmodellen när det gäller en hustru som skyddar sin misshandlande man.
Förutom att, som hon säger, att hon själv slagit sig i huvudet med ett blockljus, vilket liknar den mer kända "jag gick in i en dörr", så tar hon till ytterligare en gammal schablon i sitt senaste inlägg, där hon skriver:

"Jag kan inte förstå att det här har gått så långt på grund av en svartsjuk ex-flickvän som infekterat målet med sina lögner."

I ett tidigare blogginlägg skrev jag att Papa Dees hustru liknar Jenny Beltran. Men i Andrea Wahlgrens senaste utspel liknar hon faktiskt mer Tito Beltran, som i hovrätten när det gäller fallet där han fälldes för utnyttjande av underårig skyllde det på; en hämndlysten kvinna, barnets mor, som Tito sa sig haft ett förhållande med, men som valde att stanna hos sin man och enligt Beltran-logik då hittade på att Tito skulle utnyttjat barnet, för att sätta dit honom.
När det gäller Papa Dees hustru, så tror hon inte ett ögonblick på att Papa Dees fd flickvän, som han haft ett tio-årigt av och på förhållande med, skulle blivit kontinuerligt misshandlad flera gånger om året av honom, som hon sagt. I stället tycker Andrea Wahlgren att det verkar rimligt att den fd flickvännen ljuger ihop en story om misshandel, frontar sin egen oförmåga att anmäla honom inför polis, rättsväsende och hela Sveriges allmänhet genom media bara för att hon är svartsjuk. Sorry, Andrea, jag tror inte det. Men om det nu, trots allt skulle vara som du säger att Papa Dee inte har pucklat på dig, så beter du dig precis som kvinnor som ljuger för att skydda sina män gjort sen urminnes tider tillbaka. Inte en gång utan två. Så därför tänker jag fortsätta att tro att även du gör det.

Nästa vecka faller domen och då får vi veta vad tingsrätten tror.

Manligt och kvinnligt recenserande av Nina Björks "Fria själar"

Är det en slump att av de fyra recensioner jag i dag läst av Nina Björks bok/doktorsavhandling "Fria själar" i DN, Expressen och Aftonbladet och lyssnat på i P1:s "Kulturnytt", så är männen rörande överens om att den här boken håller inte vetenskapligt, medan kvinnan säger sig ha läst "en tät och lysande bok".
Jag har inte läst den än, men kan konstatera att männen som gjort det tycks ha läst en annan bok än kvinnan och jag tror det beror på att de ignorerar bokens tes om att människan inte är fri utan beroende. Frågan är om mansgängets reaktioner kommer sig av att de i själva verket inte klarar/är oförmögna att se och ta till sig den subversiva patriarkalkritik som ligger i Björks utgångspunkt för boken. Liberalismens fria individ mot spädbarnets beroende av omsorg och omvårdnad. Det är svårt att förneka att vi alla varit barn en gång, ännu svårare är nog att som sann liberal - oavsett om man som Per Svensson (i Expressen) knäfaller för "vår tids starkaste ideologi" eller som sexliberalen Carl-Michael Edenborg vägrar lämna de egna excesserna - acceptera att vi blir till genom andra.

Jag kan bara konstatera att Nina Björk har ännu en gång lyckats skaka om i begreppsapparaten. Det är bara att gratulera, eller som Agneta Pleijel skriver i sin recension i DN: Lysande.

Vågskvalp i kulturankdammen blottar en intern strid på Aftonbladets kulturredaktion?

Åsa Beckman, litteraturkritiker oroar sig i DN 081014 över nya kulturchefen på Aftonbladet, Karin Magnussons vurm för populärkulturen och får ett trist, förutsägbart och arrogant (innehållslöst mao) svar av Magnusson i den egna tidningen, med andemeningen att AB vet bäst medan DN borde se om sin egen kultursida (vilken tydligen, enligt Magnusson inte är så bra).

Alltid detta svartsjuka avund mot DN Kultur (är det inte Guillou och hans gäng som gläfser om "fintidningen" DN, som förvisso stämmer ibland , men som till syvende och sist bara blir ett argumentationsmässigt lågvattenmärke som går på tomgång)och det för att hur man än vrider och vänder sig i kulturankdammen har DN ändå Sveriges viktigaste, största och bästa kulturbevakning.
Så borde det ju inte vara om man betänker att AB är största tidningen i landet, men det vet ju alla att på kvällisarna har kulturen aldrig stått högt i kurs, som om den per definition är för fin för att i egentlig mening få plats i boulevardbladen. Två sidor max, medan man kan spotta ur sig den ena löjligt pubbebanala bilagan efter den andra, senast Wendela, som faktiskt gör mig lika förbannad som Aftonbladet Kvinna, när den lanserades på 90-talet. För att inte tala om sportmaterial, men det är ju gud bevars folkligt.

Tillbaka till skvalpet i den kulturella ankdammen. Jag håller delvis med Beckman i hennes oro över Magnusson, men med sidospelare som Åsa Linderborg (som ju egentligen är den enda Beckman hyllar på AB, förutom att sidorna ser bättre ut och det finns inte en ny chef inom media som inte börjar med en ytlig makeover på layoutsidan, som om det automatiskt lurar läsarna att tro att innehållet är ett annat) tror jag egentligen att vår oro är obefogad.
Jag har velat fram och tillbaka vad gäller Magnusson sen hon tillträdde. Först var jag råskeptisk: "Nej, inte den där flabbande Annika Lantz-typen på kultursidan". Det fick jag käka upp, hon visade sig vara på hugget, även om hon som Beckman påpekar, snackade lite väl mycket om populärkulturen, vilket hon nu låtsas som hon aldrig gjort när hon påstår att hon inte gör nån skillnad mellan olika kulturyttringar. Jag grattade t om i ett inlägg AB för att de rekryterat henne. Men så är det ju det där med att AB är så slöa - har alltid varit - med att lägga ut material på nätet, vilket till slut fått mig att sen några veckor tillbaka helt sluta att läsa AB:s Kultur, eftersom jag sen lång tid tillbaka enbart läser de fyra rikstäckande tidningarna på webben. Sen Linderborgs analys av Liza Marklunds klassförakt i böckerna om Annika Bengtzon har det när jag spanat nätet inte varit nåt som legat högt på min läslista.

När jag nu går in efter några veckor konstaterar jag att läget är ungefär detsamma. Kan det möjligtvis bero på att det råder en intern strid mellan Magnusson och Linderborg, där populärkulturens plats är själva stridsämnet. Det glunkas om det i ankdammen i alla fall. Så Beckman får nog vänta innan hon får nåt egentligt svar om var AB landar när det gäller populärkulturvurmen, men jag gissar att det är Magnusson, som avgår med segern. Hoppas jag har fel!

ps
Dessutom är min tumme upp för DN:s boklördag och DN Bok. Förövrigt är DN:s topplista ett absolut måste, hur 90-tal Magnusson än påstår att den är.

Nina Björks dagisdebatt i ny tappning

För tre år sen när Nina Björk startade dagisdebatten - som jag själv deltog i med debattartiklar i SvD och Expressen (se "Publicerade artiklar" härintill) - försökte kd:s Maria Larsson kidnappa Björk genom att hälsa henne välkommen till kristdemokraterna. Björk tackade nej till inviten. Nu när Elise Claesson - vår egen Sarah Palin (läs mitt blogginlägg från i går) - gör ett nytt kidnappningsförsök av Björk i sitt senaste hemmamammautspel i nya numret av Arena, SvD (081013) och P1:s Studio Ett (081014) håller Karolina Ramqvist (chefredaktör för Arena) med Claesson om att de två (kanske tre med Larsson) borde hänga.
I sin debattartikel på Newsmill talar Ramqvist om varför i en artikel som är en sån rörig sammanblandning av diverse tankemässig drivved att devisen "tänk först skriv sen" dyker upp.
Katrine Kielos, ledarskribent på vänstertidskriften Arenas (dagliga ledare) på nätet går emot sin chefredaktör i sitt inlägg på Newsmill och blottlägger Arenas inre feministiska splittring, som länge varit tydlig när det gäller prostitution och synen på kapitalism.
Ramqvist lirar utåt med vänstern men är i hjärtat nyliberal - en tendens som även det gamla Banggänget med Eder-Ekman i spetsen tillhör, medan Kielos har svurit trohet med sossarna i själ och hjärta. Ramqvists gäng tog klar ställning för väskan i den debatten medan Kielos, liksom Björk, såg att 5000 kronors väskan var ett tecken på att nåt var fel i den kapitalistiska lössläpptheten. Å på den vägen är det.

Tillbada till Ramqvist och Kielos Newsmilinlägg i den utdragna dagisdebatten, som jag ser att de är ett uttryck för, så landar den som vanligt i frågan om kroppen.
Ramqvist har beröringsskräck och ser biologismspöket så fort kroppen kommer på tal, medan Kielos låter som ett barnbarnsbarn till Simone de Beauvoir (som även är Björks feministiska urmoder) och är inne på linjen om kroppen som den situation du befinner dig i och som du aldrig kan smita ifrån hur gärna du än vill, vilket inte är samma sak som att din roll som kvinna är ödesbestämd. Kort och gott: Mamma behöver inte stanna hemma med barn för att hon burit, fött och i de flesta fall ammat, för pappa kan pappa också. Om han vill och får - för mamma - vill säga.

Elise Claesson, Sveriges Sarah Palin

Mammabiologisten Elise Claesson har vaknat till liv i kolumnform i SvD. Efter en välbehövlig törnrosasömn, som om du frågar mig gärna skulle kunna vara evighetslång, tog hon i gårdagens tidning ny sats för att predika sitt omoderna könsbiologiska evangelium, som går ut på att kvinnor och män är väsenskilda.
Det blir lättkomik när hon i dagens "Studio Ett" i P1 på fullaste allvar hävdar att borgerlig politik missar kvinnornas röster för att det talar om individen i stället för relationen mellan människor och att kvinnor spetsar öronen kring allt som har med hemmalivet att göra. I USA däremot, som representant för den reaktionära högern skulle hon absolut passera som den republikanska vicekandidat Sarah Palins kusin från det lilla landet i nordeuropa. Medan Claesson i den svenska hemmakontexten alltmer framstår som en lite udda figur, som faktiskt är svår att ta på det allvar, som hon själv lägger bakom orden.
Var har människan varit de sista 20-30 åren? Hemma med barn, brukar hon själv stoltsera med, även om hon nu sen flera år tillbaka lagt mammakarriären på hyllan för att bli den yrkeskvinna, som hon inte vill se att andra kvinnor blir.

I sin kolumn talar denna mammafilosof sig varm för kvinnliga värderingar, dvs sånt som har med äktenskap, familj, socialt ansvar och det civila samhället att göra och att kvinnor är mer intresserade af vintage och tidningen Mama än Ayn Rand och Hayek. I slutet av kolumen visar det sig att en speciell sorts kvinnor, nämligen högerkvinnor tagit patent på värdeorden; kärnfamiljen, äktenskap, moderskapet och hemmet, medan vänsterkvinnor lagt beslag på orden; ansvar, solidaritet, jämlikhet, trygghet och rättvisa.
Som kvinna känner jag inte igen mig i Classons fördomsfull och trång modell av kvinnlighet, som i själva verket gynnar patriarkatets önskan att skilja kvinnor och män åt, som vore det från två olika planeter, där de som kommer från mansplaneten alltid värderas högre än de som kommer från kvinnoplaneten. Otidsenligt och som dagspolitisk lösning på borgerlighetens kvinnounderskott i väljarkåren rena dödsstöten. Eftersom vi i stället, för som Claesson påstår, lever i en tid då de flesta politiker med ambitioner i frågor som rör relationen mellan kvinnor och män faktiskt försöker att riva murarna som skiljer kvinnovärlden från mansvärlden i den patriarkala modellen.

Papa Dees fru liknar Jenny Beltran

Kl 9.00 började rättegången mot Papa Dee, där han misstänks ha misshandlat sin hustru för en månad sen efter en fyllekändisfest. Blodet har sprutat i trapphuset och i deras lägenhet, ser man på otäcka bilder från brottsplatsen. Här har det inte varit fråga om några små puttar, som Papa Dee erkänner att han gjort sig skyldig till tidigare på kvällen på väg hem från festen.
Åklagaren i målet har gjort alla rätt, skriver Terese Cristiansson i Expressen, som valde att åtala trots att fru Papa Dee nekar till anklagelserna mot honom. Jag håller med, eftersom det ingår i kvinnomisshandelsprocessen att kvinnan ofta nekar att hon blivit påpucklad. När dessutom en fd flickvän till Papa Dee, som varit tillsammans med honom i flera år, vittnat om hans kontinuerliga misshandel - utan att hon anmält honom en enda gång vad jag förstår - av henne genom åren (dagens Expressen), är det dessutom livsviktigt att karln ställs inför rätta.
Intressantare då att fråga sig varför kvinnor väljer att fortsätta hålla ihop med pedofiler och våldtäktsmän, som Jenny Beltran och kvinnomisshandlare som Papa Dees förra flickvän och nu även fru Papa Dee. Vad tror du att det beror på?

Maria Abrahamsson ifrågasätter domen mot Tito Beltran

SvD har så länge jag varit aktiv i den feministiska debatten skruvat den åt feministhatarhållet. För många år sen var det Susanna Popova (nu nertystad författare till den för några år sen pinsamma Timborinlagan "Elitfeministerna") och Marie Söderqvist (nu trött krönikör i Expressen, som bara upprepar sina antifeministiska käpphästar) som toppade det laget. Sen tog hemmamammalobbaren Elise Claesson och hardcoredebattören Maria Abrahamsson över. Claesson är inte längre på banan, men Abrahamsson äger fortfarande i feministhatarlaget.
Ett prov på det visade hon i SvD:s ledarblogg 081010, efter hovrättsdomen mot Tito Beltran (se tidigare blogginlägg nedan), där hon spekulerar fritt, men fegar ur (olikt henne!) i slutändan och blir oss läsare svaren skyldiga.
För det första ifrågasätter Abrahamsson psykologens utlåtande när det gäller barnflickans minne i hovrätten. Psykololgen hävdar "vad som hände i rummet ligger så djupt kodade hos barnflickan att de är svåra att påverka".
Abrahamsson tvekar:

"Kan man verkligen vara säker på det? Utan läkarintyg eller annan teknisk bevisning? Har även hovrätten låtit sig duperas av den höga kändiskvoten i målet? Har det spelat någon som helst roll för utgången att hovrättsförhandlingarna har genomförts inför tre juristdomare och två manliga nämndemän?"

Om du frågar mig har hon med sina spektakulära frågor redan givit oss sina outtalade svar, helt i linje med, just det: patriarkaljuridiskt perspektiv.

Jag har hamnat i ett bloggäng som leds av feministhatare

Ser att jag hamnat på plats 36 på Bloggportalens mest länkade bloggar i kategorin feminism. Men i lag om 50 pers som toppas/leds av horälskaren Blogge Bloggelito, vet jag inte om inte anti-feminism vore en bättre kategorisering för "mitt nya hänggäng". Men ok, jag ska se om laguppställningen där vänstermannen Ali Esbati är 2:a, feministhataren Pär Ström, nr 9, horälskarna Louise P - Frihetspropaganda och Isabella Lund (även hora, som nu tystnat på bloggen)intar 13 respektive 44 plats på sikt kan sätta anti-feminismen på bänken och feminism får mer spelutrymme.

Reinfeldt och Sahlin behövs inte i svensk politik

Ja, jag vet, jag har sagt mig vara för en politik bortom höger och vänster. Jag har formulerat det så för att jag är feminist - som sådan först och främst intresserad av jämställdhet mellan könen på alla livets områden - och har iakttagit att höger-vänsterpolitik underordnar jämställdhet och överordnar klass, i vissa fall helt suddar ut det förra. Klassisk patriarkal maktpolitik, om du frågar mig. Även om det får feministhatare som Maria Abrahamsson att se mörkblått så fort hon spottar ur sig ordet könsmaktsordning, som om det vore hin håle själv hon talar om, så är det precis det det handlar om. I en klassretoriskt förd politik försvinner könsperspektivet eller som i Lars Ohlys fall (och andra politiskt korrekta feministkramare)utnyttjas för att föra klasspolitik.

Detta sagt med anledning av gårdagens 2 timmar långa partiledardebatt i SVT:s "Agenda". Var det nån, som hörde något annat än klassisk höger-vänsterpolitik föras fram där, eller tolkade deras politiska utspel utifrån ett jämställdhetsperspektiv så blir jag förvånad.
I finans- och hotande växande arbetslöshetskrisens spår tog klassperspektivet ett rejält steg framåt i går och det var bra. För trots att jag är emot klassisk höger-vänster - i mina ögon patriarkalpolitik - så är det bättre när den existerar än den retoriskt manipulativa överenskommelsen i mitten, som de flesta partier strävat emot de senaste 20-30 åren.
I gårdagens debatt finns nu två tydliga höger-vänster alternativ om man varslar Reinfeldt och Sahlin vill säga, eftersom de är till förblandning så lika att de inte tillför politiken något den nu behöver. När varslen ändå går över Sverige kan politiken även kicka Hägglund. Vad ska vi med honom till? Vad gör karln för nytta, förutom att införa vårdnadsbidrag och ha veto i homoäktenskapsfrågan?

Det innebär att Lars Ohly - suverän i gårdagens debatt och utnämndes förvånande nog till vinnare av Expressens ledarskribent - och Maria Wetterstrand blir vänsteralternativet och Jan Björklund och Maud Olofsson deras högermotståndare. Vad säger ni? Vi skiter i moddar och sossar - smeten i mitten - och driver klassisk höger-vänsterpolitik i ny skepnad i tanken fram till valet. Vad tänker du rösta på då? Säg inte att du redan längtar tillbaka till gamla sossetiden (den är förbi) eller trots allt tror att Reinfeldt står för snacket om det nya arbetarpartiet. Deras politik är anno dazumal. De andra lirarna på plan, jag menar de som är kvar om vi kör på mitt tankeexperiment, kanske till slut får dig att drömma om en helt annan typ av politik för framtiden. Det är åtminstone vad jag hoppas på.

Jenny Beltran, Jesús Alcalà och patriarkaljuridik

Hovrättsdomen mot Tito Beltran på 2,5 år för utnyttjande av underårig, våldtäkt och övergrepp i rättssak följs av en osmaklig presskonferens (se webbTV-inslag på Expressen.se) där Beltrans hustru, Jenny gör en snyftare och utnyttjar de egna barnen, som inte får pussa pappa godnatt, för att plocka poäng hos TV-tittarna. Att mediahistorien i själva verket handlar om den dom, som bl a visar att Tito Beltran utnyttjat ett annat barn sexuellt gör att media, när det väljer att publicera fru Beltrans syn på saken, rent manipulativ.
Att Jenny Beltran dessutom pekar på att hela historien är en rättsskandal och att hon inte längre litar på det svenska rättsväsendet hör till saken och i det fallet blir hon och hennes man Tito Beltran återigen livligt påhejade av den tidigare bedrägeridömde juristen och journalisten Jesús Alcàla.

I sitt andra debattinlägg på Newsmill, den här gången efter hovrättens dom mot Beltran, visar Alcàla med all önskvärd tydlighet upp en rättssyn som han delar med många andra, som starkt ifrågasätter juridiken som ett uttryck för en processinriktad verksamhet som förändras i takt med samhälleliga värderingar. I Alcàlas värld tycks juridikens vara en oomkullrunkelig objektiv praktik utanför tidens och ideologiers påverkan. Med en sån juridiksyn kan i stort sett sexualbrott aldrig bevisas, då de oftast sker utan insyn och därmed saknar den bevisföring, som han och hans gelikar kräver för att dom ska falla.

För mig är Alcàlas uppfattning ett solklart bevis på en patriarkal syn på rättvisa i fråga om sexualbrott, då den till stor del går ut på att misstänkliggöra brottsoffret; i Tito Beltrans fall, det sexuellt utnyttjade barnet (eller snarare barnets morsa) och den våldtagna barnflickan (och de kändisar som valt att tro på henne). Att läsa Alcàlas senaste inlägg i Beltran-fallet ger en tydlig gestaltnig av detta och det utspelas alltid i samma misogyna scenario, vilket ständigt återupprepas från försvarssidan i liknande fall. Patriarkaljuridik av gammalt välbeprövat märke mao.

Varumärket Liza Marklund kan dölja en LeRoy skandal

Jag kan inte släppa den påstådda bluffen kring Liza Marklunds försäljningssuccéer (se blogginlägget 080929). Läste senast Ramona Franssons artikel "Den sanna historien om Stiftelsen Paradiset" på sourze.se.

Jag kommer att tänka på skandalen kring den amerikanska litterära författarpsedonymen JT LeRoy för några år sen. Boken "Sarah" från 1999 (i svensk översättning 2003) utgav sig för att vara i stor utsträckning självbiografisk och det var det som fick recensenterna att gå igång. Lovorden haglade bland de svenska; om en ung pojkes liv som truckerhora (klädd i kvinnokläder) på lastbilsparkeringar i den amerikanska södern. Boken sa sig alltså vara en delvis självupplevd skildring av en ung killes kamp mot en hård mamma, i en amerikansk religös fanatismkontext uppblandad med sprit och droger.

Margareta Hall i Veckorevyn utnämnde den till en av det årets viktigaste böcker.
Jonas Thente i DN gjorde den till en: "rejäl kultroman... men inte av den kalkylerande sort som kränger populärkulturell identifikation i massupplaga till 'unga vuxna' ... följer snarare ett ädlare och mer givande uppdrag..."
Emma Gray i Expressen skrev att LeRoys historia "betyder mycket för trasiga ungdomar i liknande situationer och han får dagligen hundratals mejl från läsare. 'Jag får mejl från människor som känner att de fått ett språk att klä sina känslor med. Jag är oerhört tacksam för att jag kunnat ge det till dem'."

Några år senare visade det sig att den sk viktiga boken bara var ett påhitt av två smarta syskon (om jag minns rätt), som kalkylerat hur de genom att bluffa misär skulle göra sig rika som författare. Uträkningen visade sig bli just den smashhit och moneymakermachine de hoppats på, tills det hela avslöjades. För när sanningen visade sig vara båg stendog författarduon i ett slag och i dag minns jag hur jag själv köpte påhittet som autencitet med en känsla av blekrosa genans.

Men tänk om det är samma sak, som även Liza Marklund har utsatt sin stora läsekrets för. Om hon tillsammans med Mia Eriksson, som författarparet i USA, suttit på kammaren och räknat ut hur de genom en serie sk autentiskt självupplevda böcker om en förföljd och misshandlad kvinna skulle kunna kamma hem största möjliga ekonomiska avkastning.

För några år sen valsade den amerikanska LeRoy-storyn även i svenska medier, men hittills har en eventuellt motsvarande svensk Liza Marklund skandal i jätteformat inte väckt några medier till liv. Och det trots att en bok, Elisabeth Hermons och Stefan Lundströms "Vingklippt" om Liza Marklund och Mia Erikssons fejk redan publicerats och Monica Antonssons "Mia, sanningen bakom Gömda" kommer ut i december. Strange!

Kvinnomisshandel skapar manlighet

Det ryktas att Leif GW Persson är hustrumisshandlare (se Unni Drougges blogg) och att Katarina Wennstam i sin senaste bok "Dödergök" är en undertryckt sanning - den om polismäns våld mot kvinnor - på spåren.

Persson, är en man, som i mina ögon hyser ett djupt människoförakt, en cynisk livshållning och grandios självuppfattning. Sådana finns det gott om världen och det är inte sällsynt att de når en slags kultstatus, som Persson med sin medverkan i TV3:s "Efterlyst" tydligen uppnått bland en del av förortskidsen som hamnat på kant med samhället, åtminstone om man ska tro en del medias syn på saken.

Att sprida rykten är sannerligen inte nån tjusig verksamhet och som sagt Drougge talar i egen sak. Det ska man vara klar över när hon ger detta måhända infama rykte vingar. Men låt oss skita i om Persson är det ena eller andra, för det vet vi som inte var med någonting om, utan snarare se honom som en imaginär symbol för det kvinnoförakt som ligger implicit i en mansroll som den Persson,representerar, enligt mig: En hårdkokt jävel som mest ägnat sig åt livets baksida, om än mest i teoretisk och skapad bemärkelse; som professor i kriminologi och kriminalförfattare i hans fall.
I en av hans senare kriminalromaner (kanske rent av den senaste, jag har bara tagit del av recensioner och kringartiklar om den) ger han ett porträtt av en snut, som äger de karaktärsdrag jag förväxlar med hans egna: En lirare som naturligtvis har problem med det andra könet och väljer att hantera det med en överdos av misogyni. Att smockan hänger i luften och att den är riktad mot det motsatta könet, brukar vara en av utvägarna för att känna sig bättre. En snabbkurs i patriarkal livsåskådning skulle man kunna säga.

Läs, lär och bilda dig en egen uppfattning om en manlighet, som för närvarande är satt under lupp.

Liza Marklund anklagas igen för historieförfalskning i ny bok

Det senaste året har Liza Marklund flera gånger ifågasatts angående hennes engagemang för misshandlade kvinnor: Är det sant eller mest ett marknadsföringstricks?
Nu senast - veckan som gått - är det flera kvinnliga författarkollegor - bl a Katarina Wennstam, som skrivit flera uppmärksammade böcker om våldtäkt - som i en debattartikel hävdar att Marklund sviker misshandlade kvinnor (se bloggen nedan).

Men redan tidigare i år kom Elisabeth Hermons bok "Vingklippt" på Blue Publishing förlag, där Hermon anklagar Marklund för att ha ljugit ihop en story i Expressen 1992, som hon sen gjorde fiktion av i böckerna "Paradiset" (blev även film av Colin Nutley) och "Asyl".

Nu kommer ytterligare en bok (ges ut i december) i fallet Liza Marklund på Blue Publishing förlag; "Mia - Sanningen om Gömda" av Monica Antonsson. I den anklagas Marklund på nytt för att fara med osanning. På förlagets hemsida kan man om boken läsa att: Mia Eriksson (kvinnan som tvingades gömma sig undan sin brutale man), som tillsammans med Marklund skrev "Gömda" och "Asyl" och en rad andra böcker är inte den hon utger sig för att vara. Hennes man var inte norrlänning utan en chilenare som dömdes till fängelse efter ett mordförsök på Mias fd fästman. När Mias chilenske man frigavs flydde familjen. (Det var alltså inte Mia som tvingades fly Sverige pga av en brutal man, som böckerna gjort gällande, min anm.)Om någon var jagad så var det han och inte Mia. Hon och barnen behövde aldrig gömma sig.

I den sista kommentaren 080827 till mitt blogginlägg "Lever Liza Marklund på en bluff?", skriver "Anonym" efter att precis ha läst "Asyl" att "delar av boken känns otrovärdig". Vidare skriver hon: "Paradiset läste jag efter Gömda och ställde mig frågande till hur en fiction bok kunde väva in karaktären Mia från en sann historia...När Paradis ala Evigheten ala Trossen historien upprepas i Asyl känns den mer som fiction än sann berättelse. Jag ställer mej frågande till dom som skriver såkallade sann berättelser (många självbiografier bygger naturligtvis på sanning, men under de senaste 10-15 åren har en luktrativ marknad för tragiska "överlevnadshistorier" vuxit fram, där ren sanning är mindre viktig än sensationellt innehåll), där syftet uteslutande verkar vara ekonomisk vinning."

Och det är just känslan av att allt handlar om stålar - inte misshandlade kvinnor, som hon gjort sig rik på - jag får när Marklund nu väljer en dömd kvinnomisshandlare till litterär agent.

Om det som Monica Antonsson skriver i sin bok stämmer är det naturligtis rent sensationella uppgifter och jag hoppas verkligen att media inte är lika flata den här gången när det gäller granskningen av Marklund, som de var i samband med att Hermons bok kom. Eller ska media ännu en gång skydda en kollega, som misstänks för att fabricera lögnaktig journalistik och sen blanda ihop verklighetens fakta med bästsäljande fictionshistorier.

Jag väntar med spänning på att drevet ska gå. Hoppas bara att det inte är lika förgäves som förra gången.

När det gäller storyn kring Hermons bok "Vingklippt", se mina tidigare blogginlägg: "Lever Liza Marklund på en bluff", 080223, "Varför tiger media om anklagelserna mot Liza Marklund?", 080227 och "Liza Marklund höjd över alla misstankar, eller...?", 080319

Liza Marklund och "en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra"

Liza Marklunds har anlitat en ny agent för sina böcker. Det har fått flera kvinnliga författarkollegor att reagera, eftersom hon valt den tidigare dömde kvinnomisshandlaren Niclas Salomonsson för uppdraget. I veckan gick Camilla Läckberg, Denise Rudberg, Katarina Wennstam, Maria Sveland m fl ut i en debattartikel i Aftonbladet och anklagade Marklund för att hon sviker misshandlade kvinnor genom att liera sig med Salomonsson, som enligt den av Salomonssson misshandlade Unni Drougge knappast förändrat sitt beteende, vilket man detaljerat kan följa i hennes senaste bok "Boven i mitt drama kallas kärlek".

Att Marklund som byggt sin karriär på att i flera böcker, artiklar och TV-reportage skriva om en kvinna, som likt Drougge, blev utsatt för kvinnomisshandel, gör naturligtvis att hon förlorar sin trovärdighet som talesperson för misshandlade kvinnor, vilket debattförfattarna gör rätt i att uppmärksamma. Men att som artikelförfattarna tro att Marklund gått på myten och perspektivförskjutningen om kvinnomisshandlaren, som ett missförstått offer i stället för en brottsling är föga troligt. Jag skulle snarare säga att Marklund pantsätter sitt symboliska kapital som den som driver utsatta kvinnors sak, för snabba cash. Dessutom är Salomonsson nära knuten till Piratförlaget, som Marklund är delägare i och i stället för att kapa alla band med kvinnomisshandlaren Salomonsson redan för ett år sen när historien vecklades ut offentligt, teg hon, medan flera författare lämnade Salomonsson pga att han dömts för kvinnomisshandel. Redan där avslöjade Marklund och resten av Salomonssons försvarare (samtliga knutna till Piratförlaget) att i valet mellan att ta ställning för den misshandlade kvinnan eller han som misshandlat henne valde de kvinnomisshandlaren. Men de nöjer sig inte med det, utan på klassiskt patriarkalt manér skjuter de över skulden på offret. I media har Piratförlagets; Jan Guillou, hustru Ann-Marie Skarp, Leif GW Persson och co hoppat på Drougge som en som driver förtalskampanj och i själva verket är den tvivelaktiga parten i målet, eftersom hon tidigare också haft att göra med män som misshandlat henne. Har vi hört den förut?

Och Salomonsson själv då, som enligt sina försvarare tagit sitt straff och "ångrar sig jättemycket", enligt Ann-Marie Skarp (i en intervju på Realtid.se), har han ändrat sig. Icke, säger Drougge och pekar i en artikel på Newsmill häromdan på hur han fortsätter att vara våldsam mot kvinnor och av hans svaromål på SvD Brännpunkt att döma för ett år är det svårt att tro. Där går han nämligen likt sina försvarare på förtalslinjen mot Drougge i stället för att ge henne rätt. Ok, han dömdes för ett brott för att bevisen mot honom som kvinnomisshandlare var glasklara, vilket inte automatiskt innebär att han är som vilken hyvens kille som helst. Det är just det som är problematiken kring kvinnomisshandel, som enligt forskning visar att den man som misshandlar en kvinna ofta fortsätter att göra det (antingen den han först misshandlat eller nästa kvinna han har en nära relation med), som en missbrukare fortsätter med sin drog.

Allt det där vet Marklund. Det är därför hon i mina ögon är rökt när det gäller att framöver i något sammanhang föra misshandlade kvinnors talan. Andra skulle kanske peka på titeln på boken som hon 2005 gav ut tillsammans med Lotta Snickare: "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra".

Styckmordsläkarlobbyn skyller på extremfeminister och vänstern

Extrema feminister och allmänt vänsterfolks ideologiska uppfattningar är skyldiga till att obducenten och allmänläkaren oskyldigt dömdes för att ha styckat Catrin da Costa 1984. Det är Per "Döden är en man" Lindebergs argument för att fallet på nytt bör synas i sömmarna.
Så lät det i gårdagens "Debatt" i SVT när "fria-läkarna-lobbyn" tog ytterligare ett steg för att få igenom en prövning före juni 2009, då fallet preskiberas. I debattstudion fick Lars Borgnäs ensam stå för ett annat sätt att se saken på. Medan lobbyn bestående av: Göran Lambertz, JK, som för nån vecka sen propagerade på DN-debatt för att lyfta fallet ännu en gång, Per Lindeberg, som skrivit boken till allmänläkarens och obducentens försvar, Leif GW Persson, som tidigare falskt utpekat en sedemera oskyldig man för att ha begått brottet och Anders Carlgren, lobbydebattör och journalist, i programmet för första gången sen 1984 intervjuade den för styckningen dömde allmänläkaren Thomas Allgén, propagerar för att läkarna är oskyldiga och att fallet är en svensk rättsskandal av stora mått.

Det mest anmärkningsvärda är att JK inte satt sig in i fallet ordentligt innan han bestämt sig för sin syn på saken, vilket gör att misstankar om lobbyns pådrivande verksamhet ligger till grund för hans ställningstagande i rättsfrågan. Särskilt eftersom Lambertz hänvisar till allmänkunskap, som de tre böcker i fallet som skrivits som många svenskar har kunnat ta till sig och inte vill diskutera sakfrågor som DNA-spår på en handduk eller ett påstått solitt utpekande av Allgén som den som lämnade in en rulle film där styckningen dokumenterats.

Borgnäs däremot hävdar att inget nytt kommit fram, som gör att fallet bör få en ny prövning, sen kammarrättens dom. En sak är säker feminist-, och vänsterhatarlobbyn kommer göra vad de kan för att fallet prövas på nytt, vilket innebär att vi kan räkna med att de här herrarna och deras gelikar kommer att dyka upp snart igen - och allt oftare ju närmare juni 2009 vi kommer - i en blogg, debattartikel, radio eller TV nära dig.

Man föds inte till en våldsman man blir det

Vad säger SVT-journalisten Evin Rubar - medverkade till att fd Roks ordföranden Ireen von Wachenfeldt tvingades avgå och Feministiskt Initiativ sjönk som en sten - om Newsmillrubriken: "Han dödade för att han är man" (apropå senaste skolskjutningen i Finland) över en artikel av samme Wachenfeldt.
Då - det känns som mycket länge sen - när FI precis haft presskonferens om att de skulle ställa upp i valet 2006 och allt kändes möjligt, kom "Könskriget", TV-dokumentären i två delar, som i ett slag förvandlade feminismen från glödhet till iskall. Och så har det varit sen dess.
Men den senaste tiden - rätta mig om jag har fel - känns det som att det offentliga samtalet lite mer på allvar är beredd att diskutera den destruktiva/våldsamma manligheten.

Jag kan inte låta bli att fundera över om Wachenfeldt hade utsatts för ett sånt riggat korsförhör av en TV-reporter i dag och om hon skulle varit så rökt, som hon blev den där gången, både internt och av en dömande allmänhet.

Nu för tiden kan ett radioprogram som "Konflikt" ägna fyra hela program åt att diskutera den destruktiva manligheten, utan att nån har några invändningar. Betyder det att vi är mer överens om att det som Wachenfeldt var inne på - inte att män är djur, men ibland beter sig som om de vore - kanske inte var helt fel ändå. Titta på fotbollsklackarna i Stockholm, snubbar som slår och våldtar sina tjejer (bl a två kändisfall senaste veckorna, varav ett länge toppade Flashback som "hetaste ämne") och grabbgängen som pucklar på ensamma män på stan. Vad är det med männen? Och kom inte dragande med att kvinnor också slår, utan dra upp huvudet ur sanden. För vi måste prata om påståendet att "han dödade för att han är man".

Naivt hyllande av bloggosfären i "Nya vågen"

Martin Jönsson och Isobel Hadley-Kamptz är så blinda i sin kärlek till bloggarna på gammelmedias bekostnad, att de missar hela poängen med att Carl Bildt vann över Rapport, som H-K påpekar i sin debattartikel på Newsmill.
I "Medierna" i P1 i helgen sa professor Wilhelm Agrell att om det är FRA eller någon annan samhällsinstitution som samarbetar med diktaturer - vilket Bildt trots allt ändå sa att Sverige gjorde i Rapports FRA-inslag - spelar för medborgaren ingen egentlig roll. Alltså satt Rapport på ett scoop - vilket Rapport-chefen Morgan Olofsson visste - som Bildt eventuellt genom sin blogg riktade uppmärksamheten bort från, genom att skjuta in sig på FRA-detaljen i Rapportinslaget.
Bildt satte via sin blogg "Alla dessa dagar" igång en dementimaskin - ett uttryck som Jan Guillou myntat - och Rapport tvingades be Bildt om ursäkt, på ett liknande sätt som DN fick göra i Geijeraffären, för att en detalj i en förövrigt korrekt nyhetsförmedling var fel.
Jönsson och H-K diskuterar i P1:s "Nya Vågen i dag Bildts seger och tycker den är bra, för att bloggosfären är så himla bra. Den mer balanserade bloggosfärdebattören Göran Sommardal försöker få ett ord med i laget och säger att Bildthistorien får fel fokus genom att i stället för nyhetsinnehållet diskutera hur Rapport gjorde. Jönsson och H-K däremot ser inte Bildts bloggande efter Rapportinslaget som ett utslag av dementimaskinens härjningar. De är så berusade av bloggarnas möjlighet att förändra, påverka och avslöja gammelmedias tvivelaktiga journalistik att de inte bryr sig om att lika kritiskt granska bloggarnas agenda.

Newsmills redaktörer har all anledning till oro

Leo Lagercrantz, en av tre redaktörer på nya debattsajten Newsmill, oroar sig över att folk kommer fram till honom och grattar för Newsmill. Det gör han rätt i, för nyhetsgruvan har under den korta tid den funnits som debattsida på nätet utvecklats till ytterligare ett tyckarelitistiskt fora, där eliten till stor del utgörs av samma gamla vanliga gäng, som nu fått möjligheten att tycka till ännu en gång på ännu ett ställe. Intet nytt under solen, alltså. Hela idén tycks ha tröttnat på sig själv redan på första raksträcken, fast den fick en sån rivstart med damerna Gyllenhammar/Zandéns urtidsefterlysning om "riktiga karlar".
Det tycks allt mer vara PM Nilsson som äger för sidan liknar alltmer Expressens ledarsida (PM:s fd arbetsplats). Men att han lät pappadiskussionen halka över till "Godmorgon, världen" (en vecka senare!) i P1 och inte själv blåste liv i den på Newsmill efter att ha vandrat genom TV:s morgonsoffelandskap tyder på att väderkornet har tappat stinget.
Och Karin Eder Ekman, den borne feministen från Fittstim och Bang, var tog hennes redaktörsskap vägen? Efter gammalt upprepat om utseendefixering, tycks luften helt gått ur.
Vad är det som händer på Newsmill egentligen?
Från en som undrar.

Expressen och DN kampanjar för att fria läkarna i styckmordfallet

Nu kampanjar Expressen och DN för att få obducenten och allmänläkarna fria i det 24 år gamla styckmordet på Catrine da Costa.
Samtliga, från JK Göran Lambertz på DN debatt, 080918, till Per "Döden är en man" (patsinlaga för läkarnas sak) Lindeberg, Expressens debattsida, 080919 till Isobel Hadley-Kamptz, på dagens ledarsida i Expressen, hävdar att männen kan vara/är oskyldigt dömda: I domstol är de inte dömda för mordet på den prostituerade da Costa, men för styckningen må tilläggas.

Att läsa in sig på da Costa-fallet har hittills inneburit att man hamnat i än det ena än det andra lägret, dvs antingen är man övertygad om läkarnas skuld eller så hävdar man bestämt att det är århundradets (1900-talets) svenska värsta justitiemord på två oskyldiga män. Var man hamnar beror på hur man tolkar det hela och vilka vittnesuppgifter respektive expertutlåtanden man dissar eller hissar. Rättstillämpning är ingen objektiv praktik, även om många av rättens utövare vill göra det gällande.
Att som Hadley-Kamptz rycka ut ett fåtal enskildheter - med syfte att peka på läkarnas oskuld - och inte sätta in dem i sitt sammanhang eller redovisa helheten borgar inte för någon trovärdighet. Dessutom riktar hon historielöst sin kritik mot polisutredningen och glömmer att då, 1984 var incest tabu (talades aldrig om offentligt, till skillnad från i dag när det inte går en dag utan att det är pedovarning i media)och sexet rörde sig inte i det universum som Hadley-Kamptz i sin sexliberala hjärna kallar "mjukporr" och "splatterklassiker". Själv kallar jag det sadism och nekrofili, även om H-K raljerar och säkert tycker jag är out of time.

H-K, som efter att i tonåren läst Hanna Olssons bok "Catrine och rättvisan" om fallet, säger sig nu, på äldre dar ha insett att hon hade fel när hon trodde att läkarna var skyldiga och att det är "otroligt sorgligt" att inte fler vill erkänna det. För mig är det otroligt sorgligt att en tonåring som tog till sig en bok, som visade hur klass (medel- överklass) och kön (män) bestämmer rättvisenormen, är så blind för just detta faktum i da Costa fallet. Klädsamt vore även om H-K läste på lite mer om fallet och framför allt överlåter åt rättssystemet att fria eller fälla.

Se även blogginlägget: "JK:s perspektiv på rättssäkerhet gynnar män", 080918.

Urspårad manlighet outas i media

I går var det dags för att outa ännu en TV-stjärna (Expressen), som gripits av polisen för våld mot sin flickvän (hela veckan har vi kunnat följa en annan känd svensk som sen några dagar sitter häktad för att vi två tillfällen under samma natt ha misshandel sin hustru).
Lyssna på "Konflikt" i P1 nu. Hela programmet handlar om mäns våld mot kvinnor. Enligt biståndsminister Gunilla Carlsson anmäls årligen 20 000 fall av mäns våld mot kvinnor i hemmet. Manligheten har utan tvekan spårat ur?

JK :s perspektiv på rättssäkerhet gynnar män

För ...elfte gången trycks det nu på för ge läkarna i styckmordsmålet - obducenten och allmänläkaren skulle bevisligen ha styckat den prostituerade Catrin da Costas kropp - ska få resning (nu efter 24 år).
Den här gången är det Göran Lambertz, JK som i en ny utredning om rättsäkerhet ska granska fallet (DN Debatt i dag).
Hela storyn om styckmordet är en rättsskandal av stora mått. I bok efter bok har det framkommit att det juridiska paradigmet, som går ut på att två läkare automatiskt är trovärdigare än de som företräder en styckmördad prostituerad, är slående om du frågar mig. Andra tycker att allmänläkaren och obducenten är oskyldiga och bör få ett fett skadestånd från staten.

Rättssäkerheten i en rättsstat är central och den gängse synen på vad det är har i takt med samhälleliga förändringar förändrats. I takt med att kvinnor tar allt större plats i det offentliga samhällslivet stöter de på flagranta orättvisor - lägre lön t ex - som tydligt visar att det är ett patriarkat vi lever i. Detta gäller självklart även inom rättssystemet, där kvinnor generellt utgör gruppen som utsätts för manlig sex- och våldsbrottslighet. Under senare år har denna lagstiftning i takt med en förändrad samhällssyn på sex- och våldsbrott reviderats flera gånger och är ständigt utsatt för nya förslag på skärpningar. Detta utan att lagens utövare följer med; som om en viss syn på trovärdigheten hos kvinnor (och de som företräder dem) respektive män är en oskriven lag, som bortom alla världsliga perspektivförskjutningar ändå tondövt hävdar mäns osvikliga rättssäkerhet.

För att tala rättssäkerhet på det vis som Lambertz gör i DN Debatt handlar i själva verket om att i vidare mening tala om möjligheten att fria män från skuld i sex- och våldsmål på brottsoffrens bekostnad. Precis som den tidigare kritiserade JK-rapporten "Felaktigt dömda" ryckte lös den manliga rättssäkerheten ur sitt juridiska sammanhang och gjorde den till huvudsaken.
I dessa båda fall ifrågasätter jag starkt JK:s prioriteringar. De borde i stället se över rättstillämpningen och den kvinnosyn den grundar sig på när det gäller manlig sex- och våldsbrottslighet. På det området är kvinnors rättssäkerhet långt ifrån jämställd med den paradigmatiska (läs: patriarkala) manliga rättssäkerheten. Däri ligger den överskuggande rättsskandalen: Den som inte enbart rör ett eller flera enskilda fall, utan genomsyrar hela samhället, i fråga om manlig sex- och våldsbrottslighet riktad mot kvinnor.

Åsa Mattsson har talat men aldrig levt feministiskt

Att lyssna på Åsa Mattsson, som hänger ut ett gäng män i sin nyutgivna roman "Salong F". Att en kvinna, 50 +, som under decennier kallat sig feminist, framstår som så häpnadsväckande naiv när det gäller genus, kan bara bero på att hon effektivt skilt på den retoriskt feministiska rollen hon spelat i spalterna (feministkrönikör i Aftonbladet under många år) från den kvinnliga kvinna hon varit i förhållande till männen omkring henne.
I intervjun i "P1 Morgon" i dag låter hon som en analys av en text hämtad från ett genusteoretiskt seminarium. Snacka går ju, men att leva den feministiska erfarenheten existerar inte.
Nu befinner Mattsson sig i limbo utan att veta vem hon ska bli. Jag kan bara önska henne all lycka på resan mot sig själv: Att födas i sin egen blick och inte i mäns. Men när hon börjar tala om mjukporrbilden av sig själv - hon valt att publicera på bokens baksida - som ett konstprojekt, ekar hennes hypade återfödelse som sig själv bortom den manliga blicken tom.
Man föds inte till feminist man blir det, för att tala med Beauvoir.

De manliga bitterkukarna blir allt fler

Björn Wiman, kulturredaktör på Expressen, gnäller i en krönika i kapp med pappaledigpapporna och de pk fina och liberala i retoriken jämställda kollegorna Niklas Ekdahl och PM Nilsson (se tidigare bloggar nedan). Rubriken till kolumnen är "Pappors gnäll gör världen jämställd". Vilket nys!
Vad får de allt ifrån, dessa bitterkukar, som gärna creddar in på barnledigheten, fast de i själva verket drömmer sig till skrivpulpeten för att där utföra storverk. Så ser det ut när den tjusiga jämställdheten rämnar i ett trist måste, enligt detta manliga perspektiv.
Ja, livet är trist ibland. Vad är det med det då?

Kulturimperiet fegar ur i stället för att slå tillbaka

Expressen Kultur i Axess TV har precis haft terminsstart under rubriken "Kulturimperiet slår tillbaka". Närsjunkna i kulturfåtöljerna satt Svante Weyler, avgången förlagschef på Norstedts, Jonas Thente, litteraturansvarig på DN (som alltid får klä skott för fisförnäm kultur) och så kulturanarkisten Britt Edwall, för att programledas av Expressens kulturchef Per Svensson och samma tidnings kulturjournalist Natalia Kazmierska. Det blev en halvtimme utan något som helst kulturkrig, trist nog. De kunde inte ens erkänna varför debatten uppstått just nu, utan flaxade än hit, än dit som hungriga måsar som hela tiden kommer för sent till brödbitarna.

Sanningen är ju den att när Carl Otto Werkelid meddelade sin avgång som kulturchef på SvD för nån månad sen, började kulturliket röra på sig. Steve Sem Sandberg, kulturdebattsredaktör på halvtid på samma tidning avgick i ren sympati med sin forne vapendragare Werkelid. På vägen mot exitskylten sprider de två rysliga ord i alla möjliga sammanhang: Förytligande och Förflackning. För det är det som väntar SvD när de tittar djupt in i sin gemensamma kristallkula.
Anledningen till detta hemska framtidsscenario för SvD Kulturs räkning är chefredaktör Lena K Samuelsson. Visserligen har hon sett till att priserna haglat över blasken de senaste åren, men framför allt har hon blåst liv i en tidning som dödsryckte när hon tog över och som kanske inte ens existerat i dag utan hennes radikala omgörning. Men, men, vad bryr sig skönandar som Carl Otto Werkelid, en förvaltare av finkulturen om slikt. Han tror tydligen att han och hans gelikar skulle ha nåt att förvalta utan att befinna sig i en kontinuerlig omgörning. För det är nämligen det som SvD:s Kultur står inför nu och i det sammanhanget avslöjar herrar Werkelid och Sandberg att för dem representerar chefredaktör Samuelsson inget annat än yta och förflackning. (Har vi hört den förut?)
Och så går de där mot utgången på den gamla kulturhögborgen och många är de kulturknuttar som känt sig kallade att tralla med, som Weyler så spirituellt kallar det som populärkulturen sysslar med. Ya da!
Vi får väl se. Weyler var ju själv en krigare som förlorade sin strid mot det stora förlaget och frågan är om Norstedts har förflackats och förytligats av det.
Spänningen mellan räknenissarna och kulturknuttarna kommer förövrigt att fortsätta - det är liksom själva livsnerven - men än har jag inte sett nått kulturimperium (Vilka tillhör detta imperium, förresten? Precisering, please!)som slår tillbaka. Möjligtvis lite ängsligt flaxande utan riktnig och precision, åtminstone av fåtöljernas gnabbande i Expressens KulturTV att döma.

Rättelse: 15/9

I inlägget "Det juridiska perspektivet skyddar våldsmän" ska det naturligtvis vara Tito Beltran och inget annat.
Tack, Ann Helena Rudberg, för ditt påpekande. Det går lite fort ibland.

Kvinnan och skulden till misshandel och våldtäkt

Åklagaren tror inte på artistens hustru (se dagens Expressen), när hon säger att mannen är oskyldig till den grova misshandel som hon utsattes för i helgen (se bloggen nedan), utan kommer troligen att häkta karln i dag.
Kvinnor som kollektiv har alltid tagit tillbaka anmälningar - så länge det gick - och ljugit inför polisen för att skydda och försvara våldsamma män.
Det är ju inte klokt, men vad ska en nertryckt och hotad kvinna göra när samhället inte skyddar henne eller gör vad det kan för att förminskar det hon utsätts för?
Artistens fru är ett typexempel - hon medger det själv - på kvinnor som skyddar manliga brottslingar, men nämner samtidigt att hon är undantaget, som bekräftar regeln, dvs hennes man är oskyldig. Vi har hört den förut!

Det här fallet visar bara tydligt att vem som än misshandlade vem den här gången, så får vi kvinnor nu tugga i oss att vi ljugit för poliser år ut och år in: Rättsväsendet tror inte på oss längre (som om de nånsin gjort det), enligt modellen: Damn if you do, damn if you don´t!

Rättsväsendet är sannerligen inte kvinnans bästa vän när det gäller lag och rätt, utan går fortfarande patriarkatets ärenden och tar alla chanser som är möjliga att skylla på kvinnor när det kommer till heterosexuella vålds- och sexbrott. I den grenen är männens försvarsadvokater de ivrigaste patriarkatkramarna, eftersom de aldrig missar en chans att approchera kvinnors skuld i att de blev slagna eller påsatta mot sin vilja, enligt den uråldriga könsstereotypa modellen där kvinnor som är fulla eller har en sexualitet automatiskt stämplas som skyldiga i någon bemärkelse. Om inte annat så medskyldiga.

För det vet väl alla att en kvinna som går ut i kort kjol och flirtar i baren med ett glas i handen, i själva verket ber om att bli rövknullad av ett gäng grabbar. Åtminstone i porrfilmernas värld, som ibland är slående lik verkligheten. Med ett undantag; att allt fler brudar nuförtiden utanför fiktionen påtalar att det inte är deras våtaste dröm, snarare vidrigaste mardröm som förvandlas till klarvaken och upplevd utsatthet, när män inte kan/vill skilja på fantasi och verklighet.

Det juridiska perspektivet skyddar våldsmän

Kvällstidningarna dignar för närvarande av misstänkta manliga artister som våldtar och misshandlar frun, barnflickan och en 15-årig tjej.
Det är något med de här historierna som gör dem arkaiska som rättsfall: Där ställs den lögnaktiga kvinnan/flickan och den oskyldige mannen och kränkte mannen. Den har upprepats i all evinnerlig tid och ger två diametralt olika perspektiv på det inträffade: En svart-vit historia om våld och sexualitet där de inblandade inte tycks ha varit med om samma sak, fast de uppenbarligen haft nåt ihop, som om det överensstämmelsen kring sexualitetens frivillighet inte är detsamma för män och kvinnor.
Under rättsprocessen är det tydligt att det är mannens syn på sex som gäller och nerkokt till elementa tar den vad den vill ha. Om hon inte anpassar sig - tiger - eller förstår att hon loosar på att vara en sexuell varelse när det hela går överstyr, så utpekas hon som lögnaktig. Hur många gånger har vi inte hört den misstänkte våldsmannen säga (tvärtemot kvinnans utsaga): "Visst vi hade sex, men hon var med på det." Det är då försvarsadvokaterna sätter in stöten och kräver redovisning av drog- alkoholpåverkan, klädval, sexuella preferenser och tidigare erfarenheter av kvinnan i fråga. Aldrig att mannen ställs till svars.

Den här gången är det en 15-årig flicka som påstår att hon tvingats suga av en manlig artist hans loge. Han har inte rört henne, enligt egen utsaga. Inget åtal. Slutsats: Flickan ljuger.
Om det är så eller inte har allmänheten ingen aning om, men frågorna dröjer sig kvar: Varför skulle hon ljuga om det? Vad får hon ut av det?
Och fortfarande är artistens bandmedlem misstänkt för våldtäkt.

I det andra fallet sitter en artist häktad, misstänkt för att ha pucklat på sin hustru så att trappgången och lägenhetsdörrens insida var full av blod. Han minns inget av händelsen och nekar till den grova misshandel han är misstänkt för, trots att vittnen hört skrik och tagit hand om kvinnan som låg blödande i trappan och hade svårt att andas.
Det arkaiska inslaget i den här historien är att den unga hustrun hävdar att mannen är oskyldig och att hon själv måste åsamkat sig skadan, mao hon gör vad hon kan för att rentvå mannen. Frågan är: Ljuger även denna kvinna? Den här gången för att skydda en våldsam man. Det har hänt förr i historien och tidigare när man kunde ta tillbaka anmälningar om misshandel var det vanligt att kvinnor gjorde det efter att de blivit påpucklade av sina snubbar. Nu går inte det längre för att undvika att gärningsmän ska komma undan.

Den tredje artisten som misstänks för sexbrott är Tito Beltram, som den här gången står till svars inför hovrätten, efter att han överklagat domen om våldtäkt i tingsräten. Beltram har med emfas genom båda rättegångarna hävdat att barnflickan som anklagar honom ljuger och han och hans hustru gör vad de kan för att få rätten att inse det. Trots att stora delar av artistsverige vittnar om Beltrams brudmani och tidigare anklagelser om pedofili är utgången den här gången oviss. I två rättegångar har barnflickan tvingats i detalj redogöra och utsättas för försvarsadvokatens närgågna frågor, medan ingen nagelfar Beltrams sexualhistoria. Han framstår snarare som den som utsätts för en rättsskandal och vevar som en väderkvarn i alla upptänkliga media om sin oskuld, medan barnflickan döljer sig.
Varför gör hon det? Varför går hon inte ut i media och berättar sin version?
Månne för att kvinnor fortfarande ska skämmas för att överhuvudtaget ha hamnat i en situation där hon kan misstänkas för att ha sex med en man.
Flickor/Kvinnor bär mao fortfarande skulden - eller tar frivilligt på sig den - för den manliga sexualitet de ofrivilligt tvingas till. Mycket av det är rättsystemets fel och vår (samhällets) skilda syn på manlig respektive kvinnlig sexualitet.
Det är för jävligt!

PM Nilsson försvarar en föråldrad syn på arbete

Skillnaden mellan PM Nilsson och Lena K Samuelsson tycks - efter att ha sett honom fortsätta hålla ihop sig för att inte brisera i TV4:as morgonintervju med honom och Karin Olsson - vara att han inte kan planera och som Olsson så riktigt påpekar ställa krav på arbetsgivaren.
I stället för att se och fixa till sina egna och de omringliggande strukturella bristerna väljer han att skylla på jämställdheten. Så resonerar inte en man som tar jämställdheten på allvar. Han höjer i stället blicken från det individuella perspektivet och ser hur även strukturen - i det här fallet arbetsmarknaden - skapar oss som individer.

PM Nilsson klarar inte det Lena K Samuelsson fixar med bravur

Har precis sett matchen om män som gnäller över jämställdheten, där en jävligt förbannad - han höll sig krampaktigt till den jämställda retoriken, men den sammanbitna attityden avslöjade honom i TV-rutan - PM Nilsson nästan briserar av frustration - "över att inte kunna skriva briljanta böcker" - i SVT:s "Gomorron Sverige", medan Karin Olsson lugnt och metodiskt tog hem spelet, som jag tippade i min blogg i går.
Medan Niklas Ekdahl i gårdagens radiodebatt med samma Olsson (se bloggen: "Game, set och match..." från i går) vägrade stå för sina egna ord, väljer PM en annan strategi. I hans värld förlorar arbetsgivarna på att män är hemma med ungarna, eftersom det enligt hans manliga sätt att se saken inte går att kombinera ett toppjobb - i hans fall som chef för en ledarredaktion - med huvudansvar för barn hemma. Han snackar skit och ljuger när han säger att det inte finns någon som klarat motsvarande prestation.
För det finns en person och hon - SvD:s chefredaktör och småbarnsmamma Lena K Samuelsson - är inte bara chef för en redaktion utan chefen för det hele samt fullt ansvarig för hemmalivet. Mig veterligen finns det inga arbetsgivare som klagar på henne, snarare tvärtom, eftersom hon tagit SvD till höjder tidningen aldrig tidigare skådat samt tagit hem de flesta priser man kan få inom media. Alltså både tidningsdrottning och good enough mother.

Så tagga ner en smula herr Nilsson och som Olsson så riktigt påpekar: Sluta gnäll och gör nånting i stället, för att nynna i takt med Ola Magnells gamla hit om att ta i och vara positiv i stället.

Game, set och match till Olsson mot Ekdahl

Lyssna själva på "Studio Ett" i P1 om gnälliga män, så får ni höra. Karin Olsson påstår att Ekdahl är en sån och han har absolut nada att försvara sig med. Hon sopar mattan med karln, som inte ens står för vad han sagt.
Bådar gott för morgondagens soffmatcher i TV mellan Olsson och PM Nilsson. (se bloggen: "Äntligen är feminismen jag gillar tillbaka på Expressens ledarsida")

Fotbollen toppar på nyhetsplats när Uppdrag granskning borde göra det

En och halv timme efter att SVT sänt det mest angelägna journalistiska reportagen på länge - om självmordsiter på nätet och hur unga människor tar sitt liv pga dem, samtidigt som Google och de som hintar om hur man gör för att dö skiter i att de är är delaktiga till (själv)mord - sitter "grabbarna" på tidningsredaktionerna i det här landet och kollar på fotboll. Det ser så ut i alla fall om man tittar på de fyra största tidningarnas nätversioner.
Fotbollen äger, medan unga tar livet av sig. I kväll känns fenomenet parallella världar som ett understatement.
Hur klarade jag mig innan nätet fanns och jag bara var hänvisad till nyhetsredaktionernas nyhetsvärdering?

ps
Pär Ströms idiotförsvar av yttrandefriheten - för övrigt en gren som väldigt många liberaler hänger sig åt med frenetisk iver - firar nya triumfer. Han läser innantill ur nån FN-deklaration, som om det skulle frita honom från sin egna etiska bottenkänning. Pinsamt!

Äntligen är feminismen jag gillar tillbaka på Expressens ledarsida

Karin Olsson tycker i en ledare i dag att: "Männen borde sluta gnälla" och tar sina liberala - och jämställda (?!) - manliga tyckarkollegor, parhästarna PM Nilsson och Niklas Ekdal som exepmpel.
Det är lysande skrivet av Olsson och plötsligt framstår herrar Ekdal och Nilsson - i tyckarretoriken på DN:s och Expressens ledarsidor har de tu framstått som två jämställda män - som två som i själva verket lirar med damerna Zandén och Gyllenhammar.
Det är inte vidare sexigt med jämställdhet, gnäller tydligen Ekdal i en DN-intervju (har inte läst ännu) och PM Nilsson beklagar att inga genialiska manliga böcker blir skrivna längre eftersom snubbarna nu måste dra barnvagn. Man tar sig för pannan.

I morgon bitti blir det förhoppningsvis fajt i rutan när Olsson och PM Nilsson drabbar samman i TV-sofforna både hos SvT, 7.45 och TV4, 8.50. Det ska bli skoj att se hur Nilsson ska göra; fortsätta att hänga med Zandén/Gyllenhammar eller göra den beramade pudeln. Kanske lika bra han lånar Kjartans Slettermarks pudelkostym directly. Frågan är bara om Nittve lånar ut den, eftersom den ingår i en av de permanenta utställningarna på Moderna museet.
Jag hejar hur som helst på Olsson och tror hon kommer sopa banan med PM. 3 - 0 till Olsson på grund av dåligt försvarsspel: Öppet mål PM You bet!

ps
PM och Ekdal är ena riktiga bitterkukar 2.0 (se bloggen: "Strindberg: Århundradens största svenska bitterkuk" nedan).

Strindberg: Arhundradens största svenska bitterkuk...

... med hänvisning till att Helsingborgs stadsteater sätter upp "Fadren". Pjäsen som aldrig tycks bli inaktuell, om man ska tro svenska teaterskapare. Den här gången är det barnets perspektiv som står i förgrunden och hur dottern offras i spelat mellan föräldrarnas monumentala egon. Låter intressant, men detta eruptiva kvinnohat som Strindberg skrev sina könskrigsdramer utifrån, börjar trötta mig rejält. För att inte tala om teaterskapares romantiserade syn på det strindbergska hat, som i deras version förvandlas till ett vitalt (läs: virilt) språkbruk som ingen efter denne gigant (på kvinnohat, min anm) efter honom kunnat leva upp till.

Som jag ser det är det varken mer kvinnohat, bitterkukar eller bitterfittor för den delen, som vi behöver.