Kvinnor, sluta hacka på Mary

Danska prinsessan Mary utpekas som en dålig morsa i hemlandet Australien. Anledningen sägs vara att hon lämnat sonen, Christian, 17 månader på dagis och det är veckoblaskan "Woman´s Day" som skriver. Mary, sägs vidare vara ledsen för påhoppet och menar att hon hade inget val för i Danmark är det normalt att ungarna går på dagis och det gäller även barnen inom hovet.
Återigen - se tidigare bloggar om väskdebatten - är det kvinnor som försöker korrigera andra kvinnors beteende, så att de håller sig inför de patriarkala regelsystemet för hur en "riktig" kvinna bör bete sig. Att pappa, prinsen kanske skulle kunna vara hemma finns tydligen inte på den australiska kartan.

När ska kvinnor sluta att hacka på varandra?

(Källa: Aftonbladet, 070419)

Väskan, kvinnan och det patriarkala mönstret

Jag har svårt att släppa greppet om "väskan" nu när jag börjat fundera på den. Ett intressant inpass, som kommit från manligt håll (i SVT:s morgonsoffa i dag och på Aftonbladets kultursida i går t ex), är att det är en väska för 70 000 pix som hamnar i skottgluggen (läs: kvinnlig konsumtion) när den stora lyxkonsumtionen i det här landet bedrivs av män som handlar motorhojar, båtar, bilar osv som landar på sexsiffriga belopp. Men det argumentet har viftats bort för den symboltungt kvinnliga handväskan.

Jag börjar se ett mönster och det handlar tyvärr om kvinnor som bashar andra kvinnor. Vi hänger illojalt ut våra medsystrar för att vi själva inte har råd. Rätt eller fel - det är inte det jag vill fokusera, utan att det är så kvinnor förhåller sig till varandra, till skillnad från män som håller ihop i en ofta allmän tyst överenskommelse. Vem hörde senast en snubbe klanka på en annan för att han köpt en lyxbil? Näh, mönstret av kvinnor mot kvinnor är djupt rotat inom patriarkatet och senast - för några år sen - när Nina Björk ville tala om vår syn på arbete och familj, förvandlades debatten genast till den sk dagisdebatten, där kvinnor ställdes mot varandra som mödrar. Fäderna som också ingår i familjekonceptet - åtminstone på pappret - var märkbart frånvarande i debatten, där kvinnor kastade sig över varandra i kampen om att vara den bästa mamman.

Det här är ett bedrägligt sätt att diskutera, som bara speglar hur fast vi sitter i de gamla stereotypa föreställningarna om manligt och kvinnligt. När det gäller att lösa problemen som uppstår mellan arbetsmarknaden och familjen eller när det handlar om konsumtion så är det fortfarande - precis som under 1800-talet då den borgerliga kvinnan skapades - ett kvinnligt problem, fast det i allra högsta grad berör männen lika mycket. Men vi kvinnor kastar hellre skit på varandra än låter våra "heliga" män behöva skita ner sina blanka skor. Det är patriarkatets lojala kvinnor som hellre blundande drömmer vidare på sina romantiska drömmar om tvåsamhet och en liten kokett handväska - i stället för en dundrande Harley Davidson - än facar verklighetens män, både i den egna familjen och i samhället. Inte ens de män som faktiskt erkänner att de är de största lyxkonsumenterna har en suck när kvinnor excellerar i sin bästa gren: hata andra kvinnor.

Du är din väska

Glömde sätta rubrik till förra inlägget i hastigheten. Här kommer den.

Såg precis, debatten i SVT:s morgonsoffa om "väskan" - den senaste sk intellektuella debatten i det här landet om vad konsumtionen gör med oss som medborgare. Åtminstone var det den debatten som Sissela Lindblom, författaren bakom den i dagarna publicerade boken "De skamlösa" - och som utlöst debatten - ville diskutera. Men se det ville inte de andra som var inbjudna: Susanna Popova viftade med sin nyligen utgivna bok om överklassen och drog hela tiden paralleller till den, medan Ebba "Vecko-Revy drottningen" von Sydow snackade om att stora loggor bättrar på självförtroendet och markerar grupptillhörighet och vd-snubben (har glömt namnet) från omvärldsanalytikerföretaget Kairos Future, snackade om att de sett en tendens av att även killar tror att en ny foundation är grunden för identitetsutveckling idag, medan programledaren Marianne Rundström frejdigt skrattade på för att hålla ihop det hela på sitt alltid lika muntra vis.

Allt medan Sissela Lindblom blev allt mer förtvivlad under de 15 min de hade på sig att föra debatten vidare. Hon försökte gång på gång ändra riktningen i den, genom att påpeka att hon inte var intresserad av att vare sig moralisera över konsumenterna eller snacka om väskor. Ebba hade nämligen precis kommit hem från en resa och påpassligt fått med sig en väska hem och då ville programledaren genast veta vad den kostade. Kameramannen frontade väskan och Ebba hänvisade om prisuppgifter till sin blogg. Bra pr-kuppat!
Sissela försökte igen med att tala om det språk som de som har råd att lyxkonsumera insveps i och hur det medagerar i identitetsbygget. No comments! Tillbaka till loggornas, konsumisternas och överklassens förlovade land, som enligt Susanna är verkligheten vi lever i. Ett sista försök från Sisselas kant blev att flika in de som inte har råd att köpa sig till en identitet - vilket är det stora medelklassprojektet - vad för slags medborgare blir de? No reaction at all! I den här debatten fanns de inte överhuvudtaget.

Jag förstår att Sissela Lindblom måste sitta i den där soffan för att pr:a sin roman och att förlaget klappar händerna för att hon får så mycket gratisreklam som kommer gynna försäljningen av romanen och hela bokbranschen och bla bla bla.

I huvudet snurrar trots allt hennes frågor som blev hängande i luften: Vilka medborgare blir de som inte har råd att konsumera bort överflödet? Vilka människor blir vi av att köpa oss grupptillhörighet? Ett gäng vi och dom:are som garvar åt henne som har fel logga på värran. Eller har vi redan blivit det, utan att vi hade en aning om hur det gick till?
Att hoppas på att den intellektuella debatten - som i det här landet i majoritet förs av ett gäng övermätta medelklassiga konsumtionsfans - kommer att ta fart inom media är inte att hoppas på.

Köp en väska till vettja, men imorron kommer en ny modell. Vem avslöjar den största myten av alla, att vi nämligen inte behöver konsumera mera för att få hjulen att snurra i det här landet? En fattiglapp utan logga på väskan kanske.

Patriarkatets lojala kvinnor och kärleksmyten

När jag läser intervjun med Maria Sveland (Aftonbladet, 070416), författare till romanen "Bitterfittan" ser jag hur hon som en modern Simone de Beauvoir avslöjar myterna kring äktenskapet, livet med barn och kärleken, som flickor och kvinnor proppas fulla av sen barnsben.
Själv tycks hon genomskådat hyckleriet om den jämställda familjen, när hon själv fick barn, vilket fick henne att skriva boken.
När ska kvinnor förstå att jämställdhet och familj är två pusselbitar som aldrig kommer att passa ihop, så länge familjen är en institution som grundas på patriarkala ideer. Det spelar ingen roll om kvinnor blir ekonomiskt oberoende, så länge de förvandlas till oväsentliga andra i familjen, dvs får ett värde bara genom att generöst dela med sig av sex, omsorg, omvårdnad och tid utan att kräva att mannen gör detsamma.

I min magisteruppsats "Simone de Beauvoir och sexualiteten" försöker jag reda ut att det är samma sak när det gäller sexualiteten. Så länge kvinnor går med på att vara sexobjektet (läs: kroppen som den subjektive mannen sätter på) och kallar det för romantisk kärlek kommer heller aldrig sexualiteten att bli ett område där jämställdhet mellan könen råder. Mao, det handlar inte bara om lönen, utan lika mycket om att bli ett subjekt på hemmaplan och i sängen och att inse att mannen lika mycket som kvinnan pendlar mellan positionen subjekt och objekt i förhållande till sig själv och andra. Det är först när vi avmystifierar myterna om sexualiteten och den romantiska kärleken, som vi kan sluta använda könsskillnaden som utväg för att kvinnor nedvärderas, "frivilligt" underordnar sig män och dessutom försvarar det.

När vi kvinnor tillåter oss att bli de bitterfittor vi borde vara, har vi förhoppningsvis tagit ett steg ut i verkligheten och lämnat de romantiska ideerna om den kvinnliga respektive manliga sexualitetens "natur", äktenskapet som kvinnors högsta dröm och familjen som dess lyckorike, bakom oss.
Tyvärr överskuggar kvinnors benägenhet till romantiska drömmar - som bl a veckotidningar lever av - det patriarkala maskineri som göder dem.
En bitterfitta som tar konsekvenserna av det romantiska hyckleriet kan inte annat än avstå från både traditionellt familjeliv och standardiserat heteroknull. Mycket begärt kan tyckas, men inte om man inte längre tänder på att lura sig själv genom att tycka det är ok att få sitt värde genom att ensidigt vara till för andra.

Prostituerades Revansch/Rätt I Samhället

PRIS är ett nytt nätverk för kvinnor som på olika sätt har erfarenheter av sexindustrin, både de som är kvar i den och de som lämnat. Syftet är att ge stöd åt dem som finns i industrin och hjälpa dem som vill lämna den, upplysa om dess negativa effekter och fungera som en politisk påtryckare för hjälp till de brudar som vill ha ett drägligt liv bortom horandet.
Till skillnad från prostitutionsförespråkaren Petra Östergren och hennes gäng som eldar på myten om den lyckliga horan och blundar inför den exploaterande kvinnosyn som horandet bygger på, tycks de här nätverksbrudarna ha båda ögonen öppna. De vill både stödja dem som sitter i skiten och samtidigt begränsa möjligheterna för torskarnas fria marknad.
PRIS stödjer sexköpslagen. De är emot legalisering av prostitution och lagar som straffar de prostituterade och skriver:

"Att visa solidritet med prostituerade kvinnor är inte att jobba för en legalisering
av prostitutionen, utan tvärtom att kämpa för ett människovänligt samhälle där ingen behöver prostituera sig och där människor har sex med varann av fri vilja, inte för pengar...Prostitution är inte sexuell frigörelse!"

Du kan läsa mer på deras hemsida: www.natverketpris.se

Kvinnor begärsobjekt i mäns romaner

Sen några veckor tillbaka har jag roat mig med att läsa svenska romaner enligt prinicpen varannan manlig, varannan kvinnlig författare. Det har varit slående hur manliga författare fortfarande i begynnelsen av detta sekel använder kvinnor som begärsobjekt i sina berättelser, dvs kvinnorna existerar i romanerna bara i den utsträckning som de bekräftar den manliga historian.

Utom i ett fall och det är i Torbjörn Flygts "Underdog", 2001. I hans roman återfinner jag en av de mest kärleksfulla modersskildringar jag tagit del av. Visserligen är det Johan som berättar sin uppväxthistoria, men det är modern som är berättelsens nav till stor del. I stället för att förvandla henne till en 70- och 80-talsmorsa som finns där som en omvårdnads- och omsorgsinstans för subjektet(läs: Johan) utgör hon i allra högsta grad en egen subjektsposition i boken. Att det fortfarande är så pass ovanligt i manligt berättande trodde jag inte, men å andra sidan har jag heller inte läst svenska romaner utifrån en medveten intention om att undersöka vilken roll kvinnor respektive män har i varandras fiktiva världar på länge.

I romanerna av kvinnor existerar inte frågan om mäns objektposition, vilket som formexperiment skulle vara intressant att läsa, om det nu överhuvudtaget är möjligt att skriva sig bortom den rådande ordningen där män mer eller mindre lyckas stå i centrum även om de kan vara relativt frånvarande.

Just nu är jag en fjärdedel in i Klas Östergrens "Gangsters", uppföljningen till "Gentlemän" som kom för drygt 20 år sen. Ur mitt läsande perspektiv är den kanske den mest flagranta manliga berättelsen hittills. Här har läsaren att göra med en mycket skicklig författare, berättartekniskt. Han har fullständig kontroll över sitt språkliga verktyg och han kan utan tvekan snickra ihop en historia. Men hans berättarattityd är så distanserad att personerna han gestaltar antar mystifierande mytologiska dimensioner, dvs män är män och kvinnor är kvinnor, enligt manligt/kvinnligt typifieringens alla tänkbara variabler. Det känns beigt, out of date och mer och mer irriterande ju mer jag läser. Någonstans tror jag att Östergren är totalt omedveten om detta drag i hans prosa, kanske rent av helt ointresserad av den intersubjektiva nivån mellan män och kvinnor i hans roman. Hur det än är känns det som att författaren själv inte tagit ett steg för att nyansera relationen mellan könen i sin berättarkonst sen han skrev "Gentlemän".

De romaner jag läst är: Jan Arnald, "Maria och Artur", Alexander Andorihl, "Regissören", Torbjörn Flygt, "Underdog", Sara Stridsberg, "Drömfakulteten", Monika Fagerholm, "Den amerikanska flickan", Susanna Alakoski, "Svinalängorna".