Vem vill betala extra för Aftonbladets kolumnister?

Jag vet inte hur det är med er, men sen internet och bredband kom har mina mediavanor ändrats radikalt. Jag vet det är ett understatement, men det tror inte Kalle Jungqvist på Aftonbladet.se, för han har tydligen inte fattat vidden av det, enligt en intervju i "Medierna" i P1 i dag.

Det var flera år sen, som jag som papperslukande journalist, slutade betala för en papperstidning. Förutom det miljövänliga argumentet att spara på papper, ser jag faktiskt ingen anledning att jag ska betala 2 000 spänn för att DN ska dimpa ner i min brevlåda på morgonen, när jag kan läsa det jag vill på nätet.
Men till skillnad från New York Times, som skippat sin betaltjänst och öppnat upp hela blaskan för alla som vill på nätet, så drar Kalle och co undan allt fler artiklar från nätet och lägger det i en PLUS-tjänst för att tjäna mer kosing.
Det mest löjeväckande med ett sånt drag är att han tror att det är ännu fler som vill betala för att t ex läsa deras kolumnister. Allvarligt talat, vem bryr sig egentligen om vad Jan Guillou, Carl Hamilton, Belinda Olsson, Monica Gunne, Johan Hakelius, Lena Sundström och co anser om ditten och datten, när man utan att lägga ut en krona kan hitta mycket skarpare, intressantare och mer initierade kommentarer i bloggosfären.
Ungefär så resonerar en bloggexpert i USA, som hävdar att NYT största misstag med att under ett tag ta betalt för att läsa deras kolumnister bara ledde till att de tappade sin opinionsbildande plattform. I stället för att betala vände sig läsarna till andra tyckare på nätet. Varför skulle det vara annorlunda i Sverige?
Kalle tror det och satsar ännu mer på PLUS. Jag tror att han biter sig i svansen. För min del har Aftonbladet bara en kolumnist som för tillfället har något som helst opinionsvärde och det är bloggaren Alex Schulman och han kan man fortfarande läsa alldeles gratis. Skulle man sätta ett pris på Alexs blogg, tror jag däremot att han är rökt.

Hardcore mammakrav från Katrin Schulman

Det intressantaste mediafenomen just nu är familjen Schulman. Det är frontaren och Aftonbladsbloggaren Alex Schulman, som dragit in både frugan, lillbrorsan, morsan och en svägerska i bloggosfären. Man kan tycka vad man vill om de här bloggarna, men som fenomen betraktat är de väl värt att följa.

Sen några veckor tillbaka har Alex via bloggen meddelat läsekretsen att han vill ha barn, men att Katrin nobbar. På sin blogg skriver hon att Alex knappt kan ta hand om sig själv, so...? Barn, no way. Aftonbladet hängde på och skrev om parets Schulmans högst privata överenskommelse, kan man tycka, men ska man utgå från kommentarerna i bådas bloggar så finns ett intresset från allmänheten.
Nu har Katrin tänkt om och meddelar i sin blogg 070928 att ok då, men med följande krav på att bli gravid, nämligen: En deal med Alex där: "Han går upp på nätterna och hämtar ungen och lägger den vid hennes tutte. Han kommer hem från jobbet och tar ungen så att hon kan gå och träna, träffa vänner, gå på stan eller det hon känner för. Han lagar mat. De har städerska. Sen när barnet ska börja på dagis kommer de att dela lika på allt. Hämta och lämna lika mycket. Laga mat och jobba lika mycket."
Det här upplägget har Katrin hämtat från en väninna som lagt upp mammaskapet på det sättet. Men hon gör tillägget att fördelningen ska vara 60/40, där Alex står för 60 och hon för 40 procent. Dessutom tänker hon varken amma eller föda naturligt, utan hon vill sövas ner. Hon kommer aldrig åka på vare sig fotbolls- eller någon annan träning. Barnflicka är, till slut, en självklarhet.
Om Alex går med på det så är hon beredd att bli gravid.

Runt 80 kommentarer fick hon på det blogginlägget, där de flesta förfasade sig över hennes inställning: Hon borde; växa upp, aldrig skaffa barn, bli en urusel mamma och är ingen riktig kvinna och bla bla. Alex kontrar samma dag och frågar sina läsare vad de tycker han ska göra och svaren, ungefär lika många, blir ungefär desamma; Hon är; ingen riktig kvinna, borde dumpas, blir en usel morsa, är barnslig och fattar ingenting.

It´s hard to be a woman med jämställda krav. Jag håller på Katrin och tycker att hon är den mest radikala mamma-feminist Sverige har för närvarande.

Regeringen samarbetar med skurkar på finansmarknaden

Sorry för korrekturslarvet i rubben nedan. Skyller på upprördheten och ivern.

Regeringens samarbetar med skurkar på finansmarkanden

Samtidigt som Idol-gänget och Amelia drar på sig en röd tröja för Burma rullar en finansskandal - värre än S-K-A-N-D-I-A - förbi framför oss. Återigen har girigheten fått ett ansikte - C-A-R-N-E-G-I-E - och jag bara undrar hur många gånger till ska detta ske, innan vi går ut och demonstrerar och kräver att regeringen avslutar sitt samröre med finansskurkar som den här gången har fått i uppdrag att sälja ut statens OMX och SBAB. I stället för en andra chans, som Finansinspektionen, FI föreslår trots hård kritik mot Carnegies agerande.
Det mest häpnadsväckande är ändå att finansmarknadsminister Mats Odell går på FI:s förslaq och säger sig ha ett orubbligt förtroende för statens utredare Karin Forseke fd vd på Carnegie. En annan ful fisk simmar sen 10 september på finansdepartementet, nämligen den nyutnämnde statssekreteraren Urban Furnered, tidigare Compiance Officer (?) och bolagsjurist vid Carnegie. Gissa vad han jobbar med: Just det, statens utförsäljningar. Båda de här osköna juvelerna borde självklart få kicken på stubben, liksom allt samarbete med Carnegie genast bör upphöra.

På E24 pekar Torbjörn Isacson på att finansskandalerna duggar tätt för tillfället. För samtidigt som "Carnegie får en stenhård varning, rekordböter och tvingas byta ledning och styrelse" dras tillståndet för Loomis, fd Securitas, att arbeta i Sverige in. Båda företagen har till uppgift att hantera andras pengar och deras misslyckanden beror på kriminalitet, inre i Carnegies fall och yttre - värdetransportrån - när det gäller Loomis. Båda företagen är ledande inom sina nischer i Sverige och dessutom anrika bolag sen 1800-talet. För att rädda ansiktet skyllde C. på anställda, när i själva verket hela företaget är genomsyrat av en omoralisk företagaranda. L. har i stort bytt ut hela gamla koncernledningen, men det funkar inte ändå.

Det här är bara toppen på ett isberg, sa Peter Norberg, etikforskare vid Handels, till "Studio Ett" i P1 i går. Girighetskulturen har tagit över finansmarknaden och nu är det upp till oss att kräva att detta upphör.
När ska vi demonstrera?

Svårare än så här är det inte

Om inte hovrätten dömer "stureplansprofilerna" för våldtäkt, så måste lagen skrivas om igen.

Kvinnans version: Han knuffar ner henne på sängen, trycker ner ansiktet i kudden. Sen knullar någon av de två männen henne, hon kan inte se vem. Hon får inte luft, börjar gråta och skrika av desperation för att hon känner att de inte kommer att sluta fast hon inte vill. Den 25-åriga mannen drar upp henne i håret, ger henne hårda örfilar och kallar henne hora. Han säger till den 21-åriga mannen att våldta henne, samtidigt som han hotar henne: "Håller du inte käften så slår jag sönder ditt näsben." 25-åringen kör upp en fjärrkontroll i hennes underliv och anus. Efter det våldtar 21-åringen henne oralt.

Mannens version: Jag drar henne i håret, spottar på henne, håller för hennes mun, smiskar henne på stjärten och i ansiktet. "Kanske känner hon sig förnedrad men hon vet att det är så det går till, efter att jag visat hur jag vill ha sexet." Det är inte konstigt att hon har sprickor i slidan och analen "för jag har aldrig glidmedel eller kondom när jag har sex med henne och man får skador i slidan av mycket sex".
Hon visar inga tecken på att hon inte är med på förnedrande sex. Vi har tidigare använt en fjärrkontroll som dildo. "Jag är inte kär i henne eller har några andra känslor för henne, men jag gillar att hon tycker det är skönt att ha sex på samma sätt som jag. Han vänder sig till kvinnans advokat och svarar på frågan hur de två männen samtidigt våldtar henne: "Du har inte sett en erotisk film där man är två stycken på en tjej samtidigt?"

Källa: Expressen, 070928

Sexualitetens dubbla ansikte

Att vilja dra en kvinna i håret, örfila och sen lägga en spottloska på henne är misshandel, men döljs i begrepp som sm- och dominant sex. Sexualiteten kan som bekant användas som projektionssituation för våld, misogyni och aggression, som i själva verket hör hemma i helt andra situationer i det fördolda mänskliga psyket. I de fallen blir sexualiteten till en maktarena där rollerna är tydligt fördelade mellan den som härskar - tar vad han vill ha - och den som underkastar sig.
Det kan vara bra att veta att för dem som ägnar sig åt sådan praktik hör sex och kärlek inte ihop. För dem är sexualiteten inte det ömsesidiga kitt som förenar människor och öppnar dem inför varandra, utan den blir snarare medlet för att separera och skilja ut sig själv i förhållande till den andra: Sex som egoknark.

Den sammanblandningen och missriktade förståelsen för sexualitetens dubbla väsen blir väldigt tydlig i den pågående rättegången med de sk "Stureplansprofilerna".
Målsägande i rättsfallet, den 19-åriga kvinnan, blev kär i den av de inblandade - 25-åringen - och gick efterhand med på det av honom introducerade dominanta sexet: "Jag gjorde det för att göra dem nöjda och för att tillfredsställa dem, aldrig mig." säger hon (SvD, 070927).
Den 25-årige mannen hade tvärtemot den 19-åriga kvinnan en helt annan agenda: Han var aldrig kär i henne och menar att det enbart handlade om sex (läs: våldsamheter som ledde till blåmärken, rodnader, svullnader och blödningar). Han tycker att det är ok och hävdar att hon tidigare fått liknande skador.
Skillnaden, enligt den 19-åriga kvinnan, är att den här gången fortsatte männen att misshandla henne, trots att hon grät och skrek. Alltså: Våldtäkt.
Men för de här männen - och rättsväsendet - är det ingen skillnad om hon säger ja eller nej, i våldets dramaturgi blir det bara en del av det som ingår i det som populärt kallas dominant sex, tufft sex eller våldssex, men som i själva verket visar sig vara misshandel och våldtäkt.

Den breda förståelsen för kvinnomisshandlaren

När Åke Sandgren gör en spelfilm "Den man älskar" - premiär i dag - om kvinnomisshandel, så får den Expressen-krönikören Marie Söderqvist att identifiera sig med kvinnomisshandlaren: Hon förstår att han slår och skulle själv vilja ge rollfiguren en fet smäll.

Det är just den synen på den misshandlade kvinnan - "men varför går hon inte" - som gör att "Stureplansprofilen" friades från anklagelserna om våldtäkt i tingsrätten med motiveringen: "Men han förstod inte att hon inte ville."

Hur kommer det sig att kvinnan som hävdar att hon blivit våldtagen utsätts för större ifrågasättande än den misstänkte mannen, undrar 19-åringens väninna i Expressen/City, inför dagens förnyade rättegång, i hovrätten den här gången. För att kvinnor och män som Marie Söderqvist fortfarande fokuserar på "offrets" beteende i stället för "gärningsmannens" anser att det är kvinnans eget fel, att hon borde vetat bättre, skulle gått unt zu weiter. Att den misstänktes försvarsadvokat gärna vill lyfta fram den anklagandes beteende är inte svårt att förstå, men att stora delar av samhällsdebatten också gör det, säger bara att vi inte kommit särskilt långt när det gäller jämställdhet mellan könen i det här landet.

Stureplansprofilen: Våldtäktsman eller inte?

I morgon står "Sturepkansprofilen" åter igen inför skranket, den här gången i hovrätten. Frågan är på nytt: Har han våltagit eller inte. Räkna med att debatten i media fortsätter oavsett utgången. Blir han inte fälld får vi räkna med demonstationer mot domen och blir han fälld kommer säkert gänget bakom "våldtäkt är inte våldtäkt" inom rättsväsendet att ha synpunkter.
Inför rättegången skriver Vecko Revyns egen Stureplansfestande reporter på Expressens debattsida om tjejer och kvinnor som låter sig "köpas" med drinkar, fina väskor och utlandsresor. Enligt henne får brudarna som ägnar sig åt slikt räkna med att bli våldtagna, då männen outtalat väntar sig nåt i utbyte.
Resonemanget påminner om att sexigt klädda tjejer får skylla sig själva och att kvinnor som gillar sex riskerar att bli våldtagna.
Så ser verkligheten ut i Sverige - "världens mest jämställda land" - 2007. Synen på manlig och kvinnlig sexualitet är lika olika som alltid genom historien och i stort går den ut på att kvinnor förutom att ansvara för sin egen sexualitet måste ta ansvar för männens. Det innebär i praktiken att kvinnor bör undertrycka sin egen lusta medan männen varken förstår om kvinnor vill eller inte eller kan kontrollera sin lust, som stavas d-r-i-f-t .
Allt enligt ett rättssystem som på sexualitetens område konserverar gamla myter om kvinnors och mäns olikheter.

Våldtäktsåklagarna överbevisade

I går berättade en av Stockholm Citys åklagare i våldtäktsfall, Rolf Hillegren i "P1 Morgon", att många av tjejerna som anmäler våldtäkt inte är våldtagna, utan bara är missnöjda med att natten inte blev så lyckad som de hoppats. Jag häpnar, men det är tydligen helt ok att ha den uppfattningen som åklagare i våldtäktsutredningar.

Parallellt, i gårdagens Aftonbladet berättade Anna Nilsson, 28 år om hur hennes våldtäktsanmälan lades ner på en gång 2003. Reationen från polisens sida var att: "Det var mer som att jag hade varit med om lite dåligt sex." Jag undrar om det var Hillegren den gången också.
Efter fyra månader och kontakt med brottsofferjouren anmälde hon igen och den här gången förhördes den misstänkte. Då hade våldtäktsmannen ofredat ytterligare två tjejer på en Finlandsfärja. Den här gången åtalades han dock för olaga tvång och sexuellt ofredande. Han fick villkorlig dom, samhällstjänst och tvingades betala 10 000 kr till Anna Nilsson i skadestånd.

Men med Hillegren och co vid Stockholm Citys åklagarkammare syn på våldtäkt, som något som bara i 1/3 av de anmälda fallen existerar eller ens det, så kommer många "Annor" att nonchaleras av rättssamhället (eller vad man ska kalla det). Ska vi ha det så? Hillegren och co borde få kicken för tjänstefel. NU!

Ps 1:
Anna Nilssons berättelse ingår i boken "Lyckliga slut" där 15 kvinnor - de flesta kända - vittnar om våldtäkter de varit utsatta för. Av de fyra - Maria Küchen, Anna Nilsson, Kristina Hultman och Birgitta Stenberg - är det bara en som anmält våldtäkten.

Ps 2:
Våldtäktsanmälningarna har mer än fördubblats sen 1997 (förra året anmäldes 4 200 st). Bara var femte våldtäkts anmäls och av dem leder endast ca 150 till fällande dom. Var tredje våldtäkt utförs av make, sambo, pojkvän eller fd. Var femte av någon helt okänd. Var tionde är en gruppvåldtäkt och var tredje våldtagen kvinna är under 18 år.

Filmrecension: Tillsammans är man mindre ensam, VG

Romanen med samma namn, som för ett tag sen tog en plats på pocketslistans tio-i-topp har nu blivit fransk feelgood film.
Höstens filmtrend tycks vara filmade romaner. Var har alla goda filmmanusförfattare tagit vägen undrar jag, eftersom romaner aldrig blir bättre på film.
Hur blev den här då? Precis så, men helt ok, absolut nåt för filmromantiker som enligt P1:s "Kulturfredag" inte har mycket att hämta på repertoaren. Här är definitivt en film för alla som längtar efter R-O-M-A-N-T-I-K.

Ingen idé att anmäla våldtäkt i Stockholm

Enligt juristen och forskaren Eva Simonson (P1 Morgon i dag, SvD, Brännpunkt i helgen) bör kvinnor i Stockholm som tänker anmäla en våldtäkt känna oro om någon av åklagarna i sammanhanget heter; Anders Halfwordson, Rolf Hillegren, Anna Pettersson eller Anders Sundholm, samtliga kammaråklagare vid City åklagarkammare i Stockholm.

Förra året kom Riksåklagaren med svidande kritik mot polis, utredare och åklagare som har till uppgift att utreda våldtäktsanmälningar och Simonson anser nu att de utpekade åklagarna har diskvalificerat sig för den uppgiften, eftersom de - som representanter för kåren - lägger ner 2/3 av våldtäktsutredningarna, ibland t om utan att höra den misstänkte gärningsmannen.
Eva Simonson hävdar att åklagarna har en orealistisk syn på våldtäkter och att de lägger ner utredningen så fort den misstänkte säger att "kvinnan var med på samlaget" eller om hon "inte visar skador, tecken på att våld förekommit eller sönderrivna kläder".
Rolf Hillegren, en av de utpekade säger att många kvinnor anmäler fast de inte rör sig om våldtäkt: "Kvinnorna beskriver ej en våldtäkt, utan att kvällen ej blivit tillräckligt lyckad". Det kan handla om att "kvinnor vaknar i fel säng". Hillegren gör en hisnande jämförelse med att ingen frivilligt utsätter sig rån eller stöld.
Hillegren menar att man utreder mer i dag än för 5-10 år sen, men att att de borde skriva av mer anmälningar än de gör.
Jag håller med Simonson som avslutar radiodebatten med att säga att Hillegren inte borde få utreda våldtäkter. Vad tycker du?