Några ord från coachen

Låt oss nu ta en kort halvtidsvila och gnugga sömnen ur de rosa alliansdrömmarögonen innan vi går in i andra halvlek med den här regeringen och se till att den inte förvandlas till en mardröm.
Det betyder att motståndarlagets strategi måste bli mycket mer offensiv. Hallå, oppositionen, var är ni?
Se till att Björklund får rött kort. Är domarn mutad eller? Björklund ska ut från plan eftersom han brutit mot spelets regler och ljugit om svenska skolan. Att sen Reinfeldt offentligt brister ut i "We don´t need no education" visar bara att deras försvarsspel har luckor. Ligg på där!
Och den gamle rysshataren Bildt har inte heller på plan att göra, eftersom han lirar med ryssarna när det passar honom för att i nästa stund jämföra dem med nazisterna. Den gubben borde haft rött kort för länge sen. Punktmarkera honom!
Nu, hör ni, signalen går inför andra halvlek. Upp på fötterna, gott folk! Nu tar vi dem!

Biologisterna Gyllenhammar-Zandén, 2000-talets Marianne Ahrne och Rigmor Robert

Tre dagar efter de numera famösa bloggdebattörerna Jessica Zandéns (skådespelerska) och Cecilia Gyllenhammars (skrivit romanen "En spricka i kristallen" om sin destruktiva uppväxt som dotter till den forne Volvedirren PG Gyllenhammar)inlägg under rubriken "Jämställdheten kväver oss! Ge oss tillbaka den riktige mannen på Newsmill-bloggen, kommer deras svar på debaclet som följde under rubriken: "Reaktionerna andas moralpanik och hyckleri".
Efter att Newsmill-bloggen, som ligger i startgroparna för sin nya debattsajt på nätet (under ledning av de forna Expressen-radarparet PM Nilsson, chef för ledarredaktionen) och Leo Lagercrantz, debattredaktör och Karin Eder-Ekman, fd Bangredaktör och Fittstimsfeminist)exploderade av kommentarer på Gyllenhammar-Zandéns inlägg den 24 augusti och nu på morgonen fortfarande toppar listan på det mest diskuterade blogginlägget - 76 bloggar snackar om det - på nätet, så har Newsmill definitivt fått en cliffhanger till sin debattsajt.
Sen de började lägga ut inlägg från idel ädel debattadel har intresset från läsekretsen läst i kommentarer varit minimalt: några kommentarer har förekommit , medan "inga kommentarer" varit legio som avslutning på ett debattinlägg.
Det såg inget vidare ut för Newsmill så långt, det lirade inte, bara mer av det gamla vanliga. Tills G-Z dök upp i spalterna. Plötsligt brände det till. Efter tre dar är eftersnacket fortfarande i gång och så här långt har G-Z fått 401 kommentarer.

En smula kuriöst i sammanhanget är att det är en av Sveriges hittills mest kända feminister (!?) Karin Eder-Ekman, nu redaktör för Newsmill, som lanserar G-Z, 2000-talets motsvarighet till biologisterna och feministernas Marianne Ahrne och Rigmor Robert, som i slutet av 1900-talet var feministernas älsklingshatobjekt.
Zandén har tydligen öppnat terapidörren och får väl därmed sägas axla Roberts forna psykologiska roll, medan Gyllenhammar som wannabe författare mer lutar åt Ahrnes författarroll.

Efter damerna G-Z:s flummiga svar på all kritik som öst över dem, hoppas jag vid Gud att deras inlägg inte är startpunkten på en gammal feminstdebatt där biologister ställs mot konstruktivister. Please, inte ett varv till! Är vi inte klara med det? Har vi inte konstaterat att biologister som Annika Dahlström och co inte har nåt med feminismens sak att göra? Vi behöver inte ge oss in där, i deras cementerade föreställningsvärld om riktiga kvinnor och riktiga män. Let them go! Flowing in the wind!

Låt oss tala om feminismen i stället!

När romanen utvecklas till debattinlägg

Det håller definitivt på att hända nåt när det gäller romanen 2.0 - en del av dess karaktärsdrag börjar allt mer likna debattinläggets. Jag har iakttagit fenomenet sen ett år tillbaka. (Det slår mig plötsligt att det första jag läste i den genren var nog förresten Sara Kadefors "Fågelbovägen 32" från 2006, som i romanform debatterar svart städning och invandring) Det som kunde betraktas som en tillfällighet visar sig vara en trend på stark frammarsch. Nämligen att journalisten Maria Sveland i stället för att som i somras göra radioserien "Den heliga familjen", börjar i den andra ändan och kom 2007 ut som författare med romanen "Bitterfittan", som egentligen är ett kamouflerat debattinlägg om den moderna familjens brist på jämställdhet. I samma veva kom Sisela Lindbloms roman "De skamlösa", som mest var ett konsumentkritiskt inlägg i den då uppblossande väskdebatten. Senare och lite på samma tema som Lindblom kom Mara Lees chiclittkritiska "Ladies", som själv fastnade i genren hon ville kritisera eller höja över den låga nivå den bedöms befinna sig på.

I år har romanmarknaden bubblat än mer av debattinläggsromaner. Listan kan göras lång, men några som kan räknas dit går i Bitterfittans fotspår och vänder och vrider på den moderna familjen: Hans Koppels "Vi i villa", Pernilla Glasers "Mitt rätta jag", Helena von Zweigberghs "Ur vulkanens mun" och så nu senast Jon Jefferson Klingbergs "Jag tror vi behöver prata faktiskt".

Det gemensamma för dessa iofs som debattinlägg - om än något långt utdragna sådana - läsvärda inslag, är att de som romaner förvandlas till dålig skönlitteratur. För det är ju en avsevärd skillnad på en debatterande form och den gestaltande form som utgör romanens fundamenta. Karaktärerna slätas ut till grunda personteckningar i debattinläggsromanerna, floskler och stereotypiseringar staplas ogenerat och ibland känner man sig förvisad till den veckotidningsvärld man flytt ifrån när man grabbat tag i en roman. Intrigerna haltar och syftet är allt för genomskinligt: Det är romaner som hellre vill debattera - stapla argument - än ta gestalt i ett psykes mångbottnade livssituation.
De här romanerna är flyhänt skrivna av skickliga skribenter, som gör att man lätt tar sig igenom distansen hundratals sidor på rekordtid. Men efteråt dröjer sig frågan kvar: Var det för att få ett debattinlägg som jag valde att läsa en roman?

Karin Eder-Ekman, Gyllenhammar-Zandén och Kielos "Våldtäkt & romantik"

Karin Eder-Ekman, redaktör på Newsmill, har gjort ungefär alla fel en redaktör kan göra, som med någon slags ära i behåll hädanefter ska kunna kalla sig feminist, i samband med publiceringen av Gyllenhammar-Zandéns våldsromantiska syn på kärleken.
Inget nytt med den iofs - den utgör själva fundamenta i den i vissa läger så häcklade könsmaktsordningen - då den är ett av de tydligaste uttrycken för patriarkatet.
Att kvinnor likväl som män kan vara patriarkatkramare är heller inget att förundras över, trots att det system dessa kvinnor håller så hårt i underordnar dem som grupp i förhållande till män som grupp. De kvinnliga patriarkatkramarna vill överhuvudtaget inte kännas vid någon grupptillhörighet av könslig karaktär, utan ser sig som fritt svävande individer i ett hav av möjligheter, som är lika för män och kvinnor. Eventuella orättvisor har hos patriarkatkramarna inget med kön att göra, utan råkar bara bli individuellt olyckliga omständigheter där kvinnor hela tiden kommer till korta eller så har de själva valt att vara lite mindre värda än män i en rad olika livssituationer. De får mao skylla sig själva, även om patriarkatkramarna gör det till en omskrivning om den naturliga/biologiska skillnaden mellan könen, vilken gör att kvinnor har en annan syn på sakernas natur och det kan man inte göra nåt åt. Det bara är så. Intellektuell härdsmälta!
Det är mitt i denna härdsmälta som Gyllenhammar-Zandén rör sig när de framhåller sin våldsromantiska syn på kärleken mellan könen. Den är uråldrig och feminister har genom århundraden kämpat emot den för att separera våld och kärlek. Allt det där kan man läsa om i en uppdaterad 2.0 version i Katrine Kielos "Våldtäkt & romantik", en debattbok som kom i våras. Vi måste prata om våldtäkt och det som gör kvinnor våldtäktsbara, sa Kielos. Den diskussionen uteblev tyvärr i samband med hennes bok. Men för den som läser de hundratals kommentarer som Gyllenhammar-Zandén inlägget fått på Newsmill-bloggen, finns där början till en sån diskussion.

Låt oss prata om våldtäkt nu då, prata om den på riktigt och analysera patriarkatets syn på "kärlek" mellan könen, bygger den månne på våld(täkt)? Är det därför Gyllenhammar-Zandén ser "ömheten i ett slag över munnen"?

Newsmill, publicistiska drängstuga

Det blev som jag befarade (se bloggen "Fd Bangredaktör i bräschen för biologism"), Karin Eder-Ekman, fd Bangredaktör och Fittstimsfeminist snömosar vidare och sätter likhetstecken mellan sitt redaktörsansvar och skribenters frihet att tycka vad fan som helst.
Inte för att jag förväntat mig en pudel från hennes sida, men i mina ögon är hon varken seriös feminist eller redaktör längre, utan en opportunist som i sin iver att väcka reaktioner anammat avarten av kvällstidningsideologi och därmed publicerar vad som helst bara det säljer. Och det gör det ju, det vet varje slapp och cynisk redaktör, som för länge sen tappat intresset och respekten för journalistikens viktiga roll i ett samhälle.
Men det gläder mig att flera reagerat på (se kommentarerna till Eder-Ekmans försvar för publiceringen av Gyllenhammar-Zandén inlägget på Newsmill-bloggen)hennes inställning till sitt uppdrag som redaktör, vilket går ut på att "självklart publicera texter som kan verka provocerande i mångas ögon".
Stina G säger:
"Det här är bland det mest cyniska publicistik jag stött på."
Anna Magnusson-Lehr säger:
"Kommer vi med andra ord få läsa provocerande texter om huruvida övervåld mot t ex barn, judar och homosexuella också kan läsas annorlunda. Eller stannar det som vanligt vid att det är just misshandel av kvinnor som skall tolkas och tolkas om igen?"
På nätsidan under Newsmill-bloggen står "Våra läsare vet mer än vi". Det kan man lugnt säga.

Björklund bluffar om svensk skolkris

Hur kommer det sig att bara Expressen hänger på årets stora journalistiska scoop, som i går presenterades av det nya P1 programmet "Kris i skolan?"?
Där visar journalisterna Åsa Abdic och Jalal Lalouni att Jan Björklunds svartmålning av den svenska skolan är ren bluff, på punkt efter punkt. Det är hederlig och mycket avslöjande journalistik av bästa märke och Björklund står med brallorna nere och en av de stora valfrågorna för två år sen uppenbaras som rena falsarier. Svenska skolan är ingen katastrof på nåt sätt! Sug på den, gott folk. Vi har låtit oss manipuleras de senaste åren av Jan Björklunds smarta politiska trick för att nå makten. Och där är han nu, den gamle militären med tveksam kvinnosyn, mitt i maktsfärens hjärta, for sure aspirerande på borgerlig statsministertjänst vid nästa val.
Hittills har det gått som tåget för Björklund, men nu stämmer både Lärarförbundets Eva-Lis Sirén och Metta Fjelkner, Lärarnas Riksförbund in i kritikerkören mot Björklund.
Fjelkner som varit med om fyra olika utbildningsministrar under sin tid som ordförande säger till Expressen att det bara handlar om politiskt spel i Björklunds fall.
Ett spel som jag hoppas han förlorar nu, när han så oförblomerat fört oss svenskar bakom ljuset.
Jag bara undrar var det journalistiska drevet som ska få Björklund på fall håller hus. Inte på banan i alla fall!

Fd Bangredaktör i bräschen för biologism

Den gamla Fittstimsfeministen och Bangredaktören Karin Eder-Ekman - numera Newsmillsredaktör tillsammans med de gamla Expressen-parhästarna Leo Lagercrantz och PM Nilsson - får kritik i kommentarerna till Newsmill-bloggens senaste inlägg. Där skriver skådespelerskan Jessica Zandén och Cecilia "En spricka i kristallen" Gyllenhammar en biologistisk drapa under rubriken: "Jämställdheten kväver oss! Ge oss tillbaka den riktige mannen!"

Ja, så kan man ju också se på saken, även om jag inte hyser någon värme för det biologistiska spåret i feminismdebatten. Det är så 1800 och stänger in mer än öppnar upp mot vidare vyer när det gäller att bli man respektive kvinna.

Intressantare då att iaktta fenomenet Fittstimsfeminister 10 år senare. Hur feministiska är denna då hypade grupp av unga brudar i dag? Inte särskilt i allt fler individuella fall om du frågar mig. En efter en hypar sig in i nya tankeideal, mer eller mindre far away från feminismen, som 2008 mer ter sig som en gammal språngbräda för dessa tjejer, än verklig feministisk värdegrund. Jag säger bara, Belinda Olsson och Linda Skugge; på den tiden redaktörer för Fittstim, i dag egna företagsevangelister och mamahetsare (LS) och mediakrönikör med tyckarknappen på för det mesta (BO). Och sen en tid tillbaka är Karin Eder-Ekman en klar bubblare och hennes senaste inspel i kommentarsfältet till Zandén-Gyllenhammar inlägget gör att bubblorna tilltar.

För att ge lite bakgrund till min tveksamhet till Eder-Ekman feminismen grundar den sig på den utveckling som Bang genomgick de sista åren med henne vid rodret. Den queer riktning som där tog allt större plats har mer med en sexliberalism à la 70-talets avarter att göra, så jag kände ingen sorg för Bangs del när Eder-Ekman under visst ståhej lämnade tidningen för knappt ett år sen.
Eder-Ekman bemöter nu Klaras kritiska kommentar till Zandén-Gyllenhammar artikeln med den till synes mjuka (läs: opportunistiska) redaktörsrygg som hon redan visat att hon har i feministiska frågor med:

"... Att lyfta fram aktuell debatt och låta olika röster komma till tals är Newsmills grunduppgift. Vore djupt problematiskt om jag enkom publicerade texter där jag personligen håller me författaren i sak. Det är ett publicistiskt förhållningssätt som jag också tillämpade på Bang."

Men lik förbannat är det triumviratet Nilsson-Lagercrantz-Eder-Ekman som avgör vad som är aktuell debatt och var ribban ska ligga. Det ansvaret kommer hon/de inte undan, trots allt retoriskt snömos kring det publicistiska förhållningssättet, som alltid plockas fram när redaktörer lider brist på verkliga argument och vägrar ta kritiken på allvar.

Klara skriver:
"Karin, du har alltså tagit beslutet att vara delaktig i att publicera och vara utgivare av texter som ser - och drar slutsatsen - ÖMHET då en man slår en kvinna över munnen?"

Det ska bli intressant att se om Eder-Ekman tondövt tänker låta detta bli hennes sista ord i debatten kring artikeln och om Newsmill blir så fult och misogynt som Klara befarar i sin kommentar till Zandén-Gyllenhammar inlägget 080824.

Svenskar älskar att hata blondiner...

...medan resten av världen älskar oss. Nåväl, det senare kanske var en smal överdrift, men det var åtminstone nån som sa "blondes have more fun" och släppte ut ballongen över världshaven en gång i tiden och även om Carolina Gynning färgat bort sin tidigare blonda kalufs av nån outgrundlig anledning, så är det Blondinbella och Linda Rosing - två hatade blondiner - som äger bloggvärlden.

Medan Blondinbella har tagit patent på förstaplaceringen bland de mest besökta proffsbloggarna sen urminnes tider har Linda Rosings blogg en andraplats bland de mest besökta privata bloggarna. Så pass anmärkningsvärt att t om Expressen, 080824 - en tidigare ivrig Rosing-mobbare, inte minst genom sin fd Rosing-hatar-ledare och namne, Linda Skugge i spetsen (watch out, nu kanske hon fortsätter mobba Rosing i SvD, sin nya tyckarplattform bland gammelmedia)- nu ställer sig upp och meddelar "Rosings revansch". Paradoxalt ordval eftersom revanschen i stor utsträckning vänder sig emot just det media, som nu visslar i det blå och låtsas som "vi har inte sagt nåt, vi var inte en av mobbarna" när drevet mot Rosing var som allra värst för några år sen.
Britta Svensson undrade berättigande i sin Expressen-krönika, 080822 "Varför hata Blondinbella?" och svarar själv att det handlar om avundsjuka och att brudar - tydligen särskilt blonda sådana - inte ska sticka upp och tro att det är nåt. Det ligger nog en del i det.
Själv har en argsint ståuppare - minns inte namnet längre - bland de yngre snubbarna, tejpat sig fast i mitt minne, när han i SVT:s Debatt nån gång under Stina Dabrowskis ledarskap i våras tuggade fradga över Blondinbella och öste skiten över henne i studion. Otäck scen! För att inte tala om alla ruttna kommentarer som öser skit över Rosing i hennes blogg, man skulle behöva en dörrvakt vid sin sida för mindre. Men å andra sidan var det ju sen hon dumpade honom som segertåget började.

När det gäller blondinhatet är det totaly könsblint. Jag vet inte vem som hatar blondiner mest, män eller kvinnor. Troligen är det jämt skägg. Men när det gäller anledningen till hatet är det nog mer könsrelaterat, där kvinnorna står för avundsjukan, medan männen mer kör patriarkatstilen och håller på underordningen, eller för att snacka Britta Svensson, trycker tillbaka blondiner som sticker upp och tror att de är nåt. Sist, men mest handlar det om S-E-X och i det fallet får vi skylla på/hylla (beroende på eget tycke om smak) den över världen på 60-70-talet mytomspunna svenska synden, som löpte som en eld över klotet, där, just det, en "villig" blondin sen dess hårdlanserats som ett pr-trick worldwide.


Så, i stället för allt svenskt hat som riktas mot de inhemska blondinerna, borde vi blondiner hyllas, likt OS-medaljörer, för att vi tagit hem guld till Sverige och spritt det över världen många gånger om, inte minst i turistsammanhang.

Ann Heberlein, Blondinbella och feministspöket Kielos

Ann Heberlein har naturligtvis rätt i sin kolumn i Sydsvenskan i fredags, när hon uppmanar läsarna att det är dags att hylla Blondinbella för att hon inte skäms över att hon utsattes för ett sexuellt övergrepp - ett italienskt gubbslem stack upp två fingrar i hennes underliv - när hon var på semester i Rimini tidigare i sommar.
Men att utifrån det ge sig på Katrine Kielos, som fått cred för sin bok "Våldtäkt och romantik" - sätta upp Kielos angelägna debattinlägg i hur kvinnor konstrueras till att bli våldtäktsbara som en slags motsättning till Blondinbellas skamlöshet inför det hon utsatts för - får mig att känna viss tvekan inför Heberleins uppsåt.
Är hon månne ute efter feministerna och tar till Blondinbella enbart som ett tillhygge i sin kamp mot de förra. Heberlein skriver:
"Hundratusentals unga tjejer läser Blondinbellas blogg varje vecka. Hennes öppenhet - hennes skamlöshet - har sannolikt påverkat just dessa unga tjejers sätt att betrakta sin rätt till sina kroppar mer än aldrig så många timmars feministisk undervisning i skolan."
Jag anar en undertext av kritik mot genusmedvetenheten som sprids på svenska lärosäten hos Heberlein, en kritik mot genusordningens förklaringsmodell till hur vi skapas till kvinnor och män i ett patriarkalt samhälle, som är så vanlig från höger där individen är alltings mått och mening. Men jag undrar om Blondinbella i ett samhälle (läs: det italienska), där traditionella könsmönster sitter hårdare en i det svenska, skulle känt samma skamlöshet och om Blondinbella utan den genusmedvetenhet som råder i Sverige tack vare all feministisk undervisning hade outat sin benägenhet. I Italien väckte hennes skamlöshet inget gehör hos polisen. Blondinbellas benägenhet viftades bort. I det läget åkte hon hem till Sverige och bloggade om skiten.
Förhoppningsvis påverkar hon de unga kvinnor som läser hennes blogg, får dem att tänka att de har rätt till sin egen kropp. Men en Blondinbella gör ingen sommar och fortfarande behöver unga tjejer se hur de uppfostras till att bli våldtäktsbara.