Medelklassbibeln Buddenbrooks

För nåt år sen gick det en dramatisering av Thomas Manns liv, nobelpristagaren i litteratur 1929. Det var en familjekrönika som utspelade sig kring sekelskiftet 1800-1900. Jag gillade den skarpt, för kontrasterna mellan den välordnade borgerliga familjen och dess medlemmar som inte alltid passade in i familjepusslet. Konstnärliga var flera av Manns barn, men inte på hans till det yttre oantastliga vis - så långt från konstnärsmyten om outsidern man kan komma - utan mer outspoken gay och mörkt. Brytningen mellan dessa två karaktärsdrag tycks vara själva kvintessensen i Manns författarskap och i honom själv, sprungen ur en köpmanssläkt i Lübeck. Åtminstone om man tar romanen Buddenbrooks som utgångspunkt. I denna släktkrönika som följer familjen från sent 1700-tal till sekelskiftet 1900 är det just dessa olika personlighetsdrag som är historiens själva raison dêtre.

Romanen har undertiteln "En familjs förfall" och det associerar jag till att under denna tid - franska revolutionens efterdyningar - växer en "ny" människa fram, med andra ideal som gör det möjligt att vara människa på ett annat sätt än det ortodoxt borgerliga. Den småborgerliga typen - medelklassaren som vi fortfarande dras med - föds och det är kring dessa värdesystem som striden står mellan människorna i den här romanen.

Helt klart en fantastisk skröna och omisstlig roman, för alla som försöker förstå sitt medelklassliv och dess värderingars grund. En klass, som en gång i tiden var revolutionär och som samtidigt gör vad den kan för att återupprätta det gamla ståndssamhället.

Apropå debatten om Hermèsväskan och debatten om lyxkonsumtion. Den sitter djupt och går inte att splitta mellan människor med "sktitdrömmar" eller "findrömmar", utan den splitten finns inom var och en av oss: Buddenbrookare från 1800-talet såväl som Nina Björkare i begynnelsen av 2000-talet.

Än lever Alberte

Bonniers ger nu ut en klassikerserie i pocketupplaga. Själv har jag ägnat den senaste veckan åt Cora Sandels Alberteserie - tre böcker i en pocket - som gavs ut mellan 1926 och 1939. En lågmäld livsberättelse om en flickas uppväxt i en bättre bemedlad familj i sekelskiftets Nordnorge och kvinnoblivande i första världskrigets skugga i Paris. Alberte vill mer med livet än att bli gift med en passande man i den avkrok där hon växer upp. Men hon är instängd i en situation där livsvillkoren för kvinnor mest går ut på att romantisera och mystifiera äktenskapet som kvinnans mål och mening, trots att vardagsverkligheten visar upp en annan sida av saken.
Sandels skarpa iakttagelseförmåga och lojalitet med Alberte, även om hon tycks anse henne väl sipp mellan varven, visar påtagligt hur svårt det är att bryta sig ur de som förväntas av en som kvinna. Ändå drömmer hon i den första boken "Alberte och Jakob" om ett annat liv. Men till skillnad från brodern Jakob så öppnar inte livet några sådana möjligheter för henne. Men något rör sig inom Alberte och en annan ohörd röst gör sig ibland gällande inom henne: Den tillhör en ung kvinna med en helt annan syn på både sig själv och världen, en objuden gäst som inte passar in i det liv hon ångestfyllt lever som hemmaflicka i familjen.

När läsaren möter Alberte i nästa bok, "Alberte och friheten" befinner hon sig i ytterkanten - som en betraktare - av en av Paris många konstnärskretser. Hon fördriver utan uppenbar mening sitt dagliga liv i sysslolöshet, där hon blir mer och mer som en del av stadens mekanism. Hotellen hon bor på är de sämsta tänkbara och hon hankar sig fram som konstnärsmodell och genom att skriva artiklar. Inget av det roar henne och hon blir mer och mer passiv. Samtidigt som hon omedvetet drivs med i tidens ström tycks hon ständigt sökande. Frågan är: efter vad?

I den sista boken i serien, "Bara Alberte" får hon barn och skapar till slut sig själv som kvinna, genom att ta steget ur den konventionella relation till en man, som hon hamnat i. Fram till dess har allt till synes skett så slumpartat i Albertes liv, som om hennes vilja - inre röst - hela tiden gått på tvärs mot det förväntade och att all livskraft gått åt till att tysta den egna rösten för att passa in i rollen som "kvinna" med allt var det innebär av könsspecifika intressen och sysselsättningar. Och det är just i brytpunkten mellan det kvinnliga projektet av äktenskap och barn och det individuella projektet att bli till som människa som hela romansviten i själva verket utspelar sig. Frågorna som indirekt riktas mot läsaren är: Vem är jag bortom den "roll" jag förväntas spela? Finns det något/något annat/annan som vill födas bortom?

Cora Sandels Alberte är en mycket levande klassiker som gestaltar en existentiell kvinnokamp mellan de av samhället förutbestämda villkoren och den individuella kvinnans motstånd och utbrytningsmöjligheter ur de snäva ramar som kallas kvinnoliv. Läst på det sättet blir Alberte en subversiv kvinna, som på sitt till det yttre visar sig vara följsam i fråga om samhället och familjens krav, men som hela tiden söker efter en möjlig utväg för att skapa sig själv. Det friskaste och fortfarande ovanliga är att Cora Sandel berättar helt befriad från romantiska fantasier. Här är varken mannen, kärleken, äktenskapet eller barnet vägen för kvinnan. Det är bara den egna, mödosamma och långt ifrån romantiska vägen som gäller om man vill skapa sig själv.

Filmrecension: Hata Göteborg, IG

På www.sourze.se kan du läsa min recension av filmen, som intressant nog fick 4 stolar i SVT:s "Filmkrönika" i går kväll. Svårt för mig att förstå, med tanke på att den är så förutsägbar som historia betraktad och figurerna som ska gestalta den är väl standardiserade, för att riktigt engagera.
Sänks omdömesribban för att det går att klassa filmen som "ungdomsfilm"? Det är delvis ett dilemma när det gäller litteratur som vänder sig till barn, för att inte tala om deckare och chiclitt. Som om vissa genrer inte kräver lika mycket av sina utövare, vilket inte är detsamma som att varje konstverk ska bedömmas med hänsyn utifrån sin genre.

Filmrecension: Hata Göteborg, IG

På www.sourze.se kan du läsa min recension av filmen, som intressant nog fick 4 stolar i SVT:s "Filmkrönika" i går kväll. Svårt för mig att förstå, med tanke på att den är så förutsägbar som historia betraktad och figurerna som ska gestalta den är väl standardiserade, för att riktigt engagera.
Sänks omdömesribban för att det går att klassa filmen som "ungdomsfilm"? Det är delvis ett dilemma när det gäller litteratur som vänder sig till barn, för att inte tala om deckare och chiclitt. Som om vissa genrer inte kräver lika mycket av sina utövare, vilket inte är detsamma som att varje konstverk ska bedömmas med hänsyn utifrån sin genre.