"August" ännu en Birro-romantisk "Upp till kamp"

Finns det bara en svensk dramatiker värd namnet att skriva nytt för SVT? Under det senaste halvåret är det nu andra gången vi under långfilmslånga avsnitt ta dels av hans syn på världen (manligt universum). Det enda som skiljer TV-dramat "Upp till kamp" om 1960-talets politiska studentkamp i Sverige från dramat om Sveriges mest genomlysta författare August Strindberg och hans påstått radikala yngre år är tiden. För Birro spelar det ingen roll om datumet är 1870-tal eller 1960-tal - han berättar sin romantiska historia om en man som känner utanförskap, tar upp kampen för de sämst ställda och har problem med kvinnan. Det handlar om det manliga geniet, framställd i romantiskt rus fyllt av fadershat parat med utbrytningsförsök ur sin klass, radikala drömmerier av övermänniskokaraktär utspelade på kvinnors bekostnad. Vi har sett det förut och vi har sällan sett något annat än denna idealiserade bild av mannen, som alltmer framstår som en relik hemmahörande i ett dammigt könsrollsarkiv. Det blir tydligt när järnmasken Strindberg utan en känsla i kroppen - parodiskt framställd av Jonas Karlsson - hasplar ur sig klassiska Strindbergs citat. Vad har det här dramat att säga oss i dag, mer än att en av Sveriges mest upphöjda dramatiker fortfarande håller krampaktigt i myten om det manliga konstnärsgeniet?

Stig Larssons regi är en historisk stapelvara av skolfilmskaraktär, som i sin ambition att vara verklighetsbaserad blir rena fiktionen, inte minst synlig genom de taffliga kulisser som ska lura oss tro att detta spelas mot en verkig fond av 1800-tal. Det här är inget annat än Birros våta dröm om sin stora idol, helt utan liv, passion och mörkaste smärta. I Larssons regi blir allt det tidigare upphöjda med Strindberg lite pinsamt och klichéartat. Statyn faller, författarmonumentet krackelerar och vi genomskådar alla mytologiska pusselbitar utan att bli ett dugg intresserade av att bygga upp genibilden igen. Den förment livlösa regin visar sig vara ett genidrag och Larsson lyckas mot Birros intention att turnera ett fallande mansmonument på bästa sändningstid i SVT.

Spännande fortsättning följer i kväll.

Finns det nån som vill ha en skön stund med Aftonbladet?

Jag vet inte vad som är värst: den "fina" DN eller "en skön stund" med Aftonbladet, som vi tydligen nu har att vänta, enligt Aftonbladets nya chefredaktör Jan Helins programförklaring i P1:s "Studio Ett".
Ok, grabben måste få en chans och det han sa om att vända sig till läsarna för att få reda på vilken tidning de vill ha, som lösning på Aftonbladets tapp, är naturligtvis det enda rätta att göra. Men jag kan inte låta bli att undra om den inbitna Aftonbladetkillen - en i gänget - är rätt person att driva igenom de stora förändringar som krävs för att få folk att tycka att de vill slänga ut pengar på kvällstidningen. Vore det inte bättre med en pådrivare, som kom in med ny blick på den produkt Helin kanske trots allt är lite för hemmablind för att se bristerna i.
Det återstår att se och det är bara att önska honom lycka till, men jag tror inte framgångsreceptet är "en skön stund", den linjen tror jag leder rakt mot botten. Att göra sig angelägen tror jag däremot är rätt väg, men för det krävs en hel del nytänkande, där mycket av sex- och kändisslasket förpassas till sophögen.

Nobelpriset, kvinnliga erfarenheter och en ny våg av feminism

"Den kvinnliga erfarenhetens epiker" sa Horace Engdahl när han motiverade varför Doris Lessing fick årets Nobelpris i litteratur. Feminismen morrade till svar. Vadå, kvinnliga erfarenheter, de är väl mänskliga och så var snacket igång: "Vilket gubbigt uttalande", "antifeminism" och författaren själv avsvor sig feminismen.

I lördagens DN Kultur ger litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström
sin syn på saken och hon tycks liksom Lessing inte vilja göra gemensam sak med dagens "enkönade" feminism, vilken anbefaller kvinnligt självhat, enligt EWB. Att feminismen utvecklats åt detta håll, kan bero på Simone de Beauvoir, vars "kvinnoideal hette Jean-Paul Sartre", enligt Lessing i en intervju från 1990.

Jag tror att Lessing pekar på något centralt och mycket viktigt där, även om jag snarare skulle vilja skylla feminismens felsteg på läsningen av Beauvoir, som fram till 1990-talet ständigt tolkades genom Sartre i stället för att läsa henne i sin egen rätt. Sen dess har framförallt feministiska filosofer nytolkat Beauvoirs texter och lyft fram skillnaderna (från Sartre) i dem, som visar att Beauvoir fortfarande är aktuell som feministisk tänkare, fast inte alltid på det sätt som vi tolkat henne hittills.
Men visst, kvinnligheten - den som stänger in, passiviserar, underordnar och isärhåller könen - går Beauvoir till storms mot och gör i sitt eget levda liv uppror mot så gott hon kan under sin livstid 1908-1986. Mycket i hennes uppror är fortfarande giltigt. På somliga områden - yrkesmässiga - lyckades hon väl, på andra -i relationen till Sartre - gick det inte lika bra i alla avseende och anledningen till det var hennes stora kärlek till honom, som var allt annat än ömsesidig. Men hon valde på gott och ont att hålla ihop med honom på deras okonventionella sätt till hans död. Sedan levde hon resten av sitt liv med en kvinna. Lessing däremot gifte och skilde sig, men hade alltid mer eller mindre problematiska relationer till män. Jag tror att de båda emblematiska feministerna skulle ha mycket att dela med varandra av kvinnlig erfarenhet på kärlekens område av både god och dålig sort.

Förövrigt håller jag med EWB när hon sätter ljuset på den goda kvinnliga erfarenheten och inte bara den dåliga. Med det sätter hon hela den nuvarande feminismen i gungning, som allt för länge gjort vad den kunnat för att rensa bort den förra. Men problemet i hennes resonemang är precis som med Beauvoirs text, fast den motsatta, för risken finns att den kommer att läsas med särartsglasögon och då bäddar den bara för en inomfeministisk pajkastning, som inte för framåt till det utopia där vi alla, män som kvinnor, först och främst betraktas som människor.

Filmrecension, Guldkompassen, G

Fantasyfilmen "Guldkompassen" bygger på den första romanen i en triologi av engelsmannen Philip Pullman, Almapristagaren till Astrid Lindgrens minne. De andra två böckerna kommer så småningom också bli film.
"Guldkompassen" är en fullmatad berättelse om de eviga frågorna om människans frihet, gott och ont: en mytologisk saga med budskap till stora och små människor.
Det roliga är att det är en av Pippis modiga systrar Lyra Belaqua, som ger sig ut på äventyr för att rädda hennes egen värld och alla andra världar. Som fantasy är de själsliga djurskepnaderna som ständigt följer karaktärerna det mest lyckade tekniska draget.

Lite sugen blir jag att kolla in den litterära förlagan, för att se om Lyras öden och äventyr kan tänkas vara nåt att läsa för min lilla älskling Nico. Är det nån som har läst triologin och kan ge en hint?

Karin Magnusson goes Annika Lantz

Vad är det med SVT och P1:s kulturreporter/programledare Karin Magnusson? Det senaste året har hon förvandlats till en speedad Duracellkanin - ett rätt vanligt fenomen inom tv- och radiomediet numera. Kännetecknen på denna kanin är ett stegrande uptempo, som hörs i röstens volym, drag av hysteri och "jag måste bara säga det här också", det senare gärna och ofta på andra medverkandes röstutrymmes bekostnad. Tydligast blev det här i gårdagens "Kulturfredag" där Magnusson fullständigt löpte amok på den andra programledaren Clara Törnvalls, som Magnusson bulldozade t om bortom kicksidens funktion.
Symbolen för medias Duracellkanin alla kategorier är nog ändå Annika Lantz, som har så bråttom i sitt skrattande snubbel bland konsonanterna att man faktiskt undrar om det är riktigt speed hon tagit innan sändning. Alla nyanser och tempoväxlingar är bortrationaliserade för hardcore kaninrace. I jämförelse med henne är alla epigoner still Lantz-wannabees, som tur är, kan tilläggas.

Själv tillhör jag de där urtrista typerna som inte har något överseende med att Lantzan flabbar ner P1. Jag vet, jag kan ju stänga av och gör det också, så gott som varje gång, efter att ha lovat mig själv att den här gången försöka förstå det intressanta och roliga med henne. Men jag har tydligen taskig humor, för hennes omtalade snabbhet i kommentaren och rörliga intellekt gör mig bara trött, som efter en rusning till tunnelbanan när man står och flåsar på perrongen: Duracellchock!

Männen och deras manliga försvarare i bordellhärvan, styckmordet

23 respektive 30 år senare vill de sk offren - obducenten och allmänläkaren - i styckmordsrättegången och två då 14-åriga flickor ha upprättelse i form av skadestånd från staten. Alla fyra säger sig ha fått sina liv förstörda av de sk händelserna och nu ska JK avgöra om de ska få sina utkrävda skadestånd. Läkarna kräver 40 miljoner kr medan de båda flickornas resterande liv inte anses vara värt mer än 1 miljon kr vardera. Betyder det att det är 40 ggr mer synd om männen? Tydligen enligt vårt rättssystem.

I debatten kring bordellhärvan är den nu döda bordellmammans advokat Leif Silbersky mycket indignerad över att maktens män - statsminister Olof Palme, statsminister Torbjörn Fälldin och Olof Johansson (c) bl a - pekas ut som skyldiga. Han ställer synnerligen upprörd en direkt fråga till Deanne Rauscher - som 2004 i boken "Makten, Männen, Mörkläggningen" om bordellhärvan - om hon verkligen tror att dessa män skulle gjort sig skyldiga till pedofili och fortsätter med att med inlevelse beskriva den skymf och skam som den här historien i efterhand vidhäftar deras gärningar. Inte med ett ord ger han något prov med en liknande förståelse för flickornas kraschade liv. Det är mycket betecknande för båda de här historierna, där männen oavsett om de är skyldiga eller ej står i centrum i händelser där de verkliga offren, dvs barnen och kvinnan Catrine da Costa, hamnar i skuggan av uppmärksamheten.
Det är männen som det är synd om oavsett vad som hände.

En man som blandat sig i båda rättsfallen är deckarförfattaren och professorn i kriminologi Leif GW Persson, som låg bakom nya vittnesuppgifter i styckmordsrättegången för några år sen, som skulle bevisa att obducenten och allmänläkaren var oskyldiga. Det ledde ingen vart. Men redan 1984 gjorde han en gärningsmannaprofil över den skyldige i styckmordet för SVT. Något som heller inte ledde misstankarna från läkarna. Senare har han ställt sig bakom journalisten Per Lindebergs bok "Döden är en man", som hävdar att de båda utpekade är oskyldiga och att ett justitiemord har begåtts mot dem. En tes som även Jan Guillou driver med emfas. Denne "privatspanare" som alltid tar plats i media med sina personliga tyckanden som passar bäst i deckarform - anklagades i år för att inte tagit ett handtag på kriminologins område de senaste 15 åren - är nu säker på att Palme och de andra politiska topparna inte är pedofiler. Perssons argument är att flickorna inte kan minnas och än mindre visste vilka dessa män var. Det hela faller på sin orimlighet: De var 14 år. Klart att de minns och framförallt så är ju inte Persson mannen att uttala sig i sakfrågan, eftersom han inte var med när det inträffade.
Persson borde av media pensioneras som seriös kriminalfallskommentator. Det kommer naturligtvis aldrig att ske, eftersom han alltid är beredd att säga de mest häpnadsväckande saker. Att de sen är mer vilseledande än klargörande är en helt annan sak.

Män som ogillar Doris Lessing och hennes kvinnliga erfarenheter

I P1:s "Biblioteket" har man, som på så många andra håll hakat upp sig på Svenska akademins motivering, där Doris Lessing utnämns till epiker av den kvinnliga erfarenheten. I dagens program har man bjudit in tre män - föläggare, översättare, författare och kritiker - för att höra vad de har att säga om den saken, efter att ha läst Lessing.
Per Gedin, Jan Ristarp och Fabian Kastner har väl egentligen inte mycket gott att säga om Lessing och Kastner tycker t om att hon är antifeministisk i "Den femte sanningen" som har lästs av kvinnor som en feministbibel. Samme Kastner tycker inte att det finns någon specifik kvinnlig erfarenhet och att Lessings bilder av män bär manshatets signum. De två andra männen är inte heller nöjda med gestaltningen av människorna i boken. Så där går det på under hela programmet och slutsatsen är att Lessing är en förlegad, traditionell författare, som egentligen inte har så mycket att säga oss i vår tid.

För det första har jag inte förstått kritiken av akademins motivering om att Lessing är en epiker av den kvinnliga erfarenheten. Feminister och andra påstår att ett sådant påstående i sig är antifeministiskt. Själv tycker jag att det är utmärkt att akademin poängterar just detta, för det är klart att det finns en kvinnlig erfarenhet som skiljer sig från mäns erfarenhet i allmänhet. Det vet varenda kotte som läst Simone de Beauvoir: Att vara kvinna betyder att befinna sig i en annan situation än om man är man. Svårare än så är det inte och det har inte ett vitten med särartsfeminist som Kastner försöker göra gällande i radioprogrammet.
Själv läser jag nu, för första gången "Den femte sanningen" och tycker att den är helt underbar och den som vill höra en annan syn på saken än det manliga perspektiv som man kunde ta del av i "Biblioteket" i dag, kan lyssna på "Obs!" i P1 förra vecken (tror det var tors sändning) där Ebba Witt Brattström beskriver hur just den bokens huvudperson Anna Wulf har varit hennes hemliga kompis sen 60-talet.

Det skulle vara intressant om "Biblioteket" lät tre kvinnor diskutera samma bok och sen jämföra upplevelserna. Jag är säker på att efter det skulle det inte längre råda något tvivel om att kvinnliga och manliga erfarenheter skiljer sig åt. Att hävda motsatsen är att vara slav under patriarkatets hegemoniska världsbild. Så det så!

Ortmark vs Sahlin - Axess TV före SVT igen

Sen Lennart Persson lämnade SVT för AxessTV har SVT inte haft något debattprogram värt namnet. Finns det nån som kollar på "Argument"? Det är ett debattprogram helt utan nerv och känsla för vad temperaturen är som hetast just den här veckan i samhällskroppen. Jag fattar inte hur man kan låta Helena Wink och Linda Olofsson harva på vecka efter vecka i ett format som är totalt stendött. Själv gav jag upp för länge sen och kollar numera på Sveriges bästa programledare, Lennart Persson i AxessTV på söndagkvällarna i stället.
Den här veckan kan man göra ytterligare en jämförelse mellan de olika programbolagen och den här gången i form av en närstudie och tyvärr - eftersom jag diggar public service och tycker att de främsta krafterna ska finnas just där - vinner Axess igen.
Sen några veckor tillbaka kan man i SVT följa programledaren Fredrik Sahlins intervjuserie med några av Sveriges mest populära skådespelare i "Närbild". Förra veckan snackade han med Lena Endre. I går var hon gäst - i samma format - hos den gamle ringräven Åke Ortmark i hans intervjuserie "Ortmark möter" på AxessTV. Det var två mycket olika intervjuer, där den senare lodade djupare i människan Endre och talade om makt. Endre var engagerad och klev fram personligen och renderade Ortmark ett journalistiskt scoop, som vi säkert kommer att läsa i kvällstidningarna endera dan: Lena Endre vill bli ny Dramatenchef. Hon berättade att hon ville samla ihop ensemblen - Sveriges bästa skådespelare ska vara på Dramaten - som hon sen Inger Dahlbergs tid som chef tycker har tunnats ur och inte längre finns i huset på Nybroplan. Dessutom vill hon att Lars Norén självklart ska vara på Dramaten och inte flacka runt i Europa.
Det blev ett lysande möte mellan Ortmark och Endre, liksom varje kväll i Perssons regi sprakar av iver och engagemang att debattera. Medan Wink och Olofsson i "Argument", liksom Sahlin i "Närbild" känns odynamiska respektive ytliga.

Ortmark vs Sahlin - Axess TV före S

Ortmark vs Sahlin

Linda Skugges präktiga patriarkala mammakarriärist utbuad

Linda Skugge är ett medialt fenomen, sen ett tiotal år tillbaka: Från de svarta deppbrudarnas försvarare till någon slags 2000-talets främsta mammakarriärist. Hur kunde den empatiska outsidern och fittstimsfeministen förvandlas till en stenhårt auktoritär antifeministisk föräldra-, och tonåringsmobbare, som tycker att kvinnor med barn borde gå upp tidigare, sluta titta på tv och dricka vin, för att i stället jobba stenhårt? Hon låter som en repressiv representant för hemmafru kombo kvinnor-kan-karriärist - 50-tal och 2000-tal "Mama"business - offentligt ammande i Amelialand.
Skugge tar priset som landets främsta Amelia-babe och kommer, om hon fortsätter i den här takten, att definitivt ta över stafettpinnen efter den massmediala kvinna, som format henne. Det verkar för att tala med Skugge betyda att 70-talisterna är ännu mer krävande, än sina 40-talistiska mormödrar. För enligt Skugge gäller det att kvinnor för att lyckas nå oberoende (ekonomiskt) ska göra det ännu mer på männens villkor än någonsin för att leva livet autentiskt? När det gäller hemmalivet är hon däremot lika konservativ som den fd hemmafrun, biologisten och mammadebattören Elise Claesson och hävdar att kvinnor måste avstå, avstå, avstå för barnens skull. Men farsan då? Har aldrig hört eller läst att Skugge haft den sortens krav på sin egen man eller andras för den delen.

I Skugges senaste krönika i Expressen i går är hon så där förbannad på folk, som bara hon kan vara, för att hon misslyckas med att inspirera dem, när det var det som var meningen med hennes föreläsningen nånstans out there. Kvinnorna i publiken buar när hon säger att de ska gå upp tidigare på mornarna osv. Som tur är skulle jag vilja tillägga.
Sorry Linda, men your kind of solution känns riktigt out of date. Vi kvinnor har jobbat nog på hemmaplan. Nu är det dags att männen tar vid. Om du sen vill kliva upp 5.00 för att yrkesjobba ett par timmar innan ungarna ska upp, fine, men för de flesta kvinnor är det nog inte det egna jobbet kvinnor sysslar med om de måste ta sig upp i denna arla morgonstund.

Relationsanarkisten Beauvoir failade

"Oj, oj, jag har inte ens tänkt tanken" säger DN-skribenten Malin Ullgren i förra veckans "Kulturfredag" i P1, en riktig Daddy´s girl för att tala med Valerie Solanas, om relationsanarki, som den senaste tiden - bl a i den nya feministantologin "Könskrig" - lanserats som något nytt.
Men det är det inte.

Redan på 40-talet praktiserades denna form av relationsmönster av Simone de Beauvoir och Jean Paul Sartre, på hans initiativ ska tilläggas. Senare under 60-talets sexrevolution pågick något liknande, men nu sitter ett gäng Daddy´s girls kring 30+ och drömmer om något nytt, efter att ha kört fast i äktenskaps-skilsmässoträsket. Det kittlar lite i teorin att pröva, men det tycks inte vara något som Ullgren på allvar är intresserad av att praktisera. Och det kanske är lika bra det, för att 20-åringar prövar sig fram relationsmässigt är väl inte så mycket att säga nåt om och det är väl ok senare i livet också, men frågan är om det går att dela kärleken så där skönt okomplicerat som Andie Nordgren, relationsanarkist, hävdar i samma program (hon finns även att läsa i "Könskrig").
Ska vi tala med Beauvoir så funkar det inte. I sina memoarer skrivna med decennier av perspektiv står det klar att det mest drog med sig lögner, otroheter, svek och sårade känslor. Beauvoir tycks ha gjort det för Sartres skull, även om det inte stod klart för henne när det pågick och även om hon på en nivå levde relationsanarkistiskt så var hon på djupet alltid trogen Sartre. Det var deras relation som var den nödvändiga - som de båda sa till varandra - medan de andra relationerna där de inte gjorde skillnad mellan vänskap och sexualitet tillförde dem upplevelser och erfarenheter de inte ville avstå ifrån.
När Beauvoir ser tillbaka på tiden med Sartre, tycks hon se den relationsanarkistiska sidan av relationen som oetisk, eftersom den inte tar hänsyn till andra. Däremot övergick hennes relation till Sylvie le Bon, som utvecklades parallellt under hennes tid med Sartre, till en nära kärleksrelation. Men det var först efter Sartres död. För så länge Sartre levde var han alltid den viktigaste relationen för henne.

Jag har svårt att se att människan skulle fungera annorlunda i dag. Det finns alltid någon som är viktigare än de andra och att avstå av fri vilja är kanske det som krävs för att nå en annan människa och sig själv på djupet. Men det kanske inte relationsanarkismen är så intresserad av.

Amelia Adamo tjänar på "välgörenhet"

Jag har aldrig förstått mig på Amelia Adamo. Hon är en publicistisk framgångsmaskin och ska med all rätt hyllas som sådan. Min invändning handlar om: de grunder som hennes framgång på vilar på.
I dagens "Selimovic i P1" talar hon om hur hon och tidningen M, som hon skapat, satsat på Rosa bandet och att det är en finfin sak och att hon genom att driva kampanj och samla in pengar för cancerforskningen gör världen bättre.
Att hon och företaget hon jobbar för, Bonniers, tjänar pengar genom goodwill, på Rosa bandet försöker hon tona ner. Men det konstaterar ekonomiexperten som konsulteras i programmet.
Visst, det är fine att Bill Gates och andra multimiljardärer satsar på välgörenhet, men är det verkligen det vi vill ha i ett demokratiskt Sverige 2007?

"Ett dockhem" och drömmen om att det vidunderliga ska ske lever än

Ibsens klassiker "Ett dockhem" sätts ännu en gång upp på Dramaten med premiär på lördag. Den här gången i 2000-tals tappning och med Anna Björk som "dockhustru".
Senast jag såg den var Ingmar Bergmans uppsättning 1989 på samma scen med Pernilla August i huvudrollen. Vad jag minns starkast från den var Pernilla Augusts - då Östergren - tarantella. Den är tyvärr nedspelad den här gången. I stället är det föreställningen om den romantiska kärlekens ömsesidighet som står i centrum den här gången. Den tyngdpunktsförskjutningen gör den nya uppsättningen mindre suggestiv och sublim. Och mindre följsam i förhållande till det gamla manuskriptet där tarantellan bär det underliggande dramat.
I den här versionen blir det i stället ett upprepande tal om väntan på att det "vidunderliga" ska ske (läs: kärleken segra) och det är svårt att liksom Nora tro att detta ska ske tillsammans med en man som Torvald: En man med en så grandios självbild att han för alltid tycks förvisad till sitt ensamma rike och som leker äktenskap med sin lilla "dockhustru" (som förväntat leker med). När Nora tröttnat på leken och blivit varse att det vidunderliga aldrig kommer att inträffa, då är inte bara äktenskapet över utan även kärleken död.

Det är svårt att tro på äktenskapets gamla form, som vi ju fortfarande försöker leka efter några timmar i Ibsens sällskap. Och kärleken? För att den ska återuppstå måste det vidunderliga ske, enligt Ibsens text från 1879. Trots att vi haft drygt ett sekel på oss sen hans pjäs väckte upprörda känslor har det ännu inte skett. Men likt Nora hoppas vi att det är möjligt, även när dörren slår igen bakom äktenskapet.

Tusby kan hända här!

En skolmassaker - elever skjuter lärare, skolkamrater och slutligen sig själva - har precis hänt i Tusby i Finland. Och som vanligt är den första reaktionen: "Hur kunde det hända här?" Ingen som stått nära, bott granne eller gått i samma klass som den som genomfört massakern fattar nåt. Alltid samma blindhat och bristande förmåga att höra eller finnas till hands. Det är sorgligt och samtidigt ett tydligt tecken på att vi inte längre bryr oss om varandra.
Den vanligaste förklaringen efteråt är att den som gjorde det hade någon slags störning, men hur den kunde manifesteras och leda till ett beslut - och noggrann planering - att skjuta ihjäl så många i plugget som möjligt, utan att nån gör något trots att de senaste massmördarna innan t om flaggat på nätet, det får vi inga svar på.

18-åringen som i går sköt ihjäl rektorn, sju skolkamrater och därefter riktade vapnet mot sitt eget huvud ville inte tillhöra det här samhället. Varför? Den frågan kan bara vi andra - vi som valt att vara en del av det - svara på.
Om vi fortsätter att som de vuxna nu - och många gånger tidigare efter skolmassaker i västvärlden - i Tusby säga att han som gjorde det var "jätte speciell och intelligent, hade extrema åsikter och övermänniskoideal" och att såna här händelser "är omöjliga att förutsäga", kommer definitivt nästa skolmassaker att väcka samma förvåning och oförståelse som den här. Och nästa gång kanske det är du eller jag som kommer att säga: "Hur kunde det hända här?"

Filmrecensioner: The Hearbreak Kid, IG, Michael Clayton, G

Diskussionen om kvalité när det gäller film och litteratur leder alltid till echaufferade känslouttryck. Vadå? Skulle jag ha dålig smak eller vara korkad för att jag gillar chic lit och amerikanska komedier av Ben Stiller? I en debatt om chic lit i Expressen Kultur på TV (Axess) säger Kajsa "Gula citroner" Ingmarsson att hon inte bryr sig om att hon inte recenseras och att hon skriver underhållningslitteratur. Jaha! Och då gäller andra regler för vad som är bra och dåligt, eller? Jag tycker inte det.

Därför har jag skrivit veckans recensioner på Sourze som jag gjort. För även om Ben Stiller är poppis och kommer att dra folk till biograferna med komedin "The Heartbreak Kid", så är filmen dålig. Sen kan man ju gilla det dåliga. Men det är en helt annan sak.
Thriller är en annan genre som ofta kommer undan lite för lätt bland recensenterna för att det är en thriller. George Clooney rullen "Michael Clayton" har en bit kvar innan den är en bra thriller och jag ger exempel i min recension var det brister.

Läs mina recensioner på nättidningen Sourze.

Kan katolsk bikt rädda moddarna ur krisen?

Lyssnade just på den kloka gubben K-G Bergström i SVT:s "Godmorgon Sverige" angående moddekrisen. Det är klart att det blir svårt, funderade K-G, när moderaternas topp-tre gäng Schlingman-Borg-Reinfeldt ska lägga upp den nya moderata moralkodexen, när Schlingman vägrade betala TV-licens i 13 år och Borg höll sig med svart barnflicka i 4. Skillnaden mellan vanliga skattefuskare och de här två är att de senare är de som stiftar lagar och om de själva inte följt dem varför ska nån annan, undrade K-G.
Och det är klart att det blir humor när just de här tre går i spetsen för en moralisk skatteuppryckningskampanj, även om Schlingman på sitt katolska vis tycker att syndaren ska förlåtas och kunna gå vidare efter bot och bättring. Det låter mänskligt och fint.
Frågan är om vi tror på de nygamla moddarnas offentliga bikter vid mediaskampålen. När de gamla krutparet Cedersköld ertappades med skattebrallorna nere efter att betalt svart för städhjälp i 13 år och fortfarande gör, då undrar jag om det hjälper att kalla in äldre, mer erfarna moddar för att rädda partiet. Att Reinfeldt dessutom blev politiskt skolad hos Cedersköld gör ju inte saken bättre.

Det moderata korthusets fall

Det gäller att hänga med i svängarna när de "nya moderaterna" nu med en rasande fart tappar masken och visar att de bara lurades med sin förvandling. Den gammelmoderata kulturen genomsyrad av förakt för allt som associerar till kollektiv, de gemensammas bästa och folket, tar nu gestalt i moderata politiker som tjänar millar och trots det inte kan betala vitt för att renovera kåken eller låta nån städa skiten för 80 spänn i timmen i 13 (!) år. Charlotte och Carl Cedersköld, mångåriga och välkända moderater har trots de "nya moderaternas" politiska agenda om att göra rätt för sig och inte fuska fortsatt med sin svarta piga, som om inget hänt. Som om allianssnacket kring de hushållsnära tjänsterna, som i Maud Olofssons underbara värld skulle förvandla allt svart till vitt, överhuvudtaget inte hade med dem att göra.
På samma sätt tycks Nicola Clase, handelsminister Ewa Björling, fd kulturministern Cecilia Stegö Chiló, fd handelsministern Maria Borelius, finansminister Anders Borg och migrationsminister Tobias Billström resonera. Andra - "pöbeln" (läs "bidragsfuskarna", arbetslösa och sjukskrivna) - ska sättas dit, skärpa och sköta sig, medan "jag" - den fria individen - skapar mina egna regler och ger fan i resten.
De bästa med den senaste veckans judaskyss av Pihlblad var att den för andra gången det senaste året drog undan täckelsen för "de nya moderaterna". När det väl var gjort radar de gamla moderaterna åter upp sig och tvingas nu en och en ut på den offentliga catwalken, där vi alla kan se att de nya kläderna liknar märkbart en tidigare modell, som de försökt få oss att tro inte längre existerar.

ps
För varje dag som går blir allianslirarna på plan allt färre och det blir allt lättare att hitta öppningar för sossarna framför mål. Efter första kvartslek är ledningen för det röda laget överväldigande, trots att de blåa taktiskt levt upp till förväntningarna och spelat smart. När andra kvartslek precis börjat visar det sig att de blå inte håller vad de lovat, att finterna i första kvartslek inte funkar längre. Från publikläktarna hörs ett dånande muller av burop och någon skriker att de bör lämna planen.

Mästarprov på journalistiskt hyckleri av TV4:as Gummesson

Lyssna på TV4:as biträdande nyhetschef Jonas Gummesson i dagens "P1 morgon" på webben. Ett lysande exempel på journalistiskt hyckleri och hur lätt det är för 4:ans nyhetsredaktion att överge en ståndpunkt för en annan så fort det börjar osa hett kring det egna agerandet. Att först bli förbannad på Aftonbladet för att de illojalt - mot den journalistiska grundbulten om meddelarskydd - lämnar ut en kollegas källa, för att sen själva hänga ut samma källa genom gå ut med hur mycket Pihlblad och Schenström söp för på krogen.
I samband med det orsakade Gummesson och co att Schenström fick sparken från jobbet. Att samma journalistgäng brutit mot meddelarskyddet tycks inte föranleda några konsekvenser, mer än att man för tillfället skjuter över sitt eget bristande ansvar på reportern som nu har tjänstledigt. I stället borde det vara exit Gummesson som gäller.

Schenströmaffären mer än bristande krishantering

Varför är det bara i "Ring P1" och på tidningarnas insändarsidor som genusperspektivet i Schenström-affären diskuteras? Dags för media att ta i den frågan om de ska vara trovärdiga i sin fortsatta rapportering i saken. Dessutom ligger media jävligt lågt när det gäller journalisten Anders Pihlblads roll i händelsen. Förra veckan när historien briserade satt pinsamme biträdande nyhetschefen på TV4, Jonas Gummesson i en av TV-sofforna och i P1:s radiostudio och anklagade journalistkollegor för illojalitet att bilderna på Schenström och Pihlblad överhuvudtaget publicerades.
Sen dess har det varit tyst kring journalistens arbetsmoral och metod. På DN:s insändarsida i dag påpekar Lisa Swedén att när Eric Fictelius blev närgången med Göran Persson - i samband med arbetet med dokumentären "Ordförande Persson" - då var det Figge som hamnade i skamvrån. Den här gången när makthavaren är kvinna är rollerna ombytta. Slump eller uttryck för patriarkatet?
På samma insändarsida kräver Lars Lundgren att vi ska få veta vem som tog bilderna på den beramade krogpussen. Bakom det kravet döljer sig en misstanke från Lundgrens sida om att historien är en riggad story från Pihlblads sida. För att bli av med Schenström?
De obesvarade frågorna tycks inte bli färre utan fler efter torsdagens presskonferens med statsministern. Schenströmaffären handlar inte endast om landets krisberedskapshantering utan även om vem man ska lita på. En minst lika viktig aspekt att reda ut.

Schenströms tystnad tecken på manlig härskarteknik

Jag tror att Ulrica Schenström, som sägs hata manliga härskartekniker, i slutronden mot Reinfeldt la sig platt och lät sig nertystas av just en sådan teknik; nedtystning, förklädd i hundlik reinfeldtsk attityd. Efter att ha utövat den mot statssekreterare och mångåriga oumbärliga medarbetare går han ut på bästa sändningstid och säger - mellan raderna - att han blivit sviken av den han litade mest på. Den reinfeldtska strategin går ut på att vi ännu en gång likt myten ska skylla på en "svekfull kvinna", medan statsministerns ansvar för en medarbetare och hans lojalitet mot en kvinna som tydligen givit honom "liv" politiskt fejdar bort. Fram träder härskaren om än med en till synes undergiven och lågmäld persona (den trogna hundens).

(Under många år har han låtit Schenström agera "pansartaxen" för att hans sluga strategi att vända ut och in på arbetarretoriken och därmed förleda folket om att frågan om klassamhället inte längre existerar.)

Jag tycker det är jävligt kladdigt och äckligt när Reinfeldt med sina hundögon säger att Schenström inte längre har hans förtroende i samma stund som han säger att det är en stor tragedi för honom att han tvingar henne att gå. För allvarligt talat är det nån som tror att den time-out hon tog på kvällen efter det nattliga samtalet med statsministern blev en avgång på hennes initiativ några timmar senare? Näh, bakom de reinfeldtska hundögonen döljer sig en kallhamrad maktmänniska - även om han flera gånger i intervjuer hävdade motsatsen - som till slut bara tycker väldigt synd om sig själv. Att han efter ett telefonsamtal mitt i natten offrade den medarbetare som tycks givit honom allt för att han ska få stråla i offentlighetens ljus visar tydligt prov på den härskarteknik Schenström säger sig ogilla.

Nu väntar vi bara på att Schenström på riktigt ska våga ta upp kampen mot de manliga härskarteknikerna - såväl TV4 journalisten Anders Pihlblads (som också tvingats ta time-out under brottsutredning om bestickning)slajmiga metoder för att få information, som hennes tidigare chef, Reinfeldts flagranta offrande av henne - och bryta tystnaden kring vad som verkligen hände och hur hon ser på den saken. Hittills har vi bara hört herrarnas versioner och som bekant är "håller det inte i en rättegång". Innan Schenström sagt sitt är det omöjligt att säga något om rätt och fel i den här historien och så länge hon är tyst kan man bara hänvisa till att de förkättrade manliga härskarteknikerna fungerar utmärkt fortfarande. Året är 2007.

TV4-reportern borde också avgå

I natt avgick Ulrica Schenström efter att ha uppträtt olämpligt. Det är väl inte mycket att säga om det. Hon gjorde det enda rimliga. Men hon är faktiskt inte ensam i den här affären. Reportern Anders Philblad på TV4 borde också lämna jobbet, för han har uppträtt lika dåligt som Schenström; mutat en statssekreterare med alkohol för 945 kr, med tanke att mjölka henne på information. Inget vidare snyggt jobbat och om hånglet också ingått som en strategi för att få reda på "nyheter" till TV4 - som det verkar när man förra veckan lyssnade på biträdande nyhetschefen Jonas Gummesson - så har den här snubben för länge sen lämnat den seriösa journalistiken bakom sig.

Oavsett om Philblad får kicken eller inte har han för all framtid förlorat mitt förtroende för den sk journalistik han bedriver. Om nyhetsledningen på TV4 är så naiv att den tror att detta blåser över och inte påverkar hela TV4:as nyhetsbevakning så tror den fel. Först mutskandalen kring Kalla Fakta-reportern Trond Sefastsson och nu nyhetsmutor - den här gången innifrån TV-kanalen - mot statsministerns närmaste medarbetare. Frågan är: Vem litar längre på TV4:as nyhetsbevakning?

Moddarna inte regeringsdugliga

Jaha, då har Ulrica Schenström, Reinfeldts högra hand, tagit ledigt på obestämd tid och det är svårt att tro att det är den sista medarbetaren som får lämna moddarna. Det här ser inte bra ut för partiet, att de sen regeringstillträdet för drygt ett år sen blivit av med tre ministrar och nu den högsta tjänstekvinnan. Var ska detta sluta, måntro?
Allt mer börjar partiet likna det där "Sagan om ringen"-gänget som de utmålades som i Expressen efter valet: Ett pojkgäng som mest av allt gillar att sitta och fantisera på kammaren över hissnande historier långt från verkligheten.

Att "de nya moderaterna" lyckats lura stora delar av den svenska befolkningen att rösta för deras politik och dessutom få med sig partiet på en totalomsvängning när det gäller en rad hjärtefrågor är rena rama trollerietricket. Men när de själva inte lyckas leva upp till vanligt folkvett då kan nog den här moddesagan bara få ett slut. Statsministerns time-out!

Chiclitt en värdemätare på låg litteratur

Först vill jag bara säga att jag sen KulturExpressan började göra TV (finns på Axess webbTV)ser fram emot varannan söndag när det senaste programmet läggs ut på nätet. Det har hittills bl a handlat om Alex Schulman och hans "elaka" blogg och nu senast om chiclit.
Kajsa Ingmarsson, en av Sveriges mest lästa författare som klumpas ihop med ett gäng andra kvinns under det begreppet var konstant förbannad under hela programmet - om än undertryckt till viss del - vilket gav nerv och engagemang åt hela programmet, som naturligtvis i sin form lätt blir sofistikerat rundabordssamtal. Ingmarsson pumpade in liv i programmets blodomlopp och det var jävligt uppfriskande.

Däremot gjorde kritikerna Åsa Beckman och Jan Arnald, båda från DN:s kulturredaktion släta och svala figurer. Jag blev grymt besviken på Beckman som faktiskt med sina synpunkter på DN Kultur om "finförfattarens" Mara Lees chiclitroman "Ladies" och att den fick finfina recensioner fast romanen var dålig. "Hyckleri?", undrade Expressens kulturredaktör Per Svensson och fick undanmanövrar från både Beckman och finlitteraturdoktorn Jan Arnald, som även skriver deckare under namnet Arne Dahl.
Varför tog inte Beckman chansen och fastslog hyckleriet och tog nästa steg och utpekade chiclit-begreppet, som ett ihopklumpande av dålig/låg litteratur?
I stället fick Ingmarsson pumpa på med att kvinnors romanskrivande ständigt klumpas ihop i förminskande syfte, fast anledningen till begreppet som jag ser det snarare är att detta är underhållningslitteratur av mindre litterärt värde.
Jag ska genast säga att jag inte läst om Ingmarssons gula citroner, men jag har läst en hel del annat sk chiclit bl a Mara Lees "Ladies" och det är dålig litteratur, som Beckman är inne på, som framförallt kännetecknas av en svag gestaltning som andas förutsägbarhet, stereotypa psykologiska karaktärer figurerande i mer bekräftande än problematiserande historier. Underhållning, maybe, men inte mer värt än en veckotidningsartikel egentligen.

Samtidigt diggar jag att Beckman satte ner foten när det gäller det numera allmänna gnället efter Horace (Svenska Akademins) motivering till att Doris Lessing fick Nobelpriset i år: Hon är den kvinnliga erfarenhetens epiker, sa Horace Engdahl och genast går en omedveten feministmob till storms och hävdar att vadå "kvinnlig" vi är ju mänskliga hela bunten. Men då har man en väldigt ohistorisk och omedveten syn på könets betydelse såväl inom litteraturen som när det gäller det som betecknas som mänskligt. Att vara kvinna är inte samma sak som att vara man, även om Horace-attackerna låtsas om motsatsen. Att lyfta fram "den kvinnliga erfarenheten" är väl kanon och när dessutom Per Svensson, kulturredaktör på en av Sveriges största dagstidningar utan att blinka erkänner att han inte läst en rad av Lessing, så visar det bara att än är det långt kvar innan kvinnors erfarenheter räknas som lika mycket värda som mäns.
En homage till Horace - och Beckman som fakistkt om än by the way erkände detta fakum - som påpekade det och visade att det är fan i mig dags att ändra på den saken.
Det borde Kajsa Ingmarsson och samtliga kvinnliga kritiker - och feminister - som kritiserat Horace ta i beaktande.

ps.
Förövrigt tycker jag absolut att Jan Arnald/Arne Dahl är en hycklare både som litteraturdoktor och som författare. Det står klart att killen vill vara fin - manlig författare - men när det inte funkade försäljningsmässigt började skriva "låg" deckarlitteratur för att nå ut och tjäna pengar. I programmet fick han klara sig undan med att han som deckarförattare ägnat sig åt ett "litterärt experiment", i stället för att problematisera förhållandet mellan "låg" (genrelitteratur) och "hög" litteratur (romaner som lever bortom genrebeteckningar).

En fri kvinnas bekännelser i SVT är "Det andra könet" för 2000-talet

SVT:s "Flying. Confessions of a free woman" (1:a delen av sex timslånga avsnitt i en dokumentärfilm om samtal med kvinnor i sjutton länder)är en filmisk "Det andra könet" för 2000-talet.
Precis som Simone de Beauvoir (1908-1986) var det först efter 30, som filmaren Jennifer Fox insåg att hon som kvinna inte hade samma livsvillkor som en man. För Foxs, född 1962, del innebar det att hon vände kameralinsen både mot sig själv och kvinnor runt om i världen och som sin feministiska syster 1949 beskrev i "Det andra könet" konstaterar Fox att världen ännu inte lett till den utopi om den fria kvinnan, som Beauvoir skriver fram i slutet av "Det andra könet". Kvinnors frihetskamp världen över har visserligen tagit steg framåt, men fortfarande "handlar allt om att kontrollera kvinnans sexualitet", enligt Fox.

Första avsnittet, som mest handlade om Fox eget sexliv, hade stor igenkänningsfaktor när det gäller gemensam kvinnoerfarenhet kring 40+. Nästa söndag och de fyra därefter följande söndagarna sitter jag definitivt bänkad framför TV:n 22.20.

Hur kan Anna Sjödin ha något ihop med Billy Butt?

Jag har alltid gillat Anna Sjödin, fd SSU-ordföranden som åkte på en bläcka på Crazy Horse och dömdes för att ha kallat en dörrvakt för svartskalle. Det var bara att kliva av SSU, även om hon själv hävdade att hon blivit oskyligt dömd.
Ja, ja, tänkte jag, hon är en tuff brud, hon kommer snart att som Schwarzenegger i Terminator "be back". Och så läser jag i Expressen att hon gängat sig med Billy Butt i nån slags rättskipningsorganisation för folk som känner sig oskyldigt dömda.
Jesus, Anna, hoppa av det tåget. Billy är ingen vidare polare om man vill tvätta bort en misskrediterande stämpel. Karln fortsätter med en dåres envishet att hävda att han är oskyldig till ett gäng våldtäkter på unga tjejer, trots att han suttit inne för det. Det är som om han, trots den ständigt modifierade sexbrottslagstiftningen inte har fattat att sex är en ömsesidig grej där man bör förvissa sig om att den andra är med på noterna innan man sätter fart mot den egna tillfredsställelsen.
Överhuvudtaget har projektet med en rättviseklubb för dem som anser sig felaktigt dömda rejäla vibbar av rättshaverister över sig. Ok, sanningen ter sig inte alltid likadan beroende på ur vilket perspektiv man betraktar den, men i stället för att strida för sin egen sak till dödagar, är det nog vettigare att ifrågasätta lagstiftningens blinda fläckar. Om Anna valde den vägen tror jag hon skulle kunna lyckas, åtminstone när det gäller opinionens syn på saken. Billy däremot ligger risigt till, eftersom han strider mot tidsandan där en snubbe som knullar på en brud utan att veta om hon verkligen vill allt mer börjar ses som det han verkligen är: En våldtäktsman.

Klas Östergren, männens författare

I dag recenseras förläggaren och kulturjournalisten Stephen Farran-Lees bok "Östergren om Östergren" på de stora dagstidningarnas kultursidor. Samtliga recensioner har en man som undertecknad och samtliga är överens om Östergrens storhet som tidsmarkör. Den enda som inte stämmer in i hyllningskören av detta "geni" är Jesper Högström i Expressen. En kritiker, som allt mer framstår som en av de få självständiga rösterna i den svenska kultur-ankdammen. Han ifrågasätter Östergrens projekt, med all rätt, och nyanserar bilden av en författare som knappast skulle kunna få kultureliten att falla gemensamt i farstun, som de här snubbarna från en annan tid - innan könet börjat problematiseras - faller mangrannt.
Jag minns ett samtal i kulturradion (tror jag) för nåt år sen där Helena von Zweigbergk sa att hon gått med Klas Östergrens "Gentlemän" i fickan genom Stockholm, som någon slags termometer i tidens röv.
Jag är själv en av de där som läste Ulf Lundells "Jack" och Östergrens "Gentlemän" parallellt på den tiden. Då var det de enda som talade om den tid som var min, på samma sätt som jag vände mig till Henry Miller eller Charles Bukowski för att få veta nåt om det liv som pulserade i blodomloppet strax efter puberteten.
Skillnaderna mellan Lundell och Östergren var gigantiska - som jag upplevde det - och min känsla överenstämde mer med Lundells även om han var man och trots att Östergren var förförande. Men han var en mystiker redan från början, något som jag varken kunde formulera eller hade känslan av då, men så här efteråt är det ändå det som gjorde - tror jag - att jag föredrog Lundells mindre romantiska prosa.
Nu, många år senare, visar det sig att det ju var mystiker båda två, vilka ägnade - and still do - sig åt manlighetens olika utryck där kvinnan var spegelbilden för det de bar inom sig men gärna ville lägga över på det andra könet i strävan efter att bli män. Suck!
Och nu sitter Stephen Farran-Lee, en gubbe i min ålder, 40+ och omskapar allt det där till stor litteratur i namn av Klas Östergren. Det "man" blir till som människa. Kvinnan göre sig icke besvär, i dessa romantikers bild av världen. Men som tur är ser det litterära landskapet helt annorlunda ut i dag, för kvinnor som söker i litteraturen, för allvarligt talat att bli till som kvinna genom Östergren, Lundell, Miller och Bukowski var ju som att befinna sig i en synnerligen paradoxal situation, av att identifiera sig med en man och samtidigt vara en kvinna.

Moderatfeminism a lá Anders Borg

I P1:s "Studio Ett" intervjuades i går finansminister Anders Borg om sin feminism. Så länge den i frågan okunniga intervjuaren Monica Saarinen ensam stod för ifrågasättandet fick Borg hålla retoriskt hov.
Det var snack om feminism som frihetsrörelse, strukturer som verkar mot jämställdhet och vikten av genusteorier och genusforskning. Så långt lät ju allt bra, dvs i teorin.
I praktiken däremot är moderatfeminismen något helt annat. I stället för att se till att kvinnor får lika rätt till heltidsarbete som män cementerar moddarna och resten av alliansgänget kvinnan hemmavid. Det sker genom att sänka skatter i stället för att kvotera föräldraförsäkringen, uppmana kvinnor att öppna eget i pigbranschen och vägra kvinnor som jobbar deltid att få A-kassa (i stället för att jobba för rätten till heltid).
På punkt efter punkt slog Gudrun Schyman, som var inbjuden till programmet för att kommentera Borgs feminism, sönder Borgs feminism. Hon menar att samtliga förslag slår hårt mot kvinnor och att Borg mörkar - genom att se familjen som en enhet i stället för att se till kvinnor och mäns jämställdhet - att de förslag alliansen har, som han kallar feministiska, i själva verket är anti-feministiska.

Vem kan lita på TV4:as "Nyheterna"?

En gång för länge sen - innan Jan Guillous bästa vänner visade sig finnas på TV4 apropå Arn-debaclet med SVT - kallade samme Guillou TV4:as nyheter för "lättnyheter" med den där internatskoletonen som ekar förakt och som är så oefterhärmlig hos honom.
Efter pussbilden på TV4:as politiske reporter Anders Pihlblad och Reinfeldts närmaste medarbetare Ulrica Schenström, kanske det är dags att byta ut det tidigare nicknamet mot "moderatnyheterna".
Hur i he... kan Jonas Gummesson, bitr nyhetschef på kanalen skicka iväg Pihlblad till moderatstämman i Gävle och tro att någon kommer att bry sig om vad den pussgurkan har att säga i politiska spörsmål framgent. Killen är rökt. Att TV4 inte fattar det efter Trond Sefastsson skandalen (Kalla Fakta reportern som tagit mutor)är unbeliveble. Eller också visar det bara på ett djupt folkförakt.
Hoppas att tittarna reagerar och att debatten fortsätter att visa tummen ner för TV4.

Politikern Göran Persson is back

Så kom den då, Göran Perssons memoarer "Min väg, mina val" och som herden samlade han sin fårskock - förlåt, journalisthorderna menar jag förstås - på Bonniers Manilla för att berätta om den. Och plötsligt blir det så tydligt varför politik har blivit så dötråkigt i det här landet sen Göran drog in i skrivarlyan på Torp. Han är en genuin politiker av rang och han älskar varje ögonblicket av det, om än med någon sorts hatkärlek. Det tycks som hela blodomloppet på karln pulserar av politik och än har han mycket att ge, vilket stod klart på presskonferensen.

Det var rätt kul att se en människa njuta så ohämmat av att återigen stå i rampljuset, vilket inte är så konstigt med tanke på att han är den statsminister som suttit längst - 10 1/2 år - sen Tage Erlander. Osökt kommer tanken om Persson-hatet upp, som trummades på rätt friskt av media. I dag känns det mest som en eftergift åt att människan leds av att en och samma figur sitter i makttoppen så länge, för Göran Persson är nog en av det här landets största politiker genom tiderna. Åtminstone känns det så nu, för mig som under stora delar av mitt liv haft honom som "landsfader".
Kanske blir han lite extra grandios i jämförelse med den landsfader vi har i dag, som är mer av en modern familjefar och därmed ingår i en splittrad familj där det ibland kan vara svårt att veta vem bland alla farsor och morsor som har huvudansvar för den rådande politiken. För trots att Fredrik Reinfeldt på ett sätt är en mer modern politiker med sina delegerande aspirationer, så är han märkligt lik den gamla patriarken på ett sätt: Han tar inte del av politikens vardagsliv, utan drar sig undan och låter de andra i partifamiljen sköta markservicen, för att själv stiga fram och peka med hela handen när han tycker det behövs. I det avseendet är han Göran Perssons totala motsats. Göran missade aldrig ett tillfälle att säga sitt i än den ena än den andra frågan. Det ledde till nicknamet "HSB" (Han Som Bestämmer) och skrönor om hur han lade allt under sig och att statsråden satt som nickedockor på regeringssammanträdena. Fredriks statsministerskap utgår från en annan situation, där alliansens partiledare sitter som ministrar, vilket på ett sätt omöjliggör ett ledarskap av Perssons typ. Frågan är vilket lederskap som är bäst. Det är lätt för mig att räcka upp handen för det senare, samtidigt som Reinfeldts undandragande inte gagnar politiken i stort. Något som inte minst opinions undran över var han håller hus är ett exempel på.

Förövrigt kommer jag absolut att läsa Göran Perssons memoarer och det ska bli intressant att jämföra den med Eric Fictelius (läs journalistiskt perspektiv) syn på saken som han redovisade i SVT dokumentären "Ordförande Persson".

Pär Ström, ny medlem i antifeminismmaffian

Pär Ström, samhällsdebattör och integritetsombudsman på högerns tankesmedja "Den nya välfärden" kommer nu med en ny bok där han talar om att feminismen inte tror på jämställdhet, utan utövar kvinnliga härskartekniker och är ute efter att förvandla patriarkatet till ett matriarkat.
Ja, ja, en snubbe som inte har bemödat sig med att ta reda på vad feminismen egentligen står för är det svårt att ta på allvar. Att han utan att ta reda på basfakta, som för de flesta ändå är okontroversiella, dvs att kvinnor som grupp är underordnade män som grupp, visar bara att så fort vem som helst klankar på feminismen får han/hon plats i debatten. Det leder till att vi står och stampar och inte kommer vidare i jämställdhetsarbetet, eftersom feminister ständigt måste bemöta människor som inte tagit reda på vad feminism är utan bara ser chansen att hålla tillbaka kvinnor ytterligare genom att utmåla feminister som härsklystna.

Fler anmäls färre döms för våldtäkt

Nya våldtäktslagen som kom 2005 är ett fiasko enligt Aftonbladet Kvinna i går.
2004 anmäldes 2 631 våldtäkter, av dem lades 89 procent av fallen ner medan 11 procent ledde till åtal. Av de åtalade fallen friades 32 medan 153 fälldes.
2006 anmäldes 4 208 våldtäkter, av dem lades 88 procent ner och 12 procent ledde till åtal. Av de åtalade friades 65 medan 252 fälldes.
Anmälningarna har ökat med 40 procent de senaste åren, men bara var tionde misstänkt gärningsman åtalas. En siffra som varit oförändrad under hela 2000-talet. Förra året frikändes mer än var femte åtalad våldtäktsman mot tidigare 17 procent. Frikännandena är dubbelt så många bland våldtäktbrott som för andra brott.

Beatrice Ask ska till våren tillsätta den femte sexualbrottsutredningen på 35 år.

Rättvisan och Stureplansprofilerna

I dag klockan 11.00 får vi veta om hovrätten håller med tingsrätten och friar Stureplansprofilerna från våldtäktsanklagelserna, för att de inte uppfattade att kvinnan inte ville bli våldtagen.
Räkna för övrigt med demonstrationer om de frias. För hur mycket våldtäktsåklagarna i Stockholm; Rolf Hillegren, Anders Halfwordson, Anna Pettersson och Anders Sundholm än sätter sig på sina juridiskt höga hästar (Expressens debattsida i går)och gör sig lustiga över miljöpartiets Peter Erikssons krav på en moderniserad sexualbrottslagstiftning med orden att han borde "använda huvudet" i stället för att sätta ner foten i denna fråga, så kommer folket åter att basha juridiken på området. Igen!
Den juridiska attityden när det gäller sexualbrott är under all kritik och har varit länge och den så kallade objektiviteten och "hellre fria än fälla" inställningen har när det gäller sexualbrott i juridiska kretsar allt mer tendensen av "bara fria och inte fälla". Hur ska man annars tolka advokat Per E Samuelssons häpnadsväckande uttalande härförleden om att alldeles för många oskyldiga fälls för sexbrott.
Jag ställer samma fråga som Hanne Kjöller (DN:s ledarsida i dag): Hur kan han veta det? Var han med då det skedde? Annars är det just med den argumentationstekniken, fast tvärtom som advokater av Samuelssons sort brukar hävda att det inte går att bevisa vad som hände eftersom ord står mot ord och att sällan något utomstående vittne finns till det inträffade.
Att det nu visat sig att även åklagarna sällat sig till advokaternas partiska syn på saken är inte bara sorgligt, som Kjöller skriver, det är rena rama rättsrötan, för det kan väl inte vara meningen att de som begått brott inte ska dömas och straffas för det.

Filmkrönikans bättre jag

Man är ju inte sämre än att man kan ändra sig. Åtminstone delvis. I går kväll visade sig Filmkrönikan från sin bättre sida. Inslaget med film från melllanöstern var RIKTITGT bra och känns välbehövligt i all krigspropaganda-film från Hollywoodfabriken. Överhuvudtaget uppskattar jag ambitionen att häva sig upp ur det amerikanska perspektivet på världen i filmuniversumet någon gång. Det får vi ju liksom ändå.

Däremot fattar jag fortfarande inte Filmkrönikans snuttifierade format. Varför pressa in såå mycket? Det hela känns lite väl fördomsfullt målgruppstänk. Tydligen enligt en undersökning som refererades till i programmet så är det boys mellan 16 och 24 som går mest på bio. Betyder det att formatnissarna bakom Filmkrönikan antar att den gruppen - som man ju samtidigt sååå hysteriskt jagar på SVT - inte pallar se mer en någon minut för att inte zappa?
Själv blir jag som inte tillhör den målgruppen - om så är fallet - bara trött på flåset och önskar mig en något nertaggad Filmkrönika.
Näh, nu slutar jag innan bitterfilmittan inom mig tar över totaly.

Filmrecension: Curse of the Golden Flower, MVG

Jag utnämner redan nu 2 1/2 mån innan 2007 är över att detta är årets film.
Den är ett klassiskt drama om kärlek, hat och makt. Zhang Yimou, världens nu kanske största filmregissör, regisserar en av de mest storartade skådespelorskor man nu kan se på biografen, i en film som utspelar sig för över 1000 år sen i Kina.
Det är vackert, fruktansvärt och så filmiskt ljuvligt att det är bara att gå och se. Genast!

Läs min recension på Sourze.

Filmrecension: Miss Potter, G

Nu kommer höstens andra film om en brittisk kvinnlig författare. Den här gången är det barnboksförfattaren Beatrix Potter som tar gestalt genom Renée Zellweger, som tidigare gjort Bridget Jones på bioduken.
Det gemensamma för filmerna om Jane Austen och Beatrix Potter är att porträtten av dem romantiserar två för sin tid subversiva och emanciperade kvinnor. Därmed tonar man ner kraften hos dem och visar upp felaktiga bilder av kvinnor, som bröt mot normen av vad en riktig kvinna skulle göra och vara.

Läs min recension på nättidningen Sourze.

Peyre gör en Gynning i vass kroppspolitisk anda

Nu lägger sig Paradise Hotel bitchen Natacha Peyre under kniven på Akademikliniken igen. Men inte för att som tidigare pumpa in mer silikon i kroppen, utan för att ta bort skiten.
Det som tidigare var jättefint har nu blivit jättefult. Därmed har Big Brother bruden Carolina Gynnings konstnärligt statement att ta bort bröstimplantaten inför kameran, blivit till en fortsatt intern kritik - utvikningsbrudarna själva tar avstånd - av porrmodellidealet.
Intressant och det absolut vassaste feministiska sexualpolitiska agerandet på länge på svensk mark.
Gynning och Peyre har definitivt givit feminismen en kroppspolitsk skjuss och ännu en gång visat att det personliga är politiskt. Det är bara att elogera.

Bloggpudeln Alexander Schulman

Jag tror att Alex Schulman genom att stänga ner sin blogg, inte bara tog död på "monstret", som han illojalt nog kallade sin blogg, utan han skrev även under dödsattesten på sin egen trovärdighet som samtidsfenomen. Alexanders nya projekt - vad det nu månde vara - är redan innan det sett dagens ljus dead and out. Och det för att Alexander Schulman valde att sälja ut sig i nåt som han och hans boss Kalle Jungqvist tror är ett smart marknadsföringstrick inför nya mediala succér. Medan vi som diggade Alex blogg vet att det numera bara handlar om sedelbuntar för Schulmans del och att om han som snubben i Ankeborg ville dyka ner i nya sköna miljoner är tvungen att sluta kritisera kollegorna på Aftonbladet.

Därmed har A Schulman givit bloggpudeln ett ansikte.

Elise Claeson skyller på feminismen, igen

Elise Claeson, mammafundamentalist och evolutionsdeterminist fortsätter att basha feminister. Förut var det feministernas fel att de barnovänliga och mammafientliga dagisen existerade och i dag (Expressens debattsida)är det feministernas fel att pojkar slår ihjäl varandra.
Med totalitära anspråk hävdar hon - likt idolen och evolutionsbiologen Annica Dahlström - att pojkars aggressivitet är naturlig sitter i hjärnan - dvs går inte att göra något åt - och att pojkar inte utvecklats på det området sen stenåldern (100 000 - 500 000 år sen).
Hela Claesons tankegods bygger på ett spektakulärt sociobiologiskt perspektiv, vetenskapligt helt obevisat och reduktionistiskt.

Filmrecension: Bluffen, VG

"Bluffen" är Lasse Hallströms återkomst som sevärd filmmakare. I sin senaste - har premiär i morgon - har han lyckats regissera Richard Gere och Alfred Molina fram till ett dreamteam i en totaly fantastisk och osannolik historia.
Läs min recension på Sourze.

Maud Olofsson gör en Alex Schulman men värre

Jaha, nu har Maudan skapat sig själv genom sin pressekreterare och chattat med Aftonbladets läsare. Vad säger PO Yrsa Stenius om det.
När Alex lade ner sin blogg förra veckan jublade hon för att det som Alex skrev på bloggen var skit och det kan man ju tycka. Men är det inte värre att lura läsarna och låta någon annan tala i ens namn som näringsminister.
Någon har tydligen tagit över den folkvalda politikerns roll som representant för oss och det utan att vi har en aning.
Skulle förvåna mig mycket om Göran Rosenberg (DN), Marzeij Zaremba (DN), Samuelsson (Expressen), Stenius och alla andra proffstyckare som förfasade sig för en vecka sen, kommer agera lika upprört den här veckan när en minister i regeringen - och inte en bloggare - använt chatten för att lura ett gäng som trodde att de chattade direkt med näringsminister Maud Olofsson.
Näh, nu kommer de tiga som muren, för i deras värld gör det inget att makthavare häcklar folket, medan det omvända; en av folket häcklar en kändis är djupt upprörande eftersom det vänder upp och ner på makthierarkin ett ögonblick och sånt går inte för sig bland de politiskt korrekta krönikörerna.

Vad är det fel på Filmkrönikan?

Vad är det med SVT:s Filmkrönikans Navid Modiri och Andrea Reuter. De är som två Duracellkaniner och hela programmet rusar igenom alldeles för mycket på en halvtimme. Resultatet blir att recensionerna är onyanserade och slafsiga medan de övriga inslagen inte tillför något eller mycket litet. Att ta upp begreppet kvalitétsfilm och tycka att det i sig är ett töntigt, ger ett exempel på den allmänna nivån på Filmkrönikan numera.
Vilka riktar den här stasade duon till?
Kollar man in debattforumet på krönikans egen hemsida på SVT, verkar tittarna inte ha en aning, däremot får även det här försöket att göra om Filmkrönikan bottenbetyg.
Hur svårt kan det vara att göra ett program för alla oss som gillar film? Ett av problemen är att programmakarna tycks tro att vi som gärna vill ha nåt slags filmprogram i TV är lite småkorkade och bara vill ha nåt klämkäckt underhållningsprogram. Det är aldrig en bra utgångspunkt. I stället borde de tänka att vi är ett gäng nördar som kan film och försöker toppa det.
Men det är klart om programledarna själva tycker att kvalité är töntigt, då kan man ju inte vänta sig att krönikan ska bry sig just om den aspekten av programverksamheten.

Filmrecensioner: Kid Svensk, MVG, The Kingdom, IG

Nanna Huolmans långfilmsdebut "Kid Svensk" som hämtat stoff från hennes eget barndomsland i ett blatteområde i 80-talets Göteborg är en riktig karamell. En tuff liten bruds utvecklingshistoria under en sommar i Finneland då hon och kompisen Jamppe utforskar sexualiteten. En "Mitt liv som hund" för 70-talister, som även en 60-talist som jag kan känna igen mig i.
"The Kingdom" är trots actionrafflet en illa dold krigspamflett, som ägnar sig åt Bushretorik och målar enbart i svart och vitt. Pinsamt!
Läs mina recensioner på nättidningen Sourze.

Mona Sahlin - Fredrik Reinfeldt 1-0

Har precis sett Agendas partiledardebatt - men bara de sista 10-15 min - och det räckte för att säga: Mona is back! Henne har jag saknat, men som det verkar av slutspurten som jag såg, så vann hon den här debatten.

Schulmankritiker och internettvivlarna har något gemensamt

Kritiken mot Alex Schulmans nedlagda blogg fortsätter och i dag är det Marie-Louise Samuelsson (Expressen, Kultur) och Marzeij Zaremba (DN, Kultur) som drar oerhörda växlar på Schulman. Samuelsson jämför honom med en fd vd på Carnegie, som nu tvingats avgå från jobbet i regeringskansliet och Zaremba jämför mediasituationen Schulman med vad som hände i Finland under kriget.

Vad är det frågan om?

Jag börjar bli allt mer förvissad om att den här oerhörda rädslan för bloggosfären är generationsbetingad. Häromdan kände sig t ex Göran Rosenberg tvingad att hissa varingsflagg i DN, fast han knappt läst bloggen.
Men de här bakåtsträvarna rör sig emot tiden, då bloggandet har kommit för att stanna och bli ett allt mer utvecklat medium, som konkurrerar med andra medier. Men Schulman-basharna låter precis som de i kultureliten,som var övertygade om att internet var en övergående trend. För att skylla på att Schulman gjorde rätt i att lägga ner eftersom han är en elak jävel, skorrar falskt i ett mediaklimat som för mycket länge sen överträffat Schulmans försök att twista och kasta det cyniska spelet som försigår i media tillbaka på sig självt. Något som ingen av kritikerna inser eller bryr sig om att diskutera.

Göran Persson, finansmarknaden och girighetskulturen

När finansutskottets ordförande Stefan Attefall (kd) garvar åt kritiken mot partibrodern Mats Odell, finansmarknadsministers exempellösa tondövhet i fråga om Carnegies arbetsmetoder, då visar det bara att finansmarknaden och det politiska systemet i dag är så överens om att girigheten är en del av modernt sätt att vara. Att finansmarknaden har utvecklat en tävlings- och spelmentalitet hos dess utövare, där de som lyckas sno åt sig mest kan casha ut miljonbonusar, driver naturligtvis fram en sorts människa som är beredda att lira på gränsen och tänja på den när möjlighet ges.
Vi såg det i Skandia-affären och vi ser det nu igen hos Carneige. Att dessa två exempel skulle vara enskildheter i ett system som uppmuntrar och belönar de som är beredda att skita i moralen och låta girigheten bestämma, är det nog få som tror.
När den gamle politrukern Göran Persson - gniden näringslivskonsult - som numera gett girigheten ett politiskt ansikte, visar sig bara spelat socialdemokrat, då behöver vi inte fler bevis för att konstatera hur systemen som ska tjäna samhällsmedborgarna gör vad de kan för att utnyttja dem för egen räkning.

Filmrecension: Stardust, IG

I sagans mytologiska värld på film står tiden still. Där är det fortfarande pojke som räddar flicka och under sina äventyrliga upptåg för att göra det växer han till man.
I fantasy-filmen "Stardust" är allt sig likt och flickan, som från början är en stjärna reduceras till att bli mannens bihang. Visserligen som drottnig, men ändå?

Så fort jag skriver i den feministiska frågan - det må vara en filmrecension, en artikelserie om sexualitet, porr och prostitution, en kulturartikel om synen på patriarken i samtida skönlitteratur, en akademisk uppsats om moderskap osv - uppstår samma fenomen: Det räcker att jag skriver "patriarkal" så rusar belackarna till i kommentarsfunktionen: En stonehard liten krets - ofta bestående av samma män, men även kvinnor förekommer i liten skala - som likt pavlovska hundar går igång på samma sätt så fort ämnet diskuteras. Det går ut på att feminismen har fått allt om bakfoten och sen glider det ofta över i att det är synd om män.

Bara en reflektion jag gör, när detta nu hänt igen i min recension av den här rullen.
Läs hela recensionen på nättidningen Sourze.

Filmrecenioner: Sicko, MVG, Järnets änglar, G

Michael Moore har slipat bort de värsta plumpheterna och gjort sin hittills bästa och mest angelägna film. Dokumentären Sicko, är inget mindre än sjukt bra.
Agneta Fagerström-Olsson, som de senaste åren mest regisserat Peter Birro-manus, kommer nu med den första egna filmen - i en planerad triologi - om tre starka kvinnor. Spelplatsen är järnverket i Luleå, där brudarna jobbar och miljön och Kajsa Ernst gnistrar definitivt ikapp i den här rullen.
Läs mina recensioner på nättidningen Sourze.

Göran Rosenberg skriver mot bättre vetande

Utan minsta tvekan, trots att han inte vet ett skit om Alex Schulmans blogg, skriver Göran Rosenberg om fenomenet i DN. Gubben är indignerad - vad annat var att vänta - på det där vanliga sättet, som en del äldre intellektuella med hög status i finkulturkretsar tyvärr rätt ofta lägger sig till med. Och? Hans drapa, som är helt saknar substans och insikt, då han i själva verket inte vet vad han skriver om, är för mig ofattbart att DN publicerar. Men det är klart fint är fint om än det än handlar om att outa sin totala okunskap om fenomenet ifråga och har man en gång fått kulturcred och finstämpel i pannan, då får man göra vad man vill. Sen om det är intressant eller inte, är en helt annan fråga och av underordnad betydelse. Det är som att populärkulturella fenomen behöver man inte ta på allvar.

Det är ungefär som när Agneta Pleijel i en debatt i Axess TV:s "Veckans debatt" om varför vi skattebetalare ska sponsra en författarlön till henne på 160 000 kr om året, trots att hon gott kan försörja sig själv. Pleijel tittar från "sin finkulturella tron" ner på den kvinnliga LUF:arnen (folkpartiets ungdomsförbundaren) som tycker att det inte är ok och säger: "Men det där förstår du inte lilla vän." Hon tar mao inte invändnigen på allvar och hon maskerar det inte ens, utan gör ett nummer av sin nedlåtenhet.

I de finkulturella kretsarna har man aldrig förnekat sig utan öppet föraktat allt som inte är fint nog - samma förakt som Rosenberg nu beskyller Alex Schulman för att ha gjort sig skyldig till på sin blogg. Skillnaden är att nu har inte Rosenberg och co längre ensamrätt på att förakta, genom bloggosfären har den grenen öppnats för vem som helst.

Alex blogg kränker precis som andra medier

Nu sitter Alexander Schulman i TV-soffan (SVT:s Gomorron Sverige) t om och hoppas på att få en kram av PO:n Yrsa Stenius för att han slutat blogga, när han i själva verket missade chansen att bolla tillbaka Stenius bloggkritik på andra medier, som inte är sena att både mobba, driva drevjournalistik och smäda folk.
Det var ju den debatten man hoppades på, men icke: Stenius utmålar detta, som ett bloggfenomen samtidigt som media de senaste 20 åren har gått igenom en liknande förråande attityd i sin bevakning av kändisar, politiker och fenomen den inte gillar eller som visar blottor möjliga att hacka på.
Tiina Rosenberg, Mona Sahlin, Lars Danielsson, Björn Ranelid, Linda Rosing, Brittney Spears och gud vet vad alla heter, som genom åren har kränkts på bästa sändningstid eller gödslat tidningssidorna med mobbing.

Journalisterna har länge varit en yrkeskår, som kommit undan med det och brukar humma om att de ser över sina rutiner, för att med ny kraft komma tillbaka nästa gång det ges tillfälle att "hänga" nån i offentlighetens ljus. När Alex vände just de greppet mot någon - Jan-Olov Andersson mångårig hissare och sågare på Aftonbladet - i journalistskrået då blev tårna plötsligt ömma på den stora tidningsjätten. Inte vet jag vad man erbjudit Alexander Schulman för att sluta blogga, men det mesta går ju som bekant att köpas för pengar.

En sak har hittills, ännu en gång, blivit tydligt genom den här historien och det är att journalister är en särskild sorts prinsar och prinsessor på ärten, som ger sig själv rätten att basha folk till höger och vänster, men blir jävligt förorättade om någon vid något enstaka tillfälle skulle ta sig friheten att göra samma sak med dem.

Källa: P1 Morgon

... skulle det stått i slutet av förra inlägget.

Regeringen har öppnat för ny kriminell marknad

Ett av huvudargumenten för de nya skattesubventionerade pigavdragen, var att svarta jobb på så vis skulle bli vita. Nu 3 månader efter att rikavdraget infördes av Maud Olofsson och kompisarna i alliansen, visar det sig att regeringen sponsrat ett gäng skattefuskare och öppnat en ny kriminell marknad på laglig väg.
Näh, det är inte upp-och-ner vända världen, utan rena rama verkligheten. I år har över 1000 nya städföretag bildats inom städsektorn och vid en undersökning av 16 av dessa som nu jobbar påverkas av det nya pigavdraget visar det sig att hälften var beredda att skattefuska, dvs göra tjänster som man egentligen inte får dra av för.
Delar av den svarta marknaden har kanske blivit vit, samtidigt som den svarta marknaden säkert fortsätter att dumpa marknaden. I övrigt tycks det som regeringen tycker att det är ok att skattefuska, för det här kan ju knappast komma som en överaskning.

I Axess TV-värld existerar inte kvinnor

När tidningen Axess - de konservativas intellektuella organ - kom någon gång i början av 2000-talet, slog det mig att det var så tomt med kvinnor som skrev i tidningen eller som ingick i ledningsgruppen, trots att dagens journalistkrets består av en liten övervikt när det gäller kvinnor.
Jag meddelade chefredaktören detta och undrade hur det kom sig att det var så få kvinnor bland skribenterna, men Kay Glans, som han hette på den tiden svarade naturligtvis inte.
Nu rullar Axess TV sen något år tillbaka och i Axessuniversumet existerade intill för några veckor sen, bara EN KVINNA BLAND DE TIO PROGRAMLEDARNA, då Expressens kultursatsning började sändas på Axess TV och Natalia Kazmierska fick sitta i rutan bredvid kulturchefen Per Svensson.
Denna gubb-TV ger en helt snäv bild av verkligheten och tror tydligen på fullaste allvar - eftersom de fortsätter år efter år - att dessa män återger en giltig bild av det samhälle vi alla - både män och kvinnor - är en del av.

Det finns massor av kvinnor som skulle kunna överglänsa eller matcha denna gubbmaffia, som i stor utsträckning redan breder ut sig i media, så deras perspektiv på verkligheten är redan väl representerat: Johan Hakelius (Aftonbladet och ständigt i TV- och radiosoffor), Peter Wolodarski (DN som ofta sitter i samma soffor som Hakelius), Thomas Gür (SvD, samma sak där), Niklas Ekdal (DN, same same) Göran Rosenberg (TV4 och inbiten soffpotatis), Anders Hellner (fd DN, Utrikespolitiska institutet, har också nött än och annan mediasoffa), Lennart Persson (gammal SVT programledare), Åke Ortmark (journalistisk ålderman och ett av SVT forna O:n), Johan Lundberg (chefredaktör Axess) och Johan Tralau (soff-wannabe).

Och så bland alla dessa män; Susanna Popova (som inte skiljer sig ett jota från gubsen vad det gäller soffor och uppfattningar).

Dynamisk TV? Nja, statisk och oerhört förutsägbart värdekonservativ rakt igenom. Tyvärr! Men jag diggar Lennart Persson. Han är nog den ende genuine journalisten i sammanhanget. Resten är till största delen ett gäng opinionsbildare på högerkanten, som klankar på Janne Josefssons ideologi-journalistik men inte är ett dugg bättre.

Källa:

Yrsa Stenius talar ut om Alex bloggande "skitkastning" i SvD, 070930.

Yrsa Stenius spår lag mot bloggare

Att sen Pressombudsmannen, PO Yrsa Stenius tycker att Alex blogg har handlat om missbruk av yttrandefriheten: att det inte finns några gränser för vad han tar sig för och att detta bloggfenomen, som Alex enligt henne representerar, kan leda till att regeringen tvingas tänka på lagstiftning, låter ju helt bisarrt.
Om man inte kan skilja på Alex Schulman och hans bloggkaraktär, som PO, då har man verkligen problem med vad yttrandefriheten över huvudtaget. Vad ska vi förbjuda härnäst, måntro? Kanske lika bra att lägga ner bloggosfären när vi ändå håller på. Jag menar där förekommer ju en hel del provocerande påhopp av än det ena än det andra slaget.

I dag sjönk Alex Schulman som en sten

Efter att Jan-Olov Andersson blivit förbannad på att Alex bloggar skit om honom under Aftonbladet och polarn Lasse Arnrell gått ut och förfasat sig över fenomenet Alex till sin gamla polares försvar, så slutar Alex blogga.

Frugan, Katrin Schulman, som är bloggdrottningen har nu inte längre nån bloggkung vid sin sida. Han har avgått, för att "monstret" som han skapat med sin blogg fick honom att få ångest. Men hallå! Det här låter ju som århundradets efterkonstruktion. I dag har han paraderat i media tillsammans med sina bodyguards - två bossar från Aftonbladet - och säger att han kommer igen med något annat kul.

Alex Schulman har låtit sig köpas för arbetsron på Bladet, så enkelt är det. Med sin blogg skapade han en helt unik svensk litterär gestalt, som växte fram i nära samspel med de som läste och kommenterade hans blogg. Att läsa Schulman var som att spana 2000-talets narcissistiska personlighetsfixering rakt i plytet. Det var kul och lite befriande att läsa till synes personliga betraktelser om hans chefers egenheter, gärna med lite tjuvnyp, hans festande bland ständigt ängsliga "stureplansprofiler", där det gäller att vara på innelistan och se till att man inte hamnar på den motsatta sidan, om hans frus egenheter (som hon alltid svarade på i sin blogg) osv.
Det är vi som läst Alex, som skapat honom genom interaktionens fantastiska möjligheter. Men nu är han död. Det är en sorgens dag.

Hjärnforskare: Män är djur

Minns ni den där dubiösa hjärnforskaren Annica Dahlström, som i sin senaste bok "Könet sitter i hjärnan" diskvalificerade män när det gäller att ta hand om små barn. Hon fick på pälsen när boken kom, men sen blev det tyst och inget snack i övrigt om bokens innehåll.

Jag tittade på på ett gammalt "Veckans debatt" i AxessTV, där hon och tre andra hjärnforskare diskuterade hennes bok. Det intressanta och i övrig media nedtystat är att Annica Dahlström svarar JA på en rak fråga från programledaren Lennart Persson: Är alla män presumtiva våldtäktsmän?
Hon tvekar lite och rättar sig: "Ja, en stor grupp är det."
En av de manliga hjärnforskarna (minns tyvärr inte hans namn) delar Dahlströms uppfattning, men hävdar att genom intränat beteende kan män motstå att våldta kvinnor, men rent biologiskt kan det bli så.
Lennart Persson, som aldrig vad jag vet utmålats som värsta ROKS feministen visar sig plötsligt hålla med om det påstående som journalisten Evin Rubar tvingade ur fd ROKS ordföranden Iréen von Wachenfeldt i den dubiösa dokumentären "Könskriget", när han ställer nästa fråga:
NÄR BLIR MÄN BARA DJUR?
Samma manliga hjärnforskare säger att detta ohämmade beteende kan vi ta del av varje dag i medias rapportering om våldtäkter, som tenderar mäns aggressivitet.
Annica Dahlström förtydligar genom att inflika att det är när män kopplar bort sin stora hjärna (där medvetandet och det inlärda beteendet sitter) och bara låter biologin (lilla hjärnan) styra, som detta inträffar. Något som ofta händer under alkohols inverkan, enligt henne.

Vad säger Sveriges största feministjägare, SvD:s ledarskribent Maria Abrahamsson om detta måntro? Hon var den som skällde mest och pekade ut ROKS som alldeles särskilt farliga. Vad säger hon nu, när hennes stora idol Annica Dahlström, håller med om ett påstående som Abrahamsson felaktigt klistrat på ROKS?

ps 1:
Sveriges bästa programledare, Lennart Persson, som tidigare ledde SVT:s "Debatt" på ett lysande sätt kan fortsättningsvis njuta av "Veckans debatt" varje söndag i AxessTV.

ps 2:
Hur kunde SVT släppa Lennart Persson och byta ut ett intressant och livigt diskuterat debattprogram i public service till dagens "Argument", som över huvudtaget inte går att titta på?

Vem vill betala extra för Aftonbladets kolumnister?

Jag vet inte hur det är med er, men sen internet och bredband kom har mina mediavanor ändrats radikalt. Jag vet det är ett understatement, men det tror inte Kalle Jungqvist på Aftonbladet.se, för han har tydligen inte fattat vidden av det, enligt en intervju i "Medierna" i P1 i dag.

Det var flera år sen, som jag som papperslukande journalist, slutade betala för en papperstidning. Förutom det miljövänliga argumentet att spara på papper, ser jag faktiskt ingen anledning att jag ska betala 2 000 spänn för att DN ska dimpa ner i min brevlåda på morgonen, när jag kan läsa det jag vill på nätet.
Men till skillnad från New York Times, som skippat sin betaltjänst och öppnat upp hela blaskan för alla som vill på nätet, så drar Kalle och co undan allt fler artiklar från nätet och lägger det i en PLUS-tjänst för att tjäna mer kosing.
Det mest löjeväckande med ett sånt drag är att han tror att det är ännu fler som vill betala för att t ex läsa deras kolumnister. Allvarligt talat, vem bryr sig egentligen om vad Jan Guillou, Carl Hamilton, Belinda Olsson, Monica Gunne, Johan Hakelius, Lena Sundström och co anser om ditten och datten, när man utan att lägga ut en krona kan hitta mycket skarpare, intressantare och mer initierade kommentarer i bloggosfären.
Ungefär så resonerar en bloggexpert i USA, som hävdar att NYT största misstag med att under ett tag ta betalt för att läsa deras kolumnister bara ledde till att de tappade sin opinionsbildande plattform. I stället för att betala vände sig läsarna till andra tyckare på nätet. Varför skulle det vara annorlunda i Sverige?
Kalle tror det och satsar ännu mer på PLUS. Jag tror att han biter sig i svansen. För min del har Aftonbladet bara en kolumnist som för tillfället har något som helst opinionsvärde och det är bloggaren Alex Schulman och han kan man fortfarande läsa alldeles gratis. Skulle man sätta ett pris på Alexs blogg, tror jag däremot att han är rökt.

Hardcore mammakrav från Katrin Schulman

Det intressantaste mediafenomen just nu är familjen Schulman. Det är frontaren och Aftonbladsbloggaren Alex Schulman, som dragit in både frugan, lillbrorsan, morsan och en svägerska i bloggosfären. Man kan tycka vad man vill om de här bloggarna, men som fenomen betraktat är de väl värt att följa.

Sen några veckor tillbaka har Alex via bloggen meddelat läsekretsen att han vill ha barn, men att Katrin nobbar. På sin blogg skriver hon att Alex knappt kan ta hand om sig själv, so...? Barn, no way. Aftonbladet hängde på och skrev om parets Schulmans högst privata överenskommelse, kan man tycka, men ska man utgå från kommentarerna i bådas bloggar så finns ett intresset från allmänheten.
Nu har Katrin tänkt om och meddelar i sin blogg 070928 att ok då, men med följande krav på att bli gravid, nämligen: En deal med Alex där: "Han går upp på nätterna och hämtar ungen och lägger den vid hennes tutte. Han kommer hem från jobbet och tar ungen så att hon kan gå och träna, träffa vänner, gå på stan eller det hon känner för. Han lagar mat. De har städerska. Sen när barnet ska börja på dagis kommer de att dela lika på allt. Hämta och lämna lika mycket. Laga mat och jobba lika mycket."
Det här upplägget har Katrin hämtat från en väninna som lagt upp mammaskapet på det sättet. Men hon gör tillägget att fördelningen ska vara 60/40, där Alex står för 60 och hon för 40 procent. Dessutom tänker hon varken amma eller föda naturligt, utan hon vill sövas ner. Hon kommer aldrig åka på vare sig fotbolls- eller någon annan träning. Barnflicka är, till slut, en självklarhet.
Om Alex går med på det så är hon beredd att bli gravid.

Runt 80 kommentarer fick hon på det blogginlägget, där de flesta förfasade sig över hennes inställning: Hon borde; växa upp, aldrig skaffa barn, bli en urusel mamma och är ingen riktig kvinna och bla bla. Alex kontrar samma dag och frågar sina läsare vad de tycker han ska göra och svaren, ungefär lika många, blir ungefär desamma; Hon är; ingen riktig kvinna, borde dumpas, blir en usel morsa, är barnslig och fattar ingenting.

It´s hard to be a woman med jämställda krav. Jag håller på Katrin och tycker att hon är den mest radikala mamma-feminist Sverige har för närvarande.

Regeringen samarbetar med skurkar på finansmarknaden

Sorry för korrekturslarvet i rubben nedan. Skyller på upprördheten och ivern.

Regeringens samarbetar med skurkar på finansmarkanden

Samtidigt som Idol-gänget och Amelia drar på sig en röd tröja för Burma rullar en finansskandal - värre än S-K-A-N-D-I-A - förbi framför oss. Återigen har girigheten fått ett ansikte - C-A-R-N-E-G-I-E - och jag bara undrar hur många gånger till ska detta ske, innan vi går ut och demonstrerar och kräver att regeringen avslutar sitt samröre med finansskurkar som den här gången har fått i uppdrag att sälja ut statens OMX och SBAB. I stället för en andra chans, som Finansinspektionen, FI föreslår trots hård kritik mot Carnegies agerande.
Det mest häpnadsväckande är ändå att finansmarknadsminister Mats Odell går på FI:s förslaq och säger sig ha ett orubbligt förtroende för statens utredare Karin Forseke fd vd på Carnegie. En annan ful fisk simmar sen 10 september på finansdepartementet, nämligen den nyutnämnde statssekreteraren Urban Furnered, tidigare Compiance Officer (?) och bolagsjurist vid Carnegie. Gissa vad han jobbar med: Just det, statens utförsäljningar. Båda de här osköna juvelerna borde självklart få kicken på stubben, liksom allt samarbete med Carnegie genast bör upphöra.

På E24 pekar Torbjörn Isacson på att finansskandalerna duggar tätt för tillfället. För samtidigt som "Carnegie får en stenhård varning, rekordböter och tvingas byta ledning och styrelse" dras tillståndet för Loomis, fd Securitas, att arbeta i Sverige in. Båda företagen har till uppgift att hantera andras pengar och deras misslyckanden beror på kriminalitet, inre i Carnegies fall och yttre - värdetransportrån - när det gäller Loomis. Båda företagen är ledande inom sina nischer i Sverige och dessutom anrika bolag sen 1800-talet. För att rädda ansiktet skyllde C. på anställda, när i själva verket hela företaget är genomsyrat av en omoralisk företagaranda. L. har i stort bytt ut hela gamla koncernledningen, men det funkar inte ändå.

Det här är bara toppen på ett isberg, sa Peter Norberg, etikforskare vid Handels, till "Studio Ett" i P1 i går. Girighetskulturen har tagit över finansmarknaden och nu är det upp till oss att kräva att detta upphör.
När ska vi demonstrera?

Svårare än så här är det inte

Om inte hovrätten dömer "stureplansprofilerna" för våldtäkt, så måste lagen skrivas om igen.

Kvinnans version: Han knuffar ner henne på sängen, trycker ner ansiktet i kudden. Sen knullar någon av de två männen henne, hon kan inte se vem. Hon får inte luft, börjar gråta och skrika av desperation för att hon känner att de inte kommer att sluta fast hon inte vill. Den 25-åriga mannen drar upp henne i håret, ger henne hårda örfilar och kallar henne hora. Han säger till den 21-åriga mannen att våldta henne, samtidigt som han hotar henne: "Håller du inte käften så slår jag sönder ditt näsben." 25-åringen kör upp en fjärrkontroll i hennes underliv och anus. Efter det våldtar 21-åringen henne oralt.

Mannens version: Jag drar henne i håret, spottar på henne, håller för hennes mun, smiskar henne på stjärten och i ansiktet. "Kanske känner hon sig förnedrad men hon vet att det är så det går till, efter att jag visat hur jag vill ha sexet." Det är inte konstigt att hon har sprickor i slidan och analen "för jag har aldrig glidmedel eller kondom när jag har sex med henne och man får skador i slidan av mycket sex".
Hon visar inga tecken på att hon inte är med på förnedrande sex. Vi har tidigare använt en fjärrkontroll som dildo. "Jag är inte kär i henne eller har några andra känslor för henne, men jag gillar att hon tycker det är skönt att ha sex på samma sätt som jag. Han vänder sig till kvinnans advokat och svarar på frågan hur de två männen samtidigt våldtar henne: "Du har inte sett en erotisk film där man är två stycken på en tjej samtidigt?"

Källa: Expressen, 070928

Sexualitetens dubbla ansikte

Att vilja dra en kvinna i håret, örfila och sen lägga en spottloska på henne är misshandel, men döljs i begrepp som sm- och dominant sex. Sexualiteten kan som bekant användas som projektionssituation för våld, misogyni och aggression, som i själva verket hör hemma i helt andra situationer i det fördolda mänskliga psyket. I de fallen blir sexualiteten till en maktarena där rollerna är tydligt fördelade mellan den som härskar - tar vad han vill ha - och den som underkastar sig.
Det kan vara bra att veta att för dem som ägnar sig åt sådan praktik hör sex och kärlek inte ihop. För dem är sexualiteten inte det ömsesidiga kitt som förenar människor och öppnar dem inför varandra, utan den blir snarare medlet för att separera och skilja ut sig själv i förhållande till den andra: Sex som egoknark.

Den sammanblandningen och missriktade förståelsen för sexualitetens dubbla väsen blir väldigt tydlig i den pågående rättegången med de sk "Stureplansprofilerna".
Målsägande i rättsfallet, den 19-åriga kvinnan, blev kär i den av de inblandade - 25-åringen - och gick efterhand med på det av honom introducerade dominanta sexet: "Jag gjorde det för att göra dem nöjda och för att tillfredsställa dem, aldrig mig." säger hon (SvD, 070927).
Den 25-årige mannen hade tvärtemot den 19-åriga kvinnan en helt annan agenda: Han var aldrig kär i henne och menar att det enbart handlade om sex (läs: våldsamheter som ledde till blåmärken, rodnader, svullnader och blödningar). Han tycker att det är ok och hävdar att hon tidigare fått liknande skador.
Skillnaden, enligt den 19-åriga kvinnan, är att den här gången fortsatte männen att misshandla henne, trots att hon grät och skrek. Alltså: Våldtäkt.
Men för de här männen - och rättsväsendet - är det ingen skillnad om hon säger ja eller nej, i våldets dramaturgi blir det bara en del av det som ingår i det som populärt kallas dominant sex, tufft sex eller våldssex, men som i själva verket visar sig vara misshandel och våldtäkt.

Den breda förståelsen för kvinnomisshandlaren

När Åke Sandgren gör en spelfilm "Den man älskar" - premiär i dag - om kvinnomisshandel, så får den Expressen-krönikören Marie Söderqvist att identifiera sig med kvinnomisshandlaren: Hon förstår att han slår och skulle själv vilja ge rollfiguren en fet smäll.

Det är just den synen på den misshandlade kvinnan - "men varför går hon inte" - som gör att "Stureplansprofilen" friades från anklagelserna om våldtäkt i tingsrätten med motiveringen: "Men han förstod inte att hon inte ville."

Hur kommer det sig att kvinnan som hävdar att hon blivit våldtagen utsätts för större ifrågasättande än den misstänkte mannen, undrar 19-åringens väninna i Expressen/City, inför dagens förnyade rättegång, i hovrätten den här gången. För att kvinnor och män som Marie Söderqvist fortfarande fokuserar på "offrets" beteende i stället för "gärningsmannens" anser att det är kvinnans eget fel, att hon borde vetat bättre, skulle gått unt zu weiter. Att den misstänktes försvarsadvokat gärna vill lyfta fram den anklagandes beteende är inte svårt att förstå, men att stora delar av samhällsdebatten också gör det, säger bara att vi inte kommit särskilt långt när det gäller jämställdhet mellan könen i det här landet.

Stureplansprofilen: Våldtäktsman eller inte?

I morgon står "Sturepkansprofilen" åter igen inför skranket, den här gången i hovrätten. Frågan är på nytt: Har han våltagit eller inte. Räkna med att debatten i media fortsätter oavsett utgången. Blir han inte fälld får vi räkna med demonstationer mot domen och blir han fälld kommer säkert gänget bakom "våldtäkt är inte våldtäkt" inom rättsväsendet att ha synpunkter.
Inför rättegången skriver Vecko Revyns egen Stureplansfestande reporter på Expressens debattsida om tjejer och kvinnor som låter sig "köpas" med drinkar, fina väskor och utlandsresor. Enligt henne får brudarna som ägnar sig åt slikt räkna med att bli våldtagna, då männen outtalat väntar sig nåt i utbyte.
Resonemanget påminner om att sexigt klädda tjejer får skylla sig själva och att kvinnor som gillar sex riskerar att bli våldtagna.
Så ser verkligheten ut i Sverige - "världens mest jämställda land" - 2007. Synen på manlig och kvinnlig sexualitet är lika olika som alltid genom historien och i stort går den ut på att kvinnor förutom att ansvara för sin egen sexualitet måste ta ansvar för männens. Det innebär i praktiken att kvinnor bör undertrycka sin egen lusta medan männen varken förstår om kvinnor vill eller inte eller kan kontrollera sin lust, som stavas d-r-i-f-t .
Allt enligt ett rättssystem som på sexualitetens område konserverar gamla myter om kvinnors och mäns olikheter.

Våldtäktsåklagarna överbevisade

I går berättade en av Stockholm Citys åklagare i våldtäktsfall, Rolf Hillegren i "P1 Morgon", att många av tjejerna som anmäler våldtäkt inte är våldtagna, utan bara är missnöjda med att natten inte blev så lyckad som de hoppats. Jag häpnar, men det är tydligen helt ok att ha den uppfattningen som åklagare i våldtäktsutredningar.

Parallellt, i gårdagens Aftonbladet berättade Anna Nilsson, 28 år om hur hennes våldtäktsanmälan lades ner på en gång 2003. Reationen från polisens sida var att: "Det var mer som att jag hade varit med om lite dåligt sex." Jag undrar om det var Hillegren den gången också.
Efter fyra månader och kontakt med brottsofferjouren anmälde hon igen och den här gången förhördes den misstänkte. Då hade våldtäktsmannen ofredat ytterligare två tjejer på en Finlandsfärja. Den här gången åtalades han dock för olaga tvång och sexuellt ofredande. Han fick villkorlig dom, samhällstjänst och tvingades betala 10 000 kr till Anna Nilsson i skadestånd.

Men med Hillegren och co vid Stockholm Citys åklagarkammare syn på våldtäkt, som något som bara i 1/3 av de anmälda fallen existerar eller ens det, så kommer många "Annor" att nonchaleras av rättssamhället (eller vad man ska kalla det). Ska vi ha det så? Hillegren och co borde få kicken för tjänstefel. NU!

Ps 1:
Anna Nilssons berättelse ingår i boken "Lyckliga slut" där 15 kvinnor - de flesta kända - vittnar om våldtäkter de varit utsatta för. Av de fyra - Maria Küchen, Anna Nilsson, Kristina Hultman och Birgitta Stenberg - är det bara en som anmält våldtäkten.

Ps 2:
Våldtäktsanmälningarna har mer än fördubblats sen 1997 (förra året anmäldes 4 200 st). Bara var femte våldtäkts anmäls och av dem leder endast ca 150 till fällande dom. Var tredje våldtäkt utförs av make, sambo, pojkvän eller fd. Var femte av någon helt okänd. Var tionde är en gruppvåldtäkt och var tredje våldtagen kvinna är under 18 år.

Filmrecension: Tillsammans är man mindre ensam, VG

Romanen med samma namn, som för ett tag sen tog en plats på pocketslistans tio-i-topp har nu blivit fransk feelgood film.
Höstens filmtrend tycks vara filmade romaner. Var har alla goda filmmanusförfattare tagit vägen undrar jag, eftersom romaner aldrig blir bättre på film.
Hur blev den här då? Precis så, men helt ok, absolut nåt för filmromantiker som enligt P1:s "Kulturfredag" inte har mycket att hämta på repertoaren. Här är definitivt en film för alla som längtar efter R-O-M-A-N-T-I-K.

Ingen idé att anmäla våldtäkt i Stockholm

Enligt juristen och forskaren Eva Simonson (P1 Morgon i dag, SvD, Brännpunkt i helgen) bör kvinnor i Stockholm som tänker anmäla en våldtäkt känna oro om någon av åklagarna i sammanhanget heter; Anders Halfwordson, Rolf Hillegren, Anna Pettersson eller Anders Sundholm, samtliga kammaråklagare vid City åklagarkammare i Stockholm.

Förra året kom Riksåklagaren med svidande kritik mot polis, utredare och åklagare som har till uppgift att utreda våldtäktsanmälningar och Simonson anser nu att de utpekade åklagarna har diskvalificerat sig för den uppgiften, eftersom de - som representanter för kåren - lägger ner 2/3 av våldtäktsutredningarna, ibland t om utan att höra den misstänkte gärningsmannen.
Eva Simonson hävdar att åklagarna har en orealistisk syn på våldtäkter och att de lägger ner utredningen så fort den misstänkte säger att "kvinnan var med på samlaget" eller om hon "inte visar skador, tecken på att våld förekommit eller sönderrivna kläder".
Rolf Hillegren, en av de utpekade säger att många kvinnor anmäler fast de inte rör sig om våldtäkt: "Kvinnorna beskriver ej en våldtäkt, utan att kvällen ej blivit tillräckligt lyckad". Det kan handla om att "kvinnor vaknar i fel säng". Hillegren gör en hisnande jämförelse med att ingen frivilligt utsätter sig rån eller stöld.
Hillegren menar att man utreder mer i dag än för 5-10 år sen, men att att de borde skriva av mer anmälningar än de gör.
Jag håller med Simonson som avslutar radiodebatten med att säga att Hillegren inte borde få utreda våldtäkter. Vad tycker du?

Åklagare vägrar utreda våldtäktsanmälningar

Först var det brottsmålsadvokaten Per Samuelson, som var ute i den never-ending våldtäktsdebatten och menade att det största problemet är att män döms fast de är oskyldiga. Sen har ett gäng åklagare i Stockholm stämt in i kören och hävdar att bristande bevis gör att våltäktsanmälningar inte platsar inför skranket. Både advokaten och åklagarna (se SvD:s Brännpunkt) lutar sig mot lagen och anser att det som de våldtagna kvinnorna hävdar sig vara utsatta för inte existerar enligt sexbrottlagstiftningen oavsett vad de erfarna juristprofessorerna på området; Christian Diesen och Madeleine Leijonhufvud framför.

Tydligt är att de senare vill ha en lagstiftning som går i takt med tidens syn på sexualbrott, medan de senare håller hårt i en otidsenlig lagtext där kvinnans sexualitet ifrågasätts och där det är kvinnor som ska ta ansvar för mäns sexulitet, även när den leder till misstankar om brott. Varför skulle annars rättsväsendet anse att det är av någon som helst vikt att tala om kvinnans klädsel och tidigare sexuella erfarenheter, när männen aldrig tvingas svara på den typen av frågor, utan kommer undan med att de inte förstod att hon inte ville.
Så länge synen på män och kvinnor när det gäller sexualitet skiljer sig så diametralt åt, kan vi kvinnor aldrig räkna med den gamla devisen om likhet inför lagen. Samtidigt kommer debatten att fortsätta visa att kvinnor som går hem med "fel" man får skylla sig själva.

Författare anlitar kvinnomisshandlare för att kränga böcker

Isobel har en en viktig poäng i sin blogg om Unni Drougges nya bok och det är den om Niclas Salomonsson, litteraturagent och dömd för misshandel av Drougge. När Isobel flurade på om hon skulle anlita en sådan, så tipsades hon om Niclas av kollegorna på Expressen Kultur.

Isobel skriver:
"Jag vet inte om de visste det på kulturen, men oavsett vilket säger hans alltjämt pågående karriär och verksamhet bara alltför mycket om den syn vi uppenbarligen forfarande har på våld inom relationer. Vi kan tala oss om hur hemska de mellanöstriska hederskulturerna är, och hur väsensskilda de är från vår egen västerländska humanism, men så länge män i raseri kan bita av sina kvinnor kinden och ändå inte förlora sitt anseende, sina kunder, sina vänner, så ligger skillnaderna på detaljnivå. Så länge som författare som Karin Alvtegen, Jan Arnald, Jan Guillou, Anne Holt, Theodor Kallifatides, Klas Östergren, Leif GW Persson, Barbara Voors, vill fortsätta anlita honom och tycker att det där andra är en privatsak, så länge är vi bara centimeter från ett samhälle där det anses rimligt att ha ihjäl kvinnor för något man kallar heder...Nästa gång Leif GW Persson uttalar sig om kvinnomisshandel kan man ju dessutom ha i bakhuvudet att han inte tycker att det är värre än att han själv gärna tjänar pengar på att anlita en som bevisligen hållit på med det."

Enligt en googling på Niclas Salomonsson anlitar även författarna Ernst Brunner, Monika Fagerholm, Eva Dahlgren, Anita Goldman, Johanna Nilsson och Anna-Karin Palm honom för att kränga böcker.
Däremot har David Lagerkrantz och Mari Jungstedt lämnat honom som litterär agent efter misshandelsdomen, enligt en kommentar på Isobels blogg.
Nu väntar jag lystet på att höra de andra författarnas kommentarer till att de däremot stannar kvar hos Salomonsson.

Unni Drougge hänger ut fd man och drabbas av en Maja Lundgren

Knappt har krutröken mot Maja Lundgren lagt sig förrän patriarkatkramarna laddar om och siktar mot ett nytt mål: Unni Drougges självbiografiska bok "Boven i mitt drama kallas kärlek", som publiceras i dag.
Problemet för de som bashar Drougges projekt är å ena sidan att hon publicerar den för kvinnomisshandel straffade mannens autentiska namn - Niclas Salomonsson, litterär agent, som jobbar med många kända svenska författare - å andra sidan att hon måste vara sjuk.
Mönstret känns igen och är identiskt med det som ingick i drevet mot Maja Lundgren.
Redan förra veckan började Thomas Nordegren i "Nordegren i P1" smygskjuta mot författaren: "Varför nämner du honom vid hans rätta namn? Var det nödvändigt?"
Han får visserligen svar på tal av både författaren och den inbjudna litteraturprofessorn Lisbeth Larsson.
UD: Märklig fråga. Jag skyddade honom i sju år med hela mitt liv som insats. Skillnaden är att jag har slutat med det nu.
Lisbeth Larsson menar att Nordegrens sätt att intervjua Unni Drougge är ett exempel på att män ska skyddas till varje pris och att deras privatliv aldrig ska vädras.
LL: Du ifrågasätter Unnis sätt att hänga ut sin man, men du skulle lika gärna kunnat identifiera dig med henne - tycka att det hon varit med om är förfärligt - som är ett annat sätt att se på saken.

På bloggen är brudarna igång och ifrågasätter i bästa patriarkatkramarform Drougge helt utan att ta in den psykologi som ligger i botten på destruktiva relationer av det här slaget. På "Isobels text och verkstad" ifrågasätter Expressenskribenten bokens grundpremiss eftersom hon inte förstår hur hon kan älska den här mannen: "Och då faller ju hela upplägget. Vanvettet i att hon inte på 7 år reser sig upp och går tappar sin inneboende tragik och blir i stället bara knäppt."
Vad menar Isobel? Att Unni Drougge får skylla sig själv, eller...?
Katrin Schulman är inne på samma tema. Hon har läst en artikel med författaren och konstaterar: "När jag läser den här texten tycker jag naturligtvis att Unni är en patetisk människa." Längre fram förklarar hon varför: "...jag tycker det är patetiskt att som kvinna låta sig själv bli misshandlad."
Och så kan man naturligtvis se på saken. Men att Unni genom att beskriva en verklighet som hon är långt ifrån ensam om att ha erfarenhet av, det kommenterar inte Katrin. En patetisk verklighet må hända, men lika fullt en reality, som Unni Drougge nu modigt vädrar ut ur sitt liv.

Unnis Drougges självbiografi liknar 70-talets politiska bekännelselitteratur där kvinnor genom att berätta sin egen historia pekar på ett generellt förtryck, enligt LL.

"Upp till kamp" för vadå?

Orkar man titta på ännu ett avsnitt av "Upp till kamp" i kväll? 70-tals Birro-nostalgi i 1 1/2 timme i SVT. Hur kul är det egentligen att ännu en gång se hur brudarna tar ett steg tillbaka? När det i själva verket var 8:or och systerrörelser i Sverige som stod för en kamp, som gjorde någon skillnad. De politiska rörelserna på vänsteryttern som regerades av männen ses ju i dagens ljus bara pinsamma ut och allt det där som stavas k-o-m-m-u-n-i-s-m i någon form är väl inget att flagga för.

Killar som gillar varann

Ser på bloggen och i "bladet" att killar som normalt inte gillar varandra Calle Schulman och Ronnie Sandahl - åtminstone inte har samma tonläge - hissar Björn Ranelid, efter hans senaste shame-on-Sverige tour i kvällisarna. Schulman diggar Björnens allvar och Sandahl tycks göra vågen för gnälligheten, som en svensk världsgren.
Själv är jag urless på Ranelid och de andra surgubbarna Ulf Lundell och Ernst Brunner, som Sandahl myser över. De är så grandiosa att de helt tappat självdistansen och humorn, vilket är skrattretande i sig även om det inte är meningen.

Att så här några år efteråt (i dagens Expressen publiceras ett utdrag ur Måns Ivarssons Lundellbiografi som är på väg ut på marknaden) läsa Lundells uttalanden och agerande i samband med Karolina Ramqvists recension av Lundells låttexter känns pinsamt å hans vägnar. Varför denna bredsida mot Ramqvist? Varför detta kvinnoförakt så strax under ytan av välfernissad sk feminsim?

Samma sårade machisimo spelades upp när Ranelid fick kommentarer om läppglans i en Linda Skugge recension några år senare. Sen dess, eller om det var före vantrivs Ranelid i kulturen och hävdar gång på gång att: Ingen skriver så bra som han, medan vem som helst kan göra en Liza Marklund. Ingen är en så storartad människa som han unt zu weiter. Varför håller han på så här?
Både han och Uffe vill lämna Sverige, detta hemska land som svikit alla ideal och är helvetet på jorden.
Vad är det som är så attraktivt med det?