Myten om driften och sexualitet som en moralisk fråga

I min magisteruppsats "Simone de Beauvoir och sexualiteten" är begäret inte en fråga om kön eller sexuella preferenser, utan en fråga om attityd till den andra. Därmed blir hela sexualiteten en etisk fråga, som kan kokas ner till var och ens moral.
Sexualiteten som könsspecificerad och definierad könsdrift blir därmed en historisk konstruktion, som anpassats till ett samhälle grundat på den ojämställda familjen ända tillbaka till grottstadiet, där mannen jagade (inte bara föda) och kvinnan vårdade (såväl vuxna män, barn som växter). För att underlätta denna livsform - läs patriarkala - uppfostrades mänoch kvinnor i en sexualitet som följde den agendan. Genom historian har man senare - för att ytterligare vederlägga detta som sanningen -lagt till den biologiska vetenskapen som utgår från att kvinnor och mäns sexualitet och begär är starkt åtskilt. De senaste århundradenas biologiskt vetenskapliga och oomkullrunkeliga sanning.
Men något tycks vara på väg att hända - kanske ser vi början på ett nytt paradigmskifte - när det gäller synen på sexualitet. Allt fler, än filosofer som rotat ner sig i Beauvoirs tankevärld, tycks se tecknen och det är samstämmiga så långt att sexualitet är en fråga om moral, dvs hur jag förhåller mig till den andra.
Därmed försvinner den sk manliga - mycket starkare än den kvinnliga - driften, som en förklaring/försvar/ursäkt för mäns oetiska sexuella förhållanden till kvinnor och kvinnor som gillar att knulla behöver inte skämmas för det, så länge de gör det i ömsesidighet.
I en ny avhandling "Kampen om Eros. Om kön och kärlek i Phalensviten" av Rita Paqvalén " om Agnes von Krusenstjernas romaner i den sk Fröknarna von Pahlen-serien är begärets natur en moralisk fråga. Litteraturvetaren Anna Williams skriver om avhandlingen:
"lustarna ifrågasätts inte på grund av vem de riktar sig mot utan på grund av att de tar sig egoistiska uttryck. Kärleken mellan Angela och Agda blir fullkomnad fört när den träder ut ur sin självbespegling och ser omvärlden."
Enligt Williams är den etiska dimensionen omöjlig att förbise för den som fördjupar sig i Krusenstjernas diktkonst: "Den rör inte bara den erotiska kärleken utan relationer över lag. Den genomsyrar skildringen av vänskap, släktrelationer, existentiella frågor och livsavgörande beslut."
von Krusenstjerna var under hela sitt liv (1894-1940) en stark motståndare till det traditionella heterosexuella äktenskapet och skriver i sin von Pahlen-serie in en utopi de blivit jämställda. En ultramodern utopi, som fortfarande 80 år efter att den formulerades är både subversiv och alternativ.

Källa: DN Kultur, 070519.

"Flamma" ger nytt perspektiv på övergrepp

"Flamma" heter en nyutgiven roman av Sara Tiberman. Det är en fantastisk liten bok om livsmod och glädje under en uppväxt kantad av taggtråd. Emma, som är författarens alterego, blir tidigt utsatt för sexuella övergrepp av sin älskade pappa och läsaren får följa hur utsattheten upplevs ur barnets perspektiv.
Jag har läst många historier om barn som varit utsatta för sexuella övergrepp: fruktansvärda, starka och ingående skildringar av ett liv som gick itu. Men efter att ha läst Tibermans roman upplever jag de tidigare som exempel på de vuxna författarnas perspektiv på de övergrepp de en gång varit utsatta för. I "Flamma" är verkligheten betydligt tvetydigare och övergreppens konsekvenser börjar som subtila uttryck för att manifestera sig i en allt mer självdestruktiv rörelse mot den egna kroppen.
Övergreppen är inte heller hela Emmas verklighet, utan de blixtrar förbi, som korta ögonblick i den lilla flickans ständigt växande värld av upptäckter och nyfikna lust och iver att inta den. Hon tappar aldrig kontakten med det goda i livet, även om något hårt och blankt växer inom henne: Ett utanförskap som hon tvingats till och som hon tidigt lärt sig att vårda, som om det vore en särskilt och sällsynt värdefull växt, som om hon och pappas hemlighet betyder utvaldhet = betydelsefull.
Jag tycker mycket om den här boken: Jag tycker om Emma och hennes obrutna livskraft, som pappa trots allt inte kommer åt, även om han delar sin dotter mitt itu.
Tibermans prosa gränsar till det poetiska och hennes språk målar levande bilder av en svensk-amerikansk uppväxt, som på ytan säkerligen såg helt "normal" för de andra "normala" familjer som fanns vid sidan av hennes välbärgade familj. Här finns till det yttre varken missär eller social utslagning. Men villafasaden och sommaridyllen dolde ett barns tysta helvetesvandring. I dag har flickan blivit stor och nu bryter hon tystnaden för att berätta vad den välordnade familjefadern utsatte sin dotter, henne Sara/Emma för. Det blir till en säregen och modig liten berättelse om att en familj inte alltid är vad den synes vara och att barn behöver någon som ser och bryr sig om att tolka de tecken som trots allt finns där, om man vågar titta.

Det här är Tibermans debut och hon ger ut den på Recito förlag, www.recito.se, dit alla som vill ge ut en bok är välkomna. Romanen säljs på www.sockerdricka.nu.
Jag vet inte om Tiberman fått nobben av de stora förlagen eller om hon själv från början valt att ge ut den på Recito. Jag kan bara säga att om de stora förlagen inte fått chansen den här gången, så bör de hålla ögonen öppna nästa gång Tiberman skriver en roman, för "Flamma" är inget mindre än en blivande författares första försök.

Återupptäckt svensk feminist firar 200 år

Fredrika Bremer har länge haft rollen som 1800-talets främsta svenska och enda feminist. Mycket tack vare att Ellen Key och senare Elin Wägner på sin tid plockade fram henne ur glömskan. Nu, 200 år senare är det dags för ännu en bortglömd feminist att träda fram ur glömskan: Emilie Flygare-Carlén föddes 1807 och som feminist betraktad ska hon placeras vid sidan av Fredrika Bremer, anser litteraturhistorikern Monica Lauritzen, som lagom till jubileet kommer med den första biografin "En kvinnas röst" om Emilie Flygare-Carléns, EFC liv och dikt.
Under sin levnad var EFC en av Sveriges mest lästa författare och när även vid sekelskiftet 1900 var hennes "Rosen på Tistelön" en lika vanlig bok i svenska hem som bibeln och psalmboken.
Ett genomgående tema i hennes rika produktion - 30 romaner - är kvinnors situation och kvinnors möjlighet att skapa sig ett eget rum. Inget som den tidens manliga litteraturkritiker värderade särskilt högt. Henrik Schück och Karl Warburg tyckte hon var en tant, förknippade henne med det gamla och som inte skrivit något av betydelse sen de tidiga skärgårdsskildringarna. Litteraturvetare i dag är av en annan meninig och finner henne högintressant på grund av hennes kvinnotema, vilket gör att hennes författarskap fortfarande är aktuellt och angeläget.

EFC eget liv är helt klart värt en roman i sig. Hon gifte sig ung och fick fyra barn, men hennes man dog och så även tre av hennes barn. Dessutom hade hon ett utomäktenskapligt barn som hon lämnade bort som fosterbarn. Efter dödsfallen tog den ensamstående modern sin överlevande son och flyttade till Stockholm efter att hon fått sin första roman publicerad. Där skrev hon kontrakt med en förläggare och skrev sen två romaner om året under tolv års tid. Då hade hon gift om sig och hennes hem blev en litterär salong för huvudstadens intellektuella. Hon var kompis med Jonas Love Almqvist och hennes roman "Pål Värning", som gavs ut av Svenska Vitterhetssamfundet, 2000 med inledning och kommentar av litteraturvetaren Johan Svedjedal, är inspirerad av Almqvists idéer, som förövrigt gav boken goda recensioner när den kom ut 1844.
Efter tolv års hektiskt skrivande var Emilie utbränd. När hennes son även dog och kritiken av romanen "Ett rykte" gjorde vad den kunde för dra skam över författaren, tystnade hon. Romanen orsakade ett ramaskri i Sverige. EFC ansågs vara en skam för kvinnosläktet, hon förförde kvinnorna och som ofta skett både förr och senare kopplade kritikerna ihop romanförfattaren med huvudpersonen i boken. Enligt Lauritzen är "Ett rykte" EFC:s mest intressanta roman och hon menar att ingen av kritikerna uppmärksammade författarens intention med den. I romanen ställer hon två kvinnotyper mot varandra, dels dygdemönstret och dels kvinnan som beter sig som en man, dvs en kvinna som lever lika utsvävande som en man, är otrogen, skiljer sig och får ett utomäktenskapligt barn. Kritikerna ser enbart den "dåliga" kvinnan och missar därmed den grundläggande frågan om kön som romanen ställer.
Efter sex års tystnad gör EFC comeback 1859 med den 1100 sidiga romanen "Ett köpmanshus i skärgården", som kan sägas vara en svensk motsvarighet till Thomas Manns "Buddenbrooks" (se bloggen: 070505).
EFC är mao inte den skuggfigur som den nedlåtande, oförskämda och marginaliserande litteraturhistorian gjort henne till.
Regissören Åsa Melldal skriver nu på ett musikdramatiskt verk av EFC:s roman "Rosen på Tistelön", som kommer att sättas upp på Stadsteatern i Stockholm. Romanen ges för övrigt ut i Bonniers klassikerserie i pocket till hösten. Enligt Melldal ställer EFC:s "Rosen på Tistelön" brännande politiska frågor som i högsta grad gäller idag: Vad börjar och slutar samhällets ansvar?, Vad betyder det goda samhället? och Hur mycket ansvar ska individen ta själv?

Källa: P1, "Biblioteket", 070515 (lyssna i efterhand på webben).