Dilsa Demibag-Sten en av de hårdnackade queerfeministerna?

Dilsa Demirbag-Sten skriver ett förvirrat "PS inför kvällens fest" med hänvisning till kvinnodagen. Först ger hon sig på Kajsa Ekis Ekmans bild av feminismens dagsläge genom att tycka att "majoritetsfeministerna" (Ekmans uttryck) är sura för att de inte får vara med "i de mer hårdnackade queerfeministernas tuffa gäng".
Därefter erkänner D-S att hon inte fattar vad det är för fel på queergänget. Hon kanske skulle börja med att ta reda på vad de står för, innan hon uttalar sig. Och det kanske för att D-S inte vet vad hon snackar om som hon i slutet av sitt inlägg ger sig på Bang-feministerna, som under senare år tappat en femtedel av upplagan, enligt D-S. Under samma tid som queerfeminismen brett ut sig allt mer i blaskan, kan tilläggas.

PS. D-S bryr sig inte skriver hon, men är tydligen ändå tvungen att skriva några rader, vilket avslöjar att hon nog gör det i allafall, även om hon inte riktigt vet vad hon står för. Men i sin recension av "Porr, horor och feminister", 2006, skrev D-S att "Petra Östergren har länge varit en viktig röst i det feministiska Sverige". Alltså vill hon nog trots allt själv tillhöra "queerfeministerna tuffa gäng".

Queer har inget med feminism att göra - tacka Don Kulick för det

Under några år på slutet av 90-talet och i början på 2000-talet bedrev socialantropologen Don Kulick en antifeministisk undercoververksamhet på Stockholms universitet. Den "lyckliga horan" förespråkaren Petra Östergren och hennes queeraktivistiska polare Ulrika Dahl är båda adepter, skolade under Kulicks hägn på Stockholms universitet. Efter att Kulick drog från stan för de hans antifeministiska kamp vidare i den allmänna debatten och i idétidskrifter. Båda har sitt mentala fäste i queerland som utgår från bokhandeln Hallongrottan, vilken fungerar som ett nav för queeraktivismen nere vid Bergsundsstrand på Södermalm i Stockholm.

De här brudarna kallar sig feminister, men gör vad de kan för att ta död på en bred kvinnorörelse som kan enas kring viljan att störta patriarkatet för ett mellan könen jämställt samhälle och gemensamma frågor som strukturellt drabbar alla kvinnor; som lönediskriminering och begränsad maktutövning t ex. I stället säger de som Petra Östergren, i dag gör på Aftonbladets debattsida, att kvinnor inte alls är överens och att de feministiska bråken främjar saken. Vilken sak? Den frågan ger hon inget svar på. Däremot säger hon tvärtemot feminismens gränsöverskridande tankegång att t ex liberala feminister i första hand är liberaler osv, i stället för att se att de övergripande feministiska analysen av patriarkatet och agendan för en annan samhällsordning är det centrala och inte de enskilda perspektiven på hur detta ska uppnås. Det är ju i den gemensamma synen på patriarkatet som feminismen har sitt existensberättigande och kan göra någon skillnad.

Den relativistiska strömning som företräds av Östergren, Dahl och deras queera gelikar vill urholka begreppet feminism (läs Kajsa Ekis Ekmans "Alla vill vara i minoritet" i DN, 080307) och därmed undanröja kraften i den feministiska rörelsen. I dag på kvinnodagen är det dags (läs Linna Johanssons "Jag vägrar bli queer" på dagens ledarsida i Expressen) att feminismen tar avstånd från den queeraktivism som inte är beredd att kämpa för de gemensamma feministiska villkoren och fråga sig vad queerrörelsen egentligen vill med sitt feministhat.

Källa: DN Kultur, 080307, Aftonbladets debattsida, 080308, Expressens ledarsida, 080308

Expressens ledarskribent låter som Alexandra-mannen

I recensioner och intervjuer med författaren Katia Wagner, som skrivit boken om "Alexandramannen" - Sveriges hittills största sexbrott - är det slående att höra att Isobel Hadley-Kamptz argument för relevansen i att en 11-årig flicka har sex med en 25-årig man överensstämmer med den sk Alexandramannens försvar för sitt agerande. Han satte på ett hundratal flickor - den yngsta 12 år - innan han åkte dit på fängelsestraff och livstidsutvisning från Sverige, med exakt samma argument som Hadley-Kamptz driver i sin ledarkommentar i Expressen 080228: Flickor i dag mognar sexuellt tidigare.
Dessutom tillbakavisar han helt brott, eftersom han betalt flickorna för de sexuella tjänsterna. Han har mao, som vilken torsk som helst köpt deras kroppar och tycker det är helt i sin ordning, på samma sätt som "de lyckliga horornas gäng" argumenterar.
Flickorna har å sin sida inte velat ha sex med Alexandramannen, trots att de haft det. Hadley-Kamptz menar i fråga om den 11-åriga flickan i det rättsfall hon hänvisar till att eftersom 11-åringen själv ville ha sex med den 25-åriga mannen, så är det inte våldtäkt, snarare vuxnas rädsla för sex, som gör att hon tvingas bära skammen efteråt. Det slår henne inte ett ögonblick att en 11-åring, som i de utsatta flickorna i Alexandrafallet, kan ha lurats/tvingats till det.
När det gäller flickorna i Alexandrafallet, säger de i intervjuer med Wagner att allt var bra fram till sexet. De tyckte Alexandramannen var snäll och de gillade honom, men allt förändrades sen han utnyttjat dem sexuellt. Sen dess har de mått jävligt dåligt. Ungefär så kan man sammanfatta flickornas syn på saken.
Den främsta anledningen till att flickorna råkat ut för detta är att de haft dålig kontakt med vuxenvärlden och talade inte om vad de var med om: Föräldrarna verkar ha varit helt ovetande om vad de sysslade med ute på nätet och var lugna med att de var hemma i sina flickrum.
Efter Alexandramannens våldtäkter kom skammen och flickorna hade ännu svårare att bryta tystnaden. Nu lever de med svåra följder av det Alexandramannen utsatt dem för.

Slutsatsen är att bara för att en 11-årig flicka säger att hon ville ligga med en 25-årig snubbe, betyder det inte att det är så. Innan man, som Hadley-Kamptz gör ett sånt uttalande borde man borra lite djupare i varför hon säger så, inte bara svälja det rakt upp och ner och därefter skuldbelägga vuxna som sexualfientliga. Ju mer jag tänker på att Expressen släppte fram den där ledarkommentaren, desto aningslösare tycker jag att det är av en av Sveriges största dagstidningar. Det är illa nog att prostitutionsdebatten i det här landet för närvarande har kantrat och tagits över av en prostitutionslobby av "lyckliga horor". Ska nu även "lyckliga barn-horor" få sina talespersoner i offentligheten?

Källor: Hadley-Kamptz, ledarsidan, Expressen, 080228, mina blogginlägg, 080228, 080303, recension av Katia Wagners bok "Alexandramannen" i Expressen, 080303 och i SVT:s Gomorron Sverige, 080304, P1 Morgon om Alexandramannen, 080303, 080304.

Hadley-Kamptz för svar på tal av Katia Wagner

Vuxnas sexskräck gör att våldtäktsbegreppet urholkas i svensk rättspraxis, enligt Isobel Hadley-Kamptz (Expressens ledarsida 080228) och utgår från fallet där en 25-årig man fälldes för våldtäkt för att ha legat med en 11-årig tjej. Hadley-Kamptz argument är att det inte är våldtäkt eftersom 11-åringen själv "ville".
Nu får hon svar på tal genom Katia Wagners bok "Alexandramannen. En berättelse om vår tids största nätsexhärva" om man utgår från Katrine Kielos recension i Expressen i dag.

Det skulle lika gärna kunnat handla om rättsfallet Hadley-Kamptz hänvisar till, men nu handlar det om 31-årige Atheer Al Suhairy alias "Alexandramannen", som utnyttjat 50 barn (flickor). Wagner har intervjuat sex av dem som tycker det är naturligt att mot betalning ha sex med en främmande man de träffat på nätet, skriver Kielos drar slutsatsen att det inte är så konstigt: "...i en kultur där lycka anses vara att vara snygg, rik och kunna shoppa hela tiden."
För mig låter det mer som barn som prostituerar sig - barnhoror - och som ser att de kan tjäna pengar på att sälja sig. Är det verkligen det vi vill att våra barn ska göra?
En flicka säger: "Jag har ju alltid haft sex för att jag gått med på att andra har sex med mig."
Var det så Hadley-Kamptz tänkte när hon skrev att den 11-åriga flickan själv ville? Och i så fall har vi ju tagit ett steg i riktningen mot de "lyckliga-horornas" land, som prostitutionslobbaren - som gömmer sig bakom psedonymen - "Isabella Lund" drömmer om?
På frågan som de sk lyckliga hororna ofta brukar få: Skulle du vilja att ditt barn prostituerade sig? brukar de svara att det skulle vara ok om de inte stigmatiserades, dvs om samhället behandlade dem som alla andra kvinnor(för det är ju i huvudsak fortfarande kvinnor som horar, även om det tyvärr blir allt vanligare bland pojkar och män). Hadley-Kamptz tycks vara inne på samma linje, men gå ett steg längre när hon t om tycker att det är ok att barn gör det med äldre män. Eller tror hon på fullaste allvar att en 11-årig flicka vill bli upfuckad av en 25-årig snubbe för att hon själv har sån enorm sexlust? Och skulle hon tycka att det är ok om hennes eget barn gjorde det?

Boken vill visa hur det svenska rättssystemet hanterar och inte hanterar samtiden, men för Kielos handlar den främst om ett svek. "Ett svek mot en hel generation unga kvinnor."
I stället för att trendig och sexliberalt skylla på vuxnas sexskräck, som Hadley-Kamptz gör, borde hon fråga sig varför de här flickorna inte förstod att de inte är prylar, som nån annan kan köpa för att våldta.

Läs även min blogg: "Isobel Hadley-Kamptz öppnar dörren för pedofili i Expressen", 080228.

Snyggast kostar på, Perelli!

Charlotte Perelli var verkligen skitsnygg på scenen i lördags, men som det gamla ordspråket lyder: "Ska man vara fin får man lida pin", för att tala med Perelli på gränsen till det uthärdliga.
"Jag hade svårt att få luft, min klänning är extremt tight och pressar något enormt. Jag kunde inte sitta i green room, utan fick halvstå mot en stol hela tiden."

För att parafrasera Simone de Beauvoir: "Man föds inte skitsnygg man blir det". Men för att tala med Bengtzing: "Hur svårt kan det vara". Nu vet vi!
(Källa: Expressen, 080302)

KulturExpressen på nätet rena skämtet mot sin vilja

När Per Svensson, kulturchef på Expressen ska ställa frågor och komma med synpunkter under senaste programmet på nätet "Snäll och kränkt?" (se via tidningens hemsida eller AxessTV), avslöjar han sin totala okunskap om att intellektet hänger ihop med empatin. Han tycks ha en känslomässig hangup kring att vara empatisk och blandar okunnigt ihop det under hela programmets gång med att vara snäll (vilket ju inte är samma sak), vilket faktiskt blir jävligt kul.
För att bevisa att "snällisarna" är fåniga hade man bjudit in "dummisen" Maciej Zaremba, som i en artikelserie i DN senaste veckan skrivit en hårdvinklad artikelserie om hur kränktheten breder ut sig som en ny farsot i Sverige. Men den debatten, som ju är jävligt intressant i sig och som det finns mycket att säga om, förbleknade och hamnade i skuggan av Svensssons aversion mot snällhet (vad det nu är för fel med det?) och hans illa dolda privata korståg mot alla snällisar.

I det sammanhanget var det en komisk höjdpunkt att höra Svensson och kulturskribenten och poeten Maria Küchen vara rörande överens om att det är skillnad mellan privat och offentligt: Küchen genom att förvånat låtsas överraskad över att man tycker illa om en skribent som skriver något man själv är motståndare till och Svensson genom att dra en järnridå mellan det privata och det offentliga. Men allvarligt talat: Går det? Är det inte bara en slags hycklande fernissa som man drar på sig - och ibland som i Svenssons fall helt genomskinlig - när man går in i en TV-studio eller på annat sätt uppträder i offentligheten. Jag menar jag har svårt att fördra Isobel Hardley-Kamptz efter hennes krönika i Expressen i veckan om vuxnas sexskräck, som enligt mitt sätt att se blir en öppning för att pedofili nog inte är så farligt, trots allt. Det betyder inte att jag skulle slå henne på käften om jag råkade på henne på stan, efterom det inte ingår i normal umgängeston i mina kretsar, men om vi hamnade i en diskussion skulle min aversion mot de ståndpunkter hon för fram framgå och hur ska jag kunna skilja dem från personen som uttalar dem, även om vi för en debatt under civiliserade former. Kanske kan vi komma överens kring en rad andra frågor, men just i denna skulle jag ha svårt för hennes syn på saken. Då kan jag känna hat - kanske inte som Sigge Eklund sa i programmet att man hatar personen -mot hennes åsikter och det är klart att i förlängningen blir det ju svårt att skilja de tu. Men lik förbannat måste jag alltid påminna mig om det som nån sa apropå demokrati, att: Jag hatar dig för det du säger, men jag är beredd att dö för att du ska ha rätt att säga det.
Och det där med att hata kan komma ut som förrakt eller nedlåtenhet (dvs dum i stället för snäll), vilket Zaremba är så infernaliskt bra på. I programmet visade han prov på den konsten genom att svara på frågan om varför han inte bemött Aftonbladets kulturskribent Åsa Lindeborgs angrepp på hans serie om kränkthet med att säga, att han tydligen blivit Lindeborgs personliga demon, vilket var mycket smickrande, dvs han skiter fullständigt i var hon säger, även om hon kommer med en väl underbyggd kritik, som går ut på att Zaremba är emot välfärdsstaten och demokratin. Så talar en överlägsen man som har väldigt överskattad syn på sig själv och det han gör, att han inte ens bemödar sig med att gå i svaromål. Pinsamt!

JK en manlig bastion av rättstänkande

Varför blir jag inte förvånad att under en och samma vecka avslår JK två kvinnors begäran om skadestånd på varsin miljon för att de som barn blev utnyttjade sexuellt i den sk bordellhärvan, samtidigt som samme JK ger en 45-årig man från Västmanland 4,2 miljoner efter att ha suttit oskyldigt dömd till rättspsykiatrisk vård i drygt sex år?
Därför att det säger mig något om svenskt rättsväsende år 2008, där fortfarande vuxna män står högre i kurs än sexutnyttjade barn. Det är ingen slump att JK prioriterar mäns version av verkligheten framför barns, vilket JK-rapporten "Felaktigt dömda", 2006 visar med all önskvärd tydlighet, i vilken 500 sidor ägnas åt just de för sexualbrott oskyldigt dömda männen på bekostnad av barnens (och kvinnornas)rättssäkerhet.
I rättvisans namn borde JK nu satsa på ett nytt rättssäkerhetsprojekt där perspektivet är barnens och kvinnornas. Först därefter kan vi föra en balanserad debatt om allas rättvisa inför lagen.
Tror du att detta kommer att ske? Själv skulle jag bli positivt överrasakd om så blir fallet. Men min intuition - byggd på de senaste tio årens sexbrottsdebatt -säger mig att jag hoppas förgäves. Men om JK Göran Lambertz mot all förmodan initierar en sån undersökning ökar hans trovärdighet när det gäller jämlik rättspraxis. Just nu står den inte högt i kurs, trots alla juridiska experter - senast advokat Per E Samuelsson i samband med Tito Beltran domen - som hävdar att nuvarande sexbrottslag är ett uttryck för ett brottsofferparadigm (läs: kvinnors och barns rätt), som politiserat lagen i feministisk anda. Ett sånt uttalande gör det så tydligt att många av juridikens män vistas i en helt annan värld än verklighetens kvinnor och barn.