Läs mina artiklar om porr på Sourze.

I går kväll publicerades den första artikeln "Porr, drömmen om en silikonblondin" i min serie om porr på nättidningen Sourze. (www.sourze.se). Det blir sammanlagt fyra artiklar och de tre följande har rubrikerna: "Porrstjärnan och barnporren", "En gång pinuppa alltid bimbo" och "Porrälskare, feminister och sexualmoral".
Tanken är att de kommande artiklarna ska publiceras under fredagar tre veckor framåt.

Bakgrunden till att jag skrivit artiklarna om porr är bara en fortsättning på den pro-prostitutionsdebatt som bröt ut i media efter att Petra Östergren publicerade sin bok "Porr, horor och feminister" i november 2006. Plötsligt kändes det som att den och hennes lobbande i media för att riva upp den svenska sexköpslagen, som förbjuder sexköp, kunde vara ett tecken på att vinden vänt i synen kring prostitution.
Tidigare under 2006 - i samband med fotbolls-VM i Tyskland och JämO Claes Borgströms utspel mot den prostititution och trafficking som befarades röra sig kring fotbollsfesten - visade det sig att många svenskar försvarade prostitutionen. Jag skrev då en debattartikel "Männen flyr sitt ansvar" (se bloggarkivet)på Svenska Dagbladets Brännpunkt och läsarreaktionerna, närmare 600 stycken, visade på samma tendens.
Ur mitt perspektiv ingår porr och prostitution i samma kontinuum, dvs fenomenen hänger ihop, även om det ena inte automatiskt leder till det andra. Men de talar båda om en sexualmoral och en syn på kvinnor och män och kvinnors och mäns sexualitet som är gemensam. Det är den jag i dessa artiklar - och de tidigare artiklarna om prostitution - är intresserad av att närma mig. Till exempel genom frågor som: Vad säger prostitution om relationen mellan män och kvinnor? Hur skildras sexualtitet i porren?

Jag kommer även efter publiceringen att lägga in artiklarna i mitt bloggarkiv.

ps
Kommentera gärna artiklarna så jag får veta vad du tycker.

Min första filmrecension: "Rocky Balboa" nu på Sourze.

Den 19 januari - nästa fredag - har den sjätte och sista filmen i Sylvester Stallones serie om boxaren Rocky premiär. Redan nu kan du läsa min recension av den på nättidningen Sourze. (www.sourze.se). Betyg: VG.

Från Bangfeminism till The Line of Beauty

Dilsa Demirbag-Sten, själv levande vitt västerländskt överklassliv på Östermalm, anklagade häromsistens (Expressen, 070103)"Bangdamerna", dvs de vita medelklasskvinnor som står bakom den feministiska tidskriften Bang, för att leva i ett litet reservat, som utestänger perspektiv som kommer från icke-etniska svenskor som hon. Att Dilsa som kommer från ett trampat jordgolv i Irakiska Kurdistan - som hon berättat i sin självbiografiska bok "Stamtavlor", 2005 - ständigt gör ett nummer av sitt utanförskap är pinsamt eftersom hon, mer än jag som råkar vara född i det här landet, har blivit en del av den självtillräckliga stil som det innebär att vara just västerländsk, vit, medelklass. Att hon sen passar så bra in och används som exempel på den västerländska bilden av den omvända "vilden" (läs: ociviliserade utomeuropeiska folkmassan)som kommer till insikt om västerlandets överhöghet och flitigt tjänstgör som dess ideologiska nyttiga idiot, borde hon som är så begåvad inte ställa upp på. Men hon gör det och hon gör det passionerat.

Det kanske beror på att Dilsa, liksom "Bangdamerna" som lunchar på Östermalm och räknar Mulberry Bayswater väskor - sina egna inräknade - och Expressen-kollegan Isobel Hadley-Kamptz, som faller i trans över "delikata antikviteter", "tweedkavajer och perfekt skurna dubbelknäppta rockar" i överklassåpan "The Line of Beauty", som nu visas i SVT 1 (sista delen av tre i kväll, 21.00), suktar mot den "riktiga" överklassen och krampar efter de rätta accessoarerna för att visa åt vilket håll de strävar.

När Dilsa säger att hon, som liberal, har mer gemensamt med perspektivet i den nya "vänsterpräglade" tidskriften "Slut", eftersom den ger röst åt invandrarkvinnor, så är det en sanningen med modifikation. På samma sätt som när hon säger: "Bang säger mig helt enkelt inget om mitt liv". För som Dilsa så sant påpekar till slut i sin artikel "är det privata högst politiskt".

TV-serien "Line of Beauty" bygger på den Bookerprisbelönade romanen med samma namn av författaren Alan Hollinghurst och skildrar Thatcher-åren ur överklassperspektiv. I boken är huvudpersonen en medelklasswannabe-överklass, som gör allt - dvs glömmer var han kommer ifrån - för att passa in i överklassen när han för en tid får en fribiljett dit. Han tycker precis, som Isobel i Expressen, att "absolut makt är sexigt" och faller precis som hon, som i sin betraktelse över serien utbrister: "För starkare än så här känns inte kärlek vid första replikskiftet." Men hon påpekar något tillnyktrad i slutet av sin artikel att till slut visar det sig att blod är tjockare än vatten.

Alva, Simone och Mona med eller utan barn

Moderskapet är fortfarande en av de mest brännande feministiska frågorna. Det var den på 30-talet också, då Alva Myrdal, med sin man Gunnar, skrev "Kris i befolkningsfrågan", 1934. Det var Alva som förespråkade ett samhälle där män och kvinnor delar lika på hem och arbete. Själv blev hon - som så ofta kvinnor som gör en samhällsinsats - anklagad för att vara en särdeles dålig morsa av sonen Jan i hans självbiografiska böcker "Barndom", "En annan värld" och "Tolv på det trettonde" från 80-talet. Vad jag minns av de där böckerna gillade han inte farsan nåt vidare heller, men det var porträttet av Alva som etsade sig fast hos den läsande allmänheten och i debatten - of course - för en kvinna som är en "dålig" mor får bära skamstämpeln och har genom alla kulturer i historien fått göra det. Visserligen försökte Alvas döttrar Kaj och Sissela ärerädda mamma genom att ge sina bilder av barndomens mamma Alva: Kaj Fölster i boken "De tre löven" och Sissela Bok i böckerna "Alva: ett kvinnoliv" och "Alva Myrdal: min mor". Men det var ändå Jans bild som levde vidare. Att ungarna hade en farsa också och hur han fungerade som sådan är inte i fokus, för nu, som då är det modern som bär det huvudsakliga föräldraansvaret och därmed även ensam får bära skammen av att vara en dålig sådan.

Simone de Beauvoir, den franska feministmodern till klassikern "Det andra könet" och samtida med Alva hade inga egna barn, men hon skrev "Avled stilla", en inkännande och försonande bok om sin mor när hon låg för döden. I Simones fall var det - till skillnad från Alva - avsaknaden av barn, som gjorde att hennes kvinnlighet ifrågasattes, även om båda blev kallade för "manskvinnor". Båda har också väckt ambivalenta känslor hos andra kvinnor och receptionen av dem har skiftat från motstånd till beundran. När jag började min instudering av Simones moderskapssyn (se arkivet: C-uppsats)2004 möttes jag av avsky gentemot henne som person av två kvinnliga bibliotikarier, som undrade hur jag kunde skriva om den där hemska människan, som utnyttnjat andra och egentligen hade Sartre att tacka för allt. Samtidigt har mitt arbete med hennes texter öppnat för många intressanta diskussioner om kön, i vilka många yngre som äldre kvinnor har berättat hur Simone inspirerat dem och haft stor betydelse för deras syn på kvinnors situation och egna livsval.

Både Alva och Simone stod vid sidan av två geniala män. Enligt den traditionella historieskrivningen är det Gunnar Myrdal och Jean Paul Sartre som är giganterna i sina respektive parrelationer. Fan vet! Det som gjorde männen så stora var nog att de hade dessa geniala kvinnor vid sin sida, som gjorde vad de kunde för att putta fram sin älsklingar och servilt utan att knorra intog andrapostitionen. Det var såna tider då, kan man svara som en förklaring. Ett annat svar kan vara att dessa lysande kvinnor i den historiska kontexten aldrig skulle kunna blivit självlysande, utan behövde draghjälp av sina briljanta män, för att någon överhuvudtaget skulle brytt sig om vad de hade att komma med.

Nu är det andra tider. Det är 21 år sen Alva Myrdal och Simone de Beauvoir dog, 1986 och i Sverige står vi inför en historisk vändpunkt. Ska socialdemokraterna, det parti som aldrig tog tillvara på Alvas kompetens, nu för första gången i den hundraåriga socialdemokratiska historien välja en kvinna till partiledare. Många tror att Mona Sahlin - redan för tio år sen av Ingvar Carlsson utsedd till kronprinsessa - kommer att halka på målsnöret även denna gång, för att patriarkatet inom partiet lika lite nu som på Alvas tid vill se en kvinna som ledare.
Vad ska anti-Mona falangen skylla på den här gången när Toblerone-knepet redan är använt? Visserligen har en del gubbs och gums (Britta Svensson i Expressen t ex) redan försökt blåsa liv i det som var och säga att "slarvmajan Mona" vill vi inte ha, men det blir mest pinsamt i ett politiskt landskap som rymmer så mycket verkliga skandaler.

Till skillnad från sina förmödrar Alva och Simone har hon helt på egen hand - maken Bosse är inte politiker - tagit sig upp till Sveriges politiska toppskikt, så den snubbeltråden går inte att lägga ut.
Då är det väl bara mamma-knepet kvar då, om man ska bry sig om vad geniala kvinnor historiskt anklagats för. Hoppas Mona preppat sig ordentligt på det området och är beredd att ta strid för Alvas gamla käpphäst, att tillsammans med pappa både kunna vara mamma och yrkesarbetande utan att få skit för att vara en dålig morsa.

Från verklighetens sexköp och trafficking till fiktionens

I två reportageböcker; "Flickan och skulden", 2002 och "En riktig våldtäktsman", 2004
har SVT-journalisten Katarina Wennstam utifrån sina granskningar av våldtäktsmål kommit fram till en del om manligt och kvinnligt i sexualiteten, dvs samhällets syn på unga kvinnors sexualitet och mäns skuld. Det blev två böcker med svidande samhällskritik.
Nu tar hon avstamp i 2000-talets sexköpsverklighet och ger 19 januari ut sin första roman, "Smuts". Samhällskritiken är kvar, säger hon (SvD, 070105. Romanen handlar på en nivå om kvinnors värde och ur mäns perspektiv har det bottennotering, för de tar sig rätten att göra vad de vill med kvinnors kroppar.
I det verkliga livet skickas sexbrottsdomar nästan alltid till en boxadress eller till jobbet, i stället för hem. Det beror på att de flesta som köper sex är familjefäder, enligt Wennstam.
Återigen vill en som arbetar med frågor som rör sexbrott poängtera att det är inga speciellt onda, sjuka, missbrukande eller invandrande män som våldtar eller går till horor, utan vanliga vita medelålders farsor med hyfsad inkomst. I debatten kring sexbrott finns det däremot alltid en ideologisk falang som vill skjuta in sig på att detta inte är ett allmänt mansproblem, utan handlar om särskilda män, med särskilda problem.
Det är därför Wennstam fokuserar på männen och torskarna inte på kvinnorna i sin roman. För att vi inte vill veta att pappan i grannhuset kan vara en våldtäktsman. Dessutom hävdar hon att brott som drabbar kvinnor betraktas annorlunda: "De tillhör den privata sfären och anses ofta vara sådant man inte ska peta i."

Bara halva sanningen om familjen Wallenberg

Fler än jag (Expressen 070107)har reagerat på osynliggörandet av kvinnorna i SVT:s dokumentärserie om familjen Wallenberg (se bloggen "Inte en kvinna så långt Wallenberg når", 070103). Tittarsuccén, 1,1 miljoner såg de första två avsnitten (sista delen sänds i kväll i SVT 1, 20.00), är en exposé i manlig homosocialitet där kvinnor varken syns eller hörs.
Men egentligen var det Pirres lillsyrra, Annis (överklassen har alltid roat sig med att ge varandra ifantilt hundlika smeknamn)som var den mest begåvade, enligt Dodde (den nuvarande ledarduon Marcus och Jacobs farfar). Trots att Annis hängde med farsgubben till alla industrierna i Sverige och fick verklig utbildning i familjeföretaget, så gick jobbet till Pirre när Boy-Boy tog livet av sig, berättar Annis kusin och goda vän Bisse, 76 år(född Wallenberg men gift Wadsted), för Expressens Cecilia Hagen.
Att männen skulle ro skutan och kvinnorna skulle gifta sig med män ur adelskalendern det låg bl a den Wallenbergska anmodern Amalia bakom och sen den tiden har det aldrig varit tal om att kvinnorna skulle få en maktposition inom koncernen. Att syrrorna inte heller ärvde lika mycket som brorsorna var andra självklarheter, som inte heller har ifrågasatts av kvinnorna. Det var en annan tid, säger Bisse.
Men när Pirre lämnade över till nästa generation på 90-talet var det som om tiden stått still. Fortfarande inte en kvinna så långt Wallenberg når alltså.

Ulf Olsson, professor i ekonomisk historia, som skrivit flera böcker om familjen Wallenberg, säger att familjen är "mycket gammalmodig och bunden av traditioner. De ägnar sig åt fadersdyrken." Det är en av anledningarna till att alla starka kvinnor aldrig haft en chans när det handlat om "tronföljet". Tyvärr verkar det inte heller finns särskilt mycket skrivet om kvinnorna, varken i familjearkivet eller annorstädes. Det enda man kan hoppas på nu är att de 27 kvinnor som för närvarande finns inom familjen och som är i yngre medelåldern släpps in. Som det ser ut nu är det bara Amalia, som gått till eftervärlden genom sin paradrätt Wallenbergare.

Den intressanta frågan är vad som hade hänt om Annis, som i stället för att styra Wallenbergkoncernen har lagt ner all sin kraft på heminredning, hade tagit över rodret. Kan inte Cecilia Hagen åka till London - där Annis bor numera - och ta ett snack med henne om den saken. Jag och många med mig önskar nu att få veta hela sanningen om familjen Wallenberg och inte bara halva, dvs den manliga. Kom ut ur fadersdyrkansgarderobens mörker alla sköna Wallenbergbrudar och berätta hur ni har och haft det i skuggan av alla dessa män. Det vore en kulturgärning. Snälla, låt inte denna hundraåriga kulturskymning bestå. Kan Victoria bli drottning, kan en Wallenberg få leda Investor eller SEB.

Guillou tar strid för incestdömda tillsammans med Knut Ahnlund

Fienderna i incestkrigets olika läger börjar gruppera sig på nytt och en ny justitebatalj är att vänta. Det är drygt tio år sen sist, men de namnkunniga medlemmarna i de olika motståndslägren är desamma. Det är den motvillige akademiledamoten Knut Ahnlund (se bloggen: "Knut Ahnlund fiskar i grumliga incestvatten igen" 061231)och Jan Guillou som strider på sidan som försvarar de dömda männen - enligt dem sitter massor av oskyldigt dömda för incest- och sexbrott mot barn - och juristprofessorerna Madeleine Leijonhufvud och Christian Diesen som strider för de utsatta barnen.

I dag i Aftonbladet upprepar Guillou i stort vad Ahnlund sa för en vecka sen på DN Debatt, nämligen att det är feministernas och Freuds fel (läs: psykologernas att oskyldiga män fälls för sexbrott mot barn.
Att den gamla striden blossat upp igen beror på att nyligen publicerade rapporten "Felaktigt dömda" visar att 11 män under de senaste 15 åren i dylika fall suttit inne fast de nu anses vara oskyldiga. Justitiekanslern,JK Göran Lamertz överväger att inrätta en överprövande instans för att öka rättssäkerheten efter att ha tagit del av rapporten. Justitieminister Beatrice Ask, (m) passar än så länge, medan fd justitieminister Thomas Bodström (s) sällar sig till gruppen Leijonhufvud-Diesen, som tycker att Lambertz bör avgå. De två senare menar tvärtemot rapporten att alldeles för få sitter inne för sexbrott mot barn pga bevisföringens utformning.

Tvätemot vetenskaplig forskning på området avfärdar Guillou att barn skulle kunna bära på "förträngda minnen" av sexuella övergrepp. Nu är ju gudbevars inte Guillou någon psykolog och tur är kanske det, för barnens skull, vill säga.

SvD vill ge hemmamammorna beroendebidrag

PJ Anders Linder kommer med ett lysande förslag på SvD:s ledarsida i dag. Han tycker att regeringen ska tillsätta en departementsöverergripande familjepolitisk utredning. Så långt, 10 poäng.
Sen luddar han till det, för han vill samtidigt att familjepolitiken ska bli mer familj och mindre politik. Låter som han egentligen vill stryka ett fett svart streck över familjen som politiskt fält och i stället överlåta till familjerna själva att göra som de vill. Den vanligt borgerliga retoriken mao, men de kallar fluffigt och flummigt detta självbestämmande för frihet, utan att nånsin definiera detta svårt missbrukade ord.

Men svaret på frihetsfrågan i PJ:s fall är: PAPPA. Han blir nämligen fortsatt frigiven från familjeansvarets praktiska utövning, om vi ska följa hans exempel med barnomsorgspeng och vårdnadsbidrag och slopa alliansförslaget från augusti 2006 om jämställdhetsbonus och allmän förskola för 3-åringar.

Åtminstone om man ska tro Eva Magnusson, psykolog och genusforskare, Umeå universitet, som i sin senaste bok "Hon, han och hemmet" har intervjuat 30 nordiska par om hur de lyckas organisera och kombinera yrkesarbete och hemarbete.
I P1:s Vetenskapsradion, Forum (070101, går att lyssna på webben) säger hon att moderskapet aldrig går att förhandla bort, det är ovillkorligt, Medan faderskapet är villkorat, eftersom pappa bara behöver vara hemma "tillräckligt mycket". Det är ju precis det som alliansens morsa-bidrag är ett bevis på, för allvarligt talat, hur många farsor kommer att nöja sig med 3 000 kr i månaden för att vara hemma med ungarna? Och varför skulle de göra det förresten. Ingen modern mamma eller pappa borde gå i den beroendefällan.

Men PJ, som förordar beroendebidrag till mammorna, måste tillhör den tredjedel av dagens familjer som ej lever jämställt utan i stället tillämpar ett traditionellt familjemönster.

Enligt Magnussons intervjuer är det fortfarande så många som tror att kvinnor är mer hemorienterade, medan män är mer inriktade på arbete. I den här gruppen är karriär=man och det gör att han bidrar till hemarbetet utifrån vad jobbet tillåter. Bland dessa män och kvinnor är fritid något som är självklart manligt och i bästa fall lite kvinnligt. De här paren grälar aldrig om hushållsarbetet för husfridens skull.
I den tredjedel - 10 familjer av 30 - i Magnussons intervjumaterial som delar lika på hemarbetet har det däremot diskuterats och bråkats hej vilt och det tycker mamma och pappa var bra, för husfridens skull.
Magnusssons slutsats är att de här två familjetyperna representerar två olika världsbilder. Enligt mig har den förra fastnat i 1800-talets borgerliga familjekonstruktion, medan den senare anser att kvinnor och män inte kommer från olika planeter utan försöker samsas på samma, dvs hem och arbete hänger ihop för båda.

Magnusson menar att den ojämlika fördelningen av hemarbetet får konsekvenser för kvinnan i de familjer som har den världsbilden: Hon är praktiskt underordnad mannen, hon är beroende av just det äktenskapet och hon har inte mycket till egen ekonomi, eftersom hon tjänar mycket mindre än han gör.