Tillägg till föregående

Alexander Bards misogyna analys av det svenska schlagerläget kan du läsa i gårdagens Expressen.

Schlagergubben Bards misogyni

Ja, ja. Perelli hamnade på 18:e plats. Knappast för att hon är dålig på det hon gör: Kvinnan tycks ju vara ett überproffsigt scengeni. Resten är smak och när Eurovisionschlagern goes east, då väljer Alexander Bard (själv knappast purung) att skylla det på att Sverige skickar schlagertanter (Carola kom 6:a 2006) och hänvisar till en medienorrman som bashat Perelli och därmed är den bardska analysen klar: Hur ska hon kunna slå i Europa om en norrman gör tummen ner.
Inte ett ögonblick riktar Bard sin uppmärksamhet mot den svenska schlagergeneralen Christer Björkman, som uppenbarligen har vägrat känna av åt vilket håll vindarna blåser inom eurovisionen, utan fortsätter att i den svenska deltävlingen välja ett brokigt genrelandskap som utgångspunkt för vad vi ska skicka (i det fallet har Bard rätt). Byt ut Björkman och börja lyssna på östeuroperna, i stället för att le överseende. De har känslan och viljan att att kämpa för på riktigt, det märks och gör framförallt hela skillnaden: Next stop Russia!

Motbok mot "den lyckliga horan" debatten

Jag har alltid gillat Expressenkrönikören Linna Johansson, enda sen Fittstimsboken och hennes eget feministiska tidning "Bleck". Medan de andra Fittstimsbrudarna tappat stinget och i Linda Skugges fall t om givit feminismen på båten för nåt nationalmorseprojekt, skriver Linna fortfarande passionerat med svart bläck om män och kvinnor. Senast i lördags i Expressen om den icke-hypade Anja Hirdamns bok "Den ensamma fallosen"(dålig titel på en - efter att ha läst enhittills en tredjedel -uppseendeväckande bra feministisk bruksskrift) till förmån för den hypade "Våldtäkt och romantik" av Katrine Kielos.
Anja Hirdman - dotter till genusordningens moder och historieprofessorn Yvonne Hirdman - är medieforskare på JMK och har tidigare gett ut boken "Tilltalande bilder". I den senaste håller Hirdman kvar vid bilden och den här gången är det bilden av maskulinitet, närmare bestämt den maskulina heterosexualiteten formad bl a genom hård- och mjukporr som hon genom senare mansforskning (och feministisk forsknig) analyserar. Det blir jävligt intressant om än lite för akademiskt tungfotat för att lyfta till Nina Björks "Under det rosa täcket" nivån. Men Hirdmans bok är absolut ett måste för den som jag är intresserad av sexualitetens uttryck och då speciellt det senare årens nylanserade synsätt förespråkat av Petra Östergren i "Porr, horor och feminister" om porr- och prostitution (i alla dess former)som ett jobb som vilket som helst. "Den ensamma fallosen" ger svar på tal.

Ps. Du missade väl inte "P3 Special" i går: "Kvinnor, sex och pengar"? Två timmar hardcore om prostitutionens många ansikten.