torsdag 4 september 2008

Gyllenhammar, Zandén får sällskap av Klingspor

Först Cecilia Gyllenhammars och Jessica Zandéns debattartikel på temat: misshandla mig gärna (min tolkning) på Newsmill. Sen kommer en story, som tangerar samma tendens: Agneta Klingspors nya roman "Pressa läpparna här", om våld, förnedring och allmän destruktivitet upphöjd till passionerad kärlek. Trots att det hela slutade med en rättegång för Klingspors del - hon återanvänder nämligen en del av den självbiografiska "Nyckelroman" som kom 1994 - när det begav sig, har hon uppenbarligen inte kommit över den där historien. Om så vore fallet, undrar jag varför hon 14 år senare väljer att tugga om den på nytt; ibland till förvillelse lika, enligt Nina Björks recension i DN i dag.
Vad är det med oss kvinnor? Varför älskar vi män som hatar kvinnor? Varför ser vi någon annan - ofta ett litet barn som behöver en moders (läs: vår) omsorg - än den man vi har framför oss?
För att vi själva är skadskjutna små flickor som lärt oss att kärlek = våld. Jag blir så trött.
Läs Katrine Kielos "Våldtäkt & romantik" i stället: Gå till botten med dig själv, ta hand om den lilla flickan inom dig och lär dig se igenom de strukturer vi är så omedvetna om när det gäller sexualiteten.
Enligt Simone de Beauvoirs syn på den patriarkala sexualiteten - dess mest urspårade uttryck analyserar hon i "Must we burn Sade" - är att den bygger på att män hatar kvinnor, enkelt uttryckt.
Är det därför kvinnor som Gyllenhammar, Zandén och Klingspor upphöjer våld och hat till passion?
Det är så sorgligt att dessa kvinnor debatterar och i olika litterära former fortsätter nagla sig fast vid män som bara är kapabla att ge dem pisk, som om vi kvinnor inte har nog av destruktiva "kärleks"historier i det verkliga livet.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Snälla Monika!
Till att börja med: läs boken.
Iris, som det handlar om i Klingspors roman, är en kvinna som inte accepterar mannens våld utan tar sig ur det. Nina Björks sk. recension är en snedtändning, inget annat. En mycket intressantare rec. är den i Expressen, skriven av Anna Hallberg (poet, feminist och litteraturkritiker i DN, märk väl). Inledningen: Här är den! Boken som Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar och alla andra som ropar efter passion för vuxna kvinnor ska läsa.
Fortsättningen via denna länk: http://www.expressen.se/kultur/1.1288414/agneta-klingspor-pressa-lapparna-har
Slutkommentar: Zandén och Gyllenhammar skriver att ett slag över munnen kan vara som en smekning! Så skulle aldrig Klingspor skriva, hon avskyr våldet, nämligen.
Min egen kommentar:
Passion=alltid nära katastrof och destruktivitet.
Kärlek=Goa grejer

Lycka till med omläsningen
Håkan Olsson

Monika Wehlin sa...

Hej Håkan!
Jag har läst Klingspors roman efter min blogg och det förändrar inte de synpunkter jag vädrar i mitt inlägg. Till skillnad från dig håller jag med Nina Björk och tycker att Hallberg och ett gäng andra kritiker romantiserar den destruktiva relationen - med inslag av våld - även om de inte skriver det rakt ut. Den finns däremot tydligt i romanens undertext - densamma som Zandén/Gyllenhammar skriver rakt ut - och kritikernas fascination kring passionshistorien i romanen, som om sexualitet = våld.
Dessutom förstår jag inte Klingspors syfte med romanen, då den är en returnerad delhistoria från hennes tidigare "Nyckelroman" från 1994. Att hon 14 år senare fortfarande ältar sitt eget privata helvete för länge sen, tyder sorgligt nog på att hon inte lämnat det bakom sig.

Anonym sa...

Oj, oj, oj
Att författare förädlar en tidigare utlagd tråd är ett välanvänt och klassiskt grepp. Det borde både du och Björk känna till.
I övrigt tycker jag att du borde läsa Paulina Helgesons recension i dagens SVD. Den säger det mesta.
Avslutningen: "Trots allt är Iris ingen offerstereotyp - hon ser sin egen situation och kämpar emot, hon både vill och inte vill vara den kvinna hon blir tillsammans med Frank. Och när slaget i ansiktet kommer är hon inte ens i närheten av att tolka det som ett uttryck för ömhet."
Alltså som Zandén och Gyllenhammar uttrycker det. Tvärtemot för Iris, med andra ord.
Sedan är det det här med våldet som liknar dumpningen av senapsgas i Östersjön efter andra världskriget: ser man det inte så finns det inte.
Vakna Monika!

/Håkan

Monika Wehlin sa...

Nu har jag läst recensionen i SvD, Håkan. Och?
Menar du och måntro Paulina Helgeson att den patriarkala sexualitetens kvinnliga form (ursäkta uttrycket, men jag har studerat det här med sexualitet i en magisteruppsats det är därför)är ok för att kvinnan i fråga är medveten om vad hon gör? Iris är en typisk representant för den normativa sexualitet (jag kallar den patriarkal) som män såväl som kvinnor lider under. I denna destruktiva form av sexualitet eller kärlek om du så vill är makten/våldet själva essensen när man kokat bort romantiska föreställningar, som Klingspor ägnar sig åt. Den ömsesidiga ömheten göre sig icke besvär, utan då möjligtvis som lockelse för att uttöva makten/våldet som den patriarkala sexualiteten, som sagt utgår från.

Du ber mig avslutningsvis att vakna. Jo tack, jag är numera klarvaken på den punkten och hoppas att så förbli och inte på nytt som Klingspor drömma/fastna i eller längta efter/förföras av den bedrägliga ömheten och ljuvligheten i en manipulativ kyss. Hon valde att se en prins, trots att det var en groda som slog och levde djävulen med henne.

Bäste Håkan, du borde rikta din uppmaning till författaren till "Pressa läpparna här" i stället. Om hon gjorde det kanske det skulle få till följd att hon skrev en intressant roman om fenomenet hon skildrar och inte bara trycker på den romantiska författar-repeat-knappen.
Du borde läsa "Nyckelroman" av Klingspor och sen fundera över om hon i sin senaste roman tillfört något av intresse, som vi som tidigare läst henne inte redan visste. Fördjupning av ett tema - urscenen för att tala med Freud - i bok efter bok, är ett vanligt författardrag, men Klingspor fördjupar inte ett skit. Därför är hennes bok inte värd mer än en returflaska, som Björk påpekade i sin recension.

Anonym sa...

Skönt att i alla fall kunna konstatera att det finns andra att resonera med, därute. Det här kör liksom fast!
Vad gäller våldet så tror jag nog att vi är överens. Inget att ha, bara makt och förtryck.
Men Klingspors text är vi inte överens om. Hon beskriver problemet med just passionen, att den tenderar att övergå i just det; avsaknaden av ömhet, kärlek och ömsesidig respekt. Raka vägen mot katastrofen, om man så vill. Hur många har inte vittnat om detta och hur många vill dit igen?
Det tål också att upprepas, Klingspors text känns mycket hårdare än de flesta andras.
Men vad sjutton, vi kommer ingen vart med denna diskussion även om jag inte tror att vi befinner oss så långt ifrån varandra?
Slutkläm: Jag har läst alla Klingspors böcker, varav de två senaste är de bästa.

Äsch då, jag borde utveckla det här med passionen och svarta hål inombords och längtan och allt det där, som ställer till med just passion, som leder till katastrof osv osv, men nog!

hälsningar
Håkan

Monika Wehlin sa...

Bättre fly än illa fäkta, Håkan.

Allt gott!
Monika