En feminism bortom offertänkande
I Petra Östergren antologin "F-ordet. Mot en ny feminism" skriver Anna Svensson om hur hon efter våldtäkten vägrat reduceras till ett våldtäktsoffer och enligt Hanne Kjöllers läsning i DN 081022, så är anklagar Svensson delvis feminismens för att hon betraktas som ett sådant.
Att Kjöller håller på Svensson är inte att förvånas över, hon är ständigt på kollisionskurs mot kollektiva förklaringar, senast i sin nya bok om föräldraskap, där hon uppmanar kvinnor att inte hålla så hårt i moderskapets symbiotiska form, utan släppa in männen och andra vuxna när det gäller relationen till barnen.
Det intressanta med Svensson och Kjöllers individcentrerade förklaringsmodeller är att de visar på flera sätt för kvinnor att förhålla sig inom ramen för olika fenomen eller kollektiva situationer om man så vill.
Feminismen av dags datum ägnar sig fortfarande mest åt att beskriva olika fenomen i kvinnors gemensamma situation, där våldtäkt är en bland flera. Utgångspunkten för den feministiska rörelsen oavsett vilken fråga som diskuteras är att vi lever i ett patriarkat där kvinnor som grupp är underordnade män som grupp och på den punkten har feminismen skördat stora framgångar i Sverige, som sedan den blev en akademisk disciplin i stort sett genomsyrar alla ämnesområden.
Men en berättigad kritik av feminismens generaliserande karaktär har under de senaste tio åren blivit allt mer högljudd och kunde fira triumfer när den politiska delen i form av Feministiskt initiativ 2006 föll som aktievärdet i den pågående finanskrisen. Det sägs att den senare kommer att bli långvarig; feminismkrisen har varat i 2 1/2 år, så här långt och ingen ljusning skymtar.
Kanske beror det på att feminismen står inför ett nytt paradigmskifte. Man kan ju alltid hoppas, att efter feminismens akademism - forskning och etablering av kunskapsområdet - som varat sen 80-talet kommer en ny våg av feminism, som talar mer om möjligheter och alternativa synsätt bortom patriarkatets könsmaktsordnande system. En feminism att hämta styrka och förändring ur. I stället för att känna sig som offer för tid och evighet om man är kvinna och det oavsett om det är moderskapsmyter eller våldtäktsmän som anfaller. En feminism som på samma sätt som man ihärdigt skilt kvinnan från kvinnligheten går i bräschen för att skilja mannen från manligheten och fokusera mer på hur även männen är skapade - jag höll på att säga offer - av patriarkatet.
6 kommentarer:
Som feministisk aktivist blir jag bara undrande av ditt inlägg ”En feminism bortom offertänkande”. Var finns logiken? Feminismen har ju inte – vare sig i modern tid eller historiskt – gjort kvinnor till ”offer för tid och evighet”. Tvärtom. Hela den organiserade feminismen är en enda kollektiv vägran att acceptera en könsmaktsstruktur som gör kvinnor till offer. Det blir inte minst tydligt i kvinnojoursrörelsen, som skapades just ur kvinnors vägran att förbli ”offer för tid och evighet”.
Läs vad feministiska organisationer skriver och skrivit om ”offer”-tänkande! Läs t.ex. ”Bortom offer och överlevare – Sexuellt våld, identitet och feministisk teori och praktik” av Liz Kelly, Sheila Burton & Linda Reagan (i ROKS: ”Sexuella övergrepp mot kvinnor och flickor” 1997) eller Kvinnofrontens ”Feministiskt självförsvar” (Gerda Christenson 2003) som ingående beskriver de här myterna om feminismen och att ”göra kvinnor till offer”. Feministiskt självförsvar är i sig ett exempel på feminismens vägran att acceptera ett statiskt ”offertänkande”. För mig, och många andra som inte ser feminismen bara som teori om makt och underordning, är den aktivistiska kampen här och nu en kamp att ”hämta styrka och förändring ur”.
En utveckling av feminismen kommer aldrig att kunna komma ur lögnaktiga skildringar av vad feminismen står för. Tvärtom. ”Könskriget” och liknande medialt förtal har inte lett till någon positiv utveckling, det har snarare gjort framför allt kvinnojoursrörelsen räddare, fegare och försiktigare. Tystare. Det ”F-ordet” nu försöker göra är samma sak mot resten av den organiserade feminismen.
Det finns redan ”en feminism bortom offertänkandet”. Det vore spännande att få utveckla DEN. Men tyvärr är den så extremt osynliggjord. Därför känns det extra sorgligt att se att även ditt inlägg medverkar till det.
Vad jag tycker om SVT:s "Könskriget" och Petra Östergrens sexliberala agenda lär vara allom bekant för dem som läser min blogg.
Men det betyder inte att Anna Svenssons bidrag i Östergren- antolgoin "F-ordet" per automatik går bort.
Det finns överhuvudtaget ett kvardröjande offerdrag i feminismens retorik och det är inget konstigt med det - efter årtursenden av patriarkalt tänkande - men låt oss i stället tala om det.
Om det nu är som du säger att Kvinnofronten, ROKS och kvinnojourrörelsen motverkar "myterna om feminismen och att göra 'kvinnor till offer' " i praktiken genom ex självförsvar, så är det synd att det arbetet - starka kvinnor som "slår tillbaka" - inte når ut till allmänheten.
Samtidigt vore det klädsamt med en smula introspektion från kvinnoorganisationernas sida. Svensson är tvivels utan något viktigt på spåret när hon talar om offertänkandet inom feminismen och då menar jag det mentala offertänkandet som hon talar om i termer av att den egna självbilden av sig själv som offer, samt omvärldens syn på en som sådan.
Jag lovar dig "anonym" jag talar inte ur det blå. Jag har egna erfarenheter som gör att jag vet hur snacket går inom organisationerna som hjälper och stödjer utsatta kvinnor. De har för många varit räddande änglar, vilket inte gör att den struktur de verkar inom kan ifrågasättas och kritiseras, till dels för att den sitter fast i ett mentalt offertänkande.
Allt kan ju bli bättre, eller hur?
Har läst din blogg ett tag och håller med om det mesta, det du säger i detta inlägg håller jag nästan med i dock inte offer biten. Varför är nog för att det för ofta blir ett anklagande att feminister ser kvinnor som offer i mycket, och det håller jag inte med om.
Jag tycker att det oftare handlar om ett retoriskt knep för att skuldbelägga, för det räcker att jag tar upp olika problem som drabbar kvinnor så kommer då och då detta anklagande om offer tänkande. Så i och med att det blir så här så är det nog inte så konstigt att en viss bitterhet infinner sig och jag tycker det blir mera som ett förminskande av ens egna åsikter kring problem när detta anklagande kommer fram.
Detta är inte ett argumenterande mot dig ifall du nu tror det, utan mera en anledning till varför det finns flera som börjar tröttna på just offer anklagandet.
Att som du anabelle påpeka att anklagande om offertänkande blir ett förminskande av problem som drabbar kvinnor, är naturligtvis helt rätt.
Förutom att förminskande är en klassisk härskarteknik så finns i det även ett annat härskarfenomen (enligt mig) inblandat, nämligen; att förskjuta problemet till att handla om något annat.
Ett vanligt ex på detta är att när frågan om våld om mäns våld mot kvinnor dyker upp, finns det alltid några som börjar tala om att kvinnor också slår eller att det förekommer även våld inom homosexuella relationer.
I de fallen gäller det att hålla sig på banan och leda tillbaka frågan till dess ursprung och när härskarstilen utbryter direkt påpeka detta och gå vidare på den inslagna banan.
Äsch, skriver om samma inlägg igen. Förövrigt så gav det mig en chans att se hur inlägget tas bort, vilket är lite annorlunda mot när en tar bort ett inlägg från sin egen blogg ser jag, ja nu svamlar jag om annat.
Hej igen, det var jag som skrev ovan där med ett annat namn än med mitt riktiga, jag tycker det känns bättre att skriva med mitt vanliga istället, så det var första och sista gången jag skrev med något annat än det jag har :)
Jag ville bara säga att jag håller med dig om dom retoriska knepen, som när en tar upp detta med mäns våld mot kvinnor, och sen blir det snarare det som du skrev som mer än halva diskussionen handlar om än själva kärnfrågan.
Skicka en kommentar