Fagerholm upplöser gränsen mellan fantasi och verklighet

Vad är det som gör Monika Fagerholms "Den amerikanska flickan", vinnare av Augustpriset 2005, till en sååå bra roman?
Det har med perceptionen att göra. Hur romangestalternas varseblivning kastar sig mellan olika tider och platser. Att verkligheten blir en fantasi och tvärtom. Det blir så tydligt hur hur vi ständigt omskapar vår verklighet och hur vi minnets töjbarhet är central i den skapelseprocessen. Men framför allt är det barndomens magiska universum som Fagerholm på nytt öppnar dörren till. Visst, precis, så där var det. Den särskilda och så livsavgörande vänskap som blev till i barndomslandet; dess gränslösa sätt att vara tillsammans på, intimiteten, hemligheterna och avslöjandena.
Fagerholm berättar med en logik som inte följer den vuxnas banor. Hon följer med stark övertygelse barnets väg mot vuxenhet och det gör ont, samtidigt som innerligheten och samhörigheten mellan de två barndomsvännerna är rena rama kärleken. Ett risktagande, farlig, på liv och död.

Och gestalterna, karaktärerna är så tillspetsade med sina alldeles egna individualiteter att även de dansar mellan fantasi och verklighet. En Fantas(i)tiskt roman, som livet självt om man ser det från den barnsliga sidan.