Kvinnors romaner är intressantare än mäns

Är kvinnors romaner intressantare än mäns?
Utifrån att de säger mer om livet, ja. För att de lägger till ett perspektiv som saknas, ja.
Fortfarande är det ju så, att vi lever i ett universum där män skapat historierna om mänskligt liv. Det blir så tydligt när man läser mäns och kvinnors berättelser parallellt, eftersom att vara kvinna är att befinna sig i en annan livssituation än att vara man.
Könet har fortfarande avgörande betydelse för romanens karaktär och romanberättandet förhåller sig väldigt mycket till det vi kallar manligt respektive kvinnligt: den där mytologiska smeten som stryks ovanpå människan och begränsar sikten och möjligheterna att överskrid det förutbestämda. Ändå kan man ju tycka att fiktionen borde vara den plats där leken och fantasin skulle experimentera och skapa nya former, men det sker inte.
Why?
För att författarna fortfarande är så upptagna av att vara just kvinnor eller män? Eller för att de inte har hittat en form och ett språk för att tala om människan utanför det traditionellt kvinnliga och manliga?
Ännu har jag inte tröttnat på att läsa om hur kvinnor formas till kvinnor och hur de på olika sätt känner att den rollen är för trång. Det fascinerar mig att se hur de utifrån sin situation gör vad de kan för att tränga sig ur den rollen och skapa sig på nytt, trots allt motstånd och alla bakslag, som i Sara Stridsbergs "Drömfakulteten". Men jag orkar inte läsa en enda roman till om hur en man gör allt vad han kan för att reproducera den gamla vanliga manligheten på kvinnors bekostnad, som i Jan Arnalds "Maria och Artur". Trist nog tycks många manliga författare fortfarande vara intresserade av just det.