Än lever Alberte

Bonniers ger nu ut en klassikerserie i pocketupplaga. Själv har jag ägnat den senaste veckan åt Cora Sandels Alberteserie - tre böcker i en pocket - som gavs ut mellan 1926 och 1939. En lågmäld livsberättelse om en flickas uppväxt i en bättre bemedlad familj i sekelskiftets Nordnorge och kvinnoblivande i första världskrigets skugga i Paris. Alberte vill mer med livet än att bli gift med en passande man i den avkrok där hon växer upp. Men hon är instängd i en situation där livsvillkoren för kvinnor mest går ut på att romantisera och mystifiera äktenskapet som kvinnans mål och mening, trots att vardagsverkligheten visar upp en annan sida av saken.
Sandels skarpa iakttagelseförmåga och lojalitet med Alberte, även om hon tycks anse henne väl sipp mellan varven, visar påtagligt hur svårt det är att bryta sig ur de som förväntas av en som kvinna. Ändå drömmer hon i den första boken "Alberte och Jakob" om ett annat liv. Men till skillnad från brodern Jakob så öppnar inte livet några sådana möjligheter för henne. Men något rör sig inom Alberte och en annan ohörd röst gör sig ibland gällande inom henne: Den tillhör en ung kvinna med en helt annan syn på både sig själv och världen, en objuden gäst som inte passar in i det liv hon ångestfyllt lever som hemmaflicka i familjen.

När läsaren möter Alberte i nästa bok, "Alberte och friheten" befinner hon sig i ytterkanten - som en betraktare - av en av Paris många konstnärskretser. Hon fördriver utan uppenbar mening sitt dagliga liv i sysslolöshet, där hon blir mer och mer som en del av stadens mekanism. Hotellen hon bor på är de sämsta tänkbara och hon hankar sig fram som konstnärsmodell och genom att skriva artiklar. Inget av det roar henne och hon blir mer och mer passiv. Samtidigt som hon omedvetet drivs med i tidens ström tycks hon ständigt sökande. Frågan är: efter vad?

I den sista boken i serien, "Bara Alberte" får hon barn och skapar till slut sig själv som kvinna, genom att ta steget ur den konventionella relation till en man, som hon hamnat i. Fram till dess har allt till synes skett så slumpartat i Albertes liv, som om hennes vilja - inre röst - hela tiden gått på tvärs mot det förväntade och att all livskraft gått åt till att tysta den egna rösten för att passa in i rollen som "kvinna" med allt var det innebär av könsspecifika intressen och sysselsättningar. Och det är just i brytpunkten mellan det kvinnliga projektet av äktenskap och barn och det individuella projektet att bli till som människa som hela romansviten i själva verket utspelar sig. Frågorna som indirekt riktas mot läsaren är: Vem är jag bortom den "roll" jag förväntas spela? Finns det något/något annat/annan som vill födas bortom?

Cora Sandels Alberte är en mycket levande klassiker som gestaltar en existentiell kvinnokamp mellan de av samhället förutbestämda villkoren och den individuella kvinnans motstånd och utbrytningsmöjligheter ur de snäva ramar som kallas kvinnoliv. Läst på det sättet blir Alberte en subversiv kvinna, som på sitt till det yttre visar sig vara följsam i fråga om samhället och familjens krav, men som hela tiden söker efter en möjlig utväg för att skapa sig själv. Det friskaste och fortfarande ovanliga är att Cora Sandel berättar helt befriad från romantiska fantasier. Här är varken mannen, kärleken, äktenskapet eller barnet vägen för kvinnan. Det är bara den egna, mödosamma och långt ifrån romantiska vägen som gäller om man vill skapa sig själv.