Den manliga sexualiteten: en våldshistoria

Fotografen Nan Goldin, 53 år får årets Hasselbaldspris för att hon sen hon var 15 år fotat sitt liv: ett dokument av en växande krets människor. "...det var tyvärr år av kamp mellan män och kvinnor" säger hon (SvD, 070309) och nämner bl a misshandlande män.
Sen några år tillbaka har jag undersökt sexualitetens uttryck och succesivt kommit fram till att det manliga sexualitetsidealet stavas a-g-g-r-e-s-s-i-v-i-t-e-t, v-å-l-d och d-o-m-i-n-a-n-s. Medan det kvinnliga sexualitetsidealet är det passiva mottagandet. Sex och våld eller sex och kärlek: två olika paradigm, där det förra är rådande i väldigt många fall världen över, men det är det senare vi talar om som det som vi alla - i den allmänna retoriken - är överens om att vi ägnar oss åt.

Som de flesta av mina väninnor har jag jävligt taskiga erfarenheter av sex (och våld), men det är inget vi talar om under parmiddagarna och det har i många fall dröjt länge innan vi öppnat oss inför varandra om detta mörkerlagda ämne. Visst, både Maria Carlshamre, Agneta Sjödin och en hel drös andra kändiskvinnor har under årens lopp berättat att de blivit våldtagna och misshandlade av sina män.
Ändå händer nada.

Jag har blivit jävligt drabbad av Sara Stridsbergs roman "Drömfakulteten" som rör sig som en fri fantasi kring Valerie Solanas livsöde. Tjackhoran som sköt Andy Warhol och samtidigt var geniförklarad psykologidoktorand och författare till SCUM-manifestet(Society for Cutting Up Men). Jag köpte det där manifestet när Stridsberg översatt det för 2003, men avfärdade det pga den biografiska tjackhoran. Och visst hon finns där mellan raderna i SCUM; en galen kvinna som vägrar hålla tyst utan skriker ut det våld hon blivit en del av. Hon är galen av de egna erfarenheterna på samhällets botten och det är sex som är orsaken. Sex är en hang-up, som hon säger och man måste ha haft jävligt mycket sex för att inse det, enligt henne. Hon ser på världen ur ett knullperspektiv skulle man kunna säga och ur det växte hennes hat mot män. Det är sorgligt, ja visst och naturligtvis ingen konstruktiv eller framkomlig väg till förändring, vilket hon själv var ett levande exempel på (hon dog alldeles för tidigt nerknarkad och bortglömd). Men hennes bindgalna raseri, kraften i hatet mot mäns sexuella våld mot kvinnor det förstår jag och delar. Och trots att vi för varje dag som går får veta mer och mer om hur det håller kvinnor tillbaka världen över, så händer INGENTING.
Man kan faktiskt bli galen för mindre och Valerie Solanas SCUM-manifest borde ingå som obligatorisk läsning på varje kurs i genusvetenskap vid sidan av queer perspektiv om den lyckliga horan.