Göran och Mona - sedelärande historia i makt och kön

DN ojar sig över att Mona Sahlin - inför det historiska valet av henne som partiets första kvinnliga partiledare i morgon - bara har 50 procent stöd bland (s)-väljarna, enligt en Synovate Temo mätning.
Inte så konstigt med tanke på att hon inte börjat jobba som partiledare än. Jag tror att Mona Sahlin kommer ut som den fullblodspolitiker hon är på ett helt annat sätt, nu när hon inte hålls tillbaka av Göran Persson, som inte var känd för att lyfta fram partiets starka kvinnor.

De som fortsätter att tjata om parkeringsböter och gammal choklad och därmed inte tror på henne, kan i logikens namn inte tycka att många av dagens främsta politiker håller måttet. Den gången för tio år sen, när Mona skulle ta över förra gången, tjurrusade media efter Mona. Helt i linje med vad gubbmaffian inom partiet även den här gången försökte få dem att göra, när det stod klart att hon var partiets enda kandidat. Men av någon outgrundlig anledning fick mosa-Mona ligan inte med sig media den här gången. Kanske beror det på att nu är Mona så ren att det finns inte ens en liten chokladbit att gå igång på, eller så tänker media annorlunda nu när (s) är i opposition, eller så beror det på att i dagsläget är det politiskt inkorrekt att basha en kvinna, som står inför det historiska steget att bli (s)-partiordförande att de tiger still.
Själv har jag hela tiden, sen hon kom ut som partiledarkandidat, gått och väntat på en ny "skandal" som ska göra det omöjligt för Mona att bli partiledare. För jag tror precis som fackordföranden Sonny Bergfeldt på Suranhammars bruk säger om kritiken mot Mona från fackligt håll:

"Det handlar också om vad vi gör henne till. Vi i rörelsen var för snälla mot Göran." (DN, 070315)

De där två meningarna kokar ner historien om Mona Sahlin och (s) till det uttryck för könsmaktsordning, som det ju till dels handlar om. Det är vår uppfattning - ofta nertryckt i halsen genom snäv vinkling och massiv mediabevakning - som är med och skapar Mona, liksom vår attityd till henne. Om vi skapar en bild av att vi inte kan lita på henne för att hon som en kvinna i Göteborg säger: "...var lite flaxig förut, parkerade lite var som helst och fick böter gång på gång." (DN, ibid)är det kanske kört. Men det säger mer om oss och vår bild av kvinnor som flaxiga felparkerare, dvs kvinnor kan inte styra ett parti. Och när rörelsen var för snäll mot Göran, säger även det en hel del om vår bild av män som pålitliga makthavare, dvs män kan styra ett parti. Genom att jämföra Mona Sahlin, som ju trots allt var en populär politiker, med den impopulära Göran Persson, som tog över partiet i stället för Mona förra gången och hur det sen gick för de båda är en sedelärande historia i makt och kön.