Popovas trovärdighetskris

Först lyssnar jag på P1:s dokumentär (070310) om kvinnors arbetsliv, där kvinnor som i dag är i 60-års åldern summerar hur det var när de gick ut på arbetsmarknaden och fick barn på 70-talet. Det intressanta är att de så oreflekterat fortfarande tycks se det som att det var deras ansvar att få ihop "livspusslet" - hem, barn och arbete - och att männen och deras ansvar är så frånvarande.
I stället talar de, som om kvinnoidealet fortfarande innebär att hon ska vara det ständigt närvarande och givande kärlet ur vars brunn man alltid kan hämta nya krafter. En kvinna formulerar det ungefär såhär: Man ska finnas till för andra: på jobbet, hemma, för barnen, mannen och övriga släktingar. Det går inte ihop och det finns ingen tid över för en själv.
På 80-talet fick det inte märkas att man hade barn om man var kvinna och chef på jobbet, säger en annan.
Tyvärr är det nog ännu värre i dag för kvinnor, säger en tredje och understryker därmed att de som lider mest av stressrelaterade sjukdomar i dag är just kvinnor som har småbarn och jobbar.
Sen lyssnar jag på P1:s "Konflikt" (070310) som handlar om våld mot kvinnor med rubriken "Världens största konflikt pågår i det tysta". Där får jag veta att vartannat till vart fjärde år sker en förintelse av kvinnor i världen, som vi blundar för, enligt tidskriften The Economist, som pekar på att mellan 1,5 och 3 miljoner flickor och kvinnor dödas varje år pga av sitt kön.
I veckan fick vi också genom en ny FN-rapport om kvinnors situation i Sverige veta att bakom jämställdhetsretoriken lever vi kvar i gamla kvinno- och mansideal (som förklarar varför kvinnorna i P1:s dokumentär resonerar som de gör) som fortsätter att leda till våld mot kvinnor, enligt Yakin Ertürk, sociologiprofessor, som skrivit FN-rapprten.
Efter det hör jag debattören och antifeministen Susanna Popova påstå att kvinnor är jämställda i Sverige och att utvecklingen hela tiden går framåt när det gäller kvinnors deltagande i arbetslivet.
Hur kommer det sig att synen på kvinnors situation är så diametralt olika, som om vi lever i två olika universum? Det har de senaste tio åren inte funnits en enda nationell eller internationell undersökning som visat på kvinnors underordning, som bitit på kvinnor av Popovas slag. De skyller hela tiden på radikalfeministiska strömningar och aktörer som vilseleder statsapparaten och infiltrerar makten. Vad är det med de här brudarna? Vad tjänar de på att gå med skygglappar genom tillvaron och på allvar mena att de är jämställda? Det har nåt med liberalismens frihetsbegrepp att göra, den sk inidivduella kontraktsfriheten, som innebär att om två människor sluter ett kontrakt med varandra så råder frihet. Far from kollektivets strukturerande ordningar och system måste det väl ändå vara århundradets hyckleri när det gäller frihet.
När en sann liberal talar om frihet, kräv då en definition.