Tröttsam machohistoria om ett manligt geni

Halvvägs in i Jan Arnalds roman "Maria och Artur" från 2006, känns den så macho -omodernt patriarkal - som om författaren helt utan att ha tagit in något av de senaste 30 årens genusperspektiv på litteraturen, återigen tar en kvinna som gisslan för att berätta en rakt igenom manlig historia.

Vad är det då som gör "Artur och Maria" till en patriarkal berättelse?
Därför att kvinnan finns där enbart i en bekräftande funktion av det manliga geniet. Arnald är egentligen inte intresserad av författaren Maria Wine, men för sakens skull ger han oss några tunna ledtrådar från hennes uppväxt invävda i den rika brokad som är författaregeniets Artur Lundkvists livsbana.
Det är just "utnyttjandet" av Wine för att göra Lundkvist ännu mer attraktiv som gör mig så förbannad.
Romanens baksidestext utlovar att romanen framför allt handlar om deras relation, men som sagt, halvvägs handlar den bara om Arnalds eget kärleksobjekt: författaren Artur Lundkvist, som han redan skrivit en avhandling om.
Min kritik riktar sig främst mot Arnalds formmässiga grepp, det är där han avslöjar sig som en mycket manlig - i patriarkal mening - författare. Och jag kan inte förstå vad det är för intressant att 2006 ge en bild av ett författarpar, som så tydligt bygger på över- och underordning, utan att nyansera eller problematisera den text som produceras utifrån ett sånt tänkande. "Maria och Artur" är en mycket omodern roman, som jag kommer att läsa till sista sidan, även om jag nu känner en stark lust att dra den i fläkten.
En elak tanke får mig att tänka att författaren slarvat sig igenom den här romanen med hjälp av överblivet material från avhandlingen. Han har helt enkelt inte brytt sig om att göra jobbet och struntat i att fördjupa sig i Maria Wines personliga historia. Om han hade gjort sig den ansträngningen, som naturligtvis kräver ett lika genuint intresse för henne, skulle den här romanen kanske kunnat säga något intressant om författarparets genusordning. Som det ser ut nu fortsätter den bara att reproducera och romantisera historien om det manliga författargeniet och den har vi redan läst alldeles för många gånger.