Biografiernas bedrägliga anspråk på att säga sanningen

Under våren har det kommit tre fläskiga biografier över kvinnliga författare,konstnärer och kritiker: författarna Emelie Flygare Carlén (1807-92),Victoria Benedictsson (1850-88), författaren och konstnären Tove Jansson (1914-2001) och litteraturkritikern Klara Johansson (1875-1948).
I Aftonbladet läser jag en intressant recension av Birgitta Holms biografi över Benedictsson. Holm har gått till de konventionella "källorna" när det gäller traditionellt biografiskt arbete, dvs biografiska fakta, brev, dagböcker och bilder. Men frågan som recensenten Athena Farrokhzad ställer är: Hur nära sanningen om Victoria Benedictsson når man genom att gå den vägen?
Förra veckan visades en "dokumentär" berättelse i SVT om relationen mellan konstnärsparet Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén. Här framställs Sigrid som en trånande kvinna, som inte riktigt kommer till skott utan Isaacs närvaro. Medan han gör konstnärskarriär blir hon allt mer overksam. Historien bygger på en efterlämnad brevväxling mellan de båda konstnärerna. Betyder det är TV-"dokumentären" kan betraktas som sanningen?
Några dagar senare hör jag en radio-"dokumentär" i P1, som har samma form som TV-filmen, dvs breven ligger till grund för narrationen. Men här får man delvis en annan bild av Sigrid, som är betydligt fränare och inte fullt lika trånande, snarare ifrågasättande när det gällde parets livssituation. Kommer radioversionen av relationen Grünewald-Hjertén närmare sanningen?
Ett konstnärligt verk är betydligt mer mångfasetterat än vad en recension kan göra gällande: den senare ger snarare en synvinkel av den förra. Detta synvinkelsperspektiv råder även när det gäller biografier, som enligt mitt sätt att se inte ska läsas som livsberättelsen om än den ena än den andra, utan en berättelse om ett liv bland många andra.
När Birgitta Holm skrev om Selma Lagerlöf och menade att Gösta Berlings framträdande i predikstolen var själva urscenen i Selmas författarskap, valde hon att läsa Lagerlöf utifrån ett psykoanalytiskt perspektiv. För mig, som själv legat på en psykoanalytisk divan i åtta år, kan även urscenen betraktas från olika håll, beroende på var i livet man befinner sig.

När jag själv sen flera år tillbaka närmar mig Simone de Beauvoirs litterära värld blandar sig den biografiska sidan av det personliga uttrycket alltid i, vilket betyder att sanningen - vad den nu befinner sig - alltid gömmer sig i mellanrummen mellan de olika litterära formerna hon använder, där självbiografin många gånger är den mest bedrägliga när det gäller Beauvoirs egen sanning. En sanning som förövrigt skiftar utseende beroende på vilken del av hennes produktion/liv man riktar in sig på. Dessutom kan man se att receptionen och biografierna över denna polyfona röst som är Beauvoirs skiftar med tiden, beroende delvis på Beauvoirs status och på vad den tid som väljer att läsa henne riktar in sig på i hennes verk.
Själv tycker jag att en blandning mellan filosofi, litteratur och det levda livet är den mest fruktsamma läsningen när det gäller att närma sig en författare. Hos Beauvoir kan det tyckas enkelt, eftersom hon vid sidan av det skönlitterära skrivandet var en filosof (även om hon själv inte ville se sig som sådan). Men hos varje människa finns ett personligt estetiskt manifest förborgat och det är genom att försöka närma sig det, som man som efterlevande läsare kan närma sig en annan människas tvetydiga sanning.

Källa: Aftonbladet, 070608, P1, "Dokumentären", 070609, SVT Dokumentären "Sigrid & Isaac".