Pinuperibiografer skymmer sikten för estetiken

"Mette-Marit skiljer sig" står att läsa på en skvallertidningslöpsedel nära dig. Vadå? Vilken skandal gör norska kungahuset! Är det möjligt? Nähä, det är som vanligt en fyndig rubriksättare som slagit nytt rekord i medveten vilseledning. Hon skiljer sig från den vanliga kvinnogestalten inom monarkin, enligt Herman Lindqvist, journalist och skvallerhistoriker av rang.
Jag minns med ett snett leende hans dramatiseringar av historien i SVT för några decennier sen. Hur han smög i trånga källargångar på nåt mögigt svenskt slott eller stod på ett fält nån stans i Europa och försökte återskapa krutröken från förr. Snacka om att orientera sig i dimman vid Lützen. På samma sätt gör många biografier över författare: De dramatiserar och förenklar i stället för att försöka förstå hur författarens estetik växt fram. De förenklar, dramatiserar och lyfter ut spektakulära livshändelser ur sitt sammanhang eller slarvar över dess inverkan på författarens verk. Möjligtvis leder det till en större nyfikenhet på författaren, men knappast på litteraturen som författaren åstadkommit. Biograferna flashar sensationslystet, recensenterna för skvallret vidare och kvar för läsaren står en bild som snuddar vid verkligheten utan att för den skull ha särskilt mycket med författaren och det konstnärliga verket att göra.
I stället har man prövat olika teoretiska läsningar och överfört dess stela analysmetoder på författarskap som i sig själva utgör ett sätt att se på livet, som inte kan förklaras med hjälp av färdigförpackade perspektiv.

Därför ska man aldrig läsa en författarbiografi, som något slags läsarfacit och förklaring till fattarens verk. Meningen med verket uppstår i mötet mellan texten och läsaren och är alltid av individuell karaktär, även om en god biograf, såväl som recensent kan peka ut ställen i verket som är värda att uppmärksamma för att det ska öppna sig.

De senaste månaderna har jag läst flera recensioner av biografier över författare och priset på spektakulära biografiska resonemang tycks Birgitta Holms över Victoria Benedictsson ta. Som jag läser recensionen av Nina Lekander i Expressen, så antas det hellre än det ena än det andra i stället för att försöka förstå hur Benedictsson estetik växte fram parallellt med hennes olika livsval. Visst, det kan ur rent underhållningssyfte vara intressant att än en gång få konstaterat att hon obegripligt gifte sig med en dubbelt så gammal postmästare, för att senare förälskade sig hjälplöst i den danske litteraturikonen Georg Brandes och sedemera tog livet av sig endast 38 år. Men det har vi hört förut och i recensionen tillförs inget ytterligare, förutom några nya teoretiska konstruktioner som denna gång tillämpats på läsningen av den stackare Victoria Benedictsson, som redan varit utsatt för en rad olika experimentella läsningar utan att för den skull komma ett steg närmare den benedictssonska estetiken i hennes verk.

När jag sen läser recensionen av biografin "Den galna änkan. Alma Mahler-Werfels liv" av Oliver Hilmes av Gabriella Håkansson i DN känns det som om biografin som genre är en fiktion i klass med romanenkonsten. Här förvandlas tydligen en människa och hennes verk - 22 tjocka dagböcker - till "inget mindre än ett bulemiskt, spritindränkt, rabulistiskt sexmonster". Det låter intressant i sig, som story betraktat, men knappast som en biografi över en människas liv och verk.