Fortfarande hindrar käleken till och beroende av män kvinnors jämställdhet

Genom kvinnoskildringar i romanernas värld kan man följa utvecklingen i kvinnors villkor och möjlighet att själv påverka sin situation. Själv kan jag genom mina senaste månaders läsning dra en 150-årig linje från Mary Ann Evans - skrev under psedonymen George Eliot - som föddes 1819 till Sara Stridsberg som föddes 1972. Förutom de två har jag läst Selma Lagerlöf (1858-1940), Sara Fabricius, mer känd som Cora Sandel (1880-1974), Joan Didion, född 1934 och Agneta Pleijel, född 1940.

Både Maggie Tulliver i Evans "Bror och syster", 1860 och Alberte i Fabricius tre romaner om Alberte ("Alberte och Jakob", "Alberte och friheten" och "Bara Alberte"), 1926-1930 tvingas trots de halvsekel som skiljer dem åt att stå tillbaka för sina bröder när det gäller utbildning, trots att de är systrarna som är de mest studiebegåvade. Båda de unga kvinnorna, som varken vill eller kan identifiera sig med den traditionella kvinnorollen som blivande mor och maka, känner sig som ufon, något som framförallt kvinnorna i deras närhet är snara att påpeka, så fort tillfälle ges. Denna korrigerande verksamhet av kvinnor som vill något annat är något som kvinnor ägnat sig åt - och fortfarande gör - genom hela historien.
Alberte får genom föräldrarnas död möjlighet att skapa sig ett eget liv, men hennes villkor i utkanten av en konstnärskrets i Paris är begränsade i jämförelse med männen som utvecklar sitt konstnärskap medan kvinnorna med konstnärsambitioner reduceras till just mödrar eller omvårdande hustrukaraktärer. Det är först när Alberte blir äldre, som hon vågar steget: frigör sig från barnets far och som ensamförsörjande moder satsar på skrivandet.
Maggie däremot får nöja sig med att suga i sig läsfrukterna från broderns dammiga böcker, som han inte har det minsta intresse för. Om det inte vore för faderskärleken till den begåvade dottern får jag en känsla av att den egensinniga och självsäkra Maggie skulle gått under av omgivningens ständiga klankande på hennes beteende. Hon hamnar också under en period i nåt slags religiöst tänkande där självuppoffring är det enda som ger livet mening, men blir räddad av en ung mans genuina intresse för hennes intelligenta personlighet, som hon självdestruktivt försökt utplåna.
Till skillnad från Alberte tillåter inte omständigheterna Maggie att frigöra sig från de traditionella kvinnokraven och skapa sig själv.

Selma Lagerlöfs kvinnor kring sekelskiftet 1900 är färgade av dels stark religiositet och/eller jordbrukarbunden patriarkal ordning i Dalarna och Jerusalem i romanen "Jerusalem". Den bland de fem böckerna under de senaste 200 åren från början av 1800-talet till vår tid som känns mest förfluten tid i sitt perspektiv. Det är mao märkbart hur vårt sekulariserade samhälle allt mer räknar ut den traditionella kristna ordningen.

I Didions "Lagt kort", 1970 och Stridsbergs "Drömfakulteten", 2005 hamnar läsaren i 60-talets USA. Här har kvinnorna (läs: Valerie Solanas) tagit en självklar och lysande plats i utbildningssystemet till skillnad från sina tidigare litterära systrar Maggie Tulliver och Alberte. Däremot är det fortfarande männen som utgör normen i samhällets maktstruktur. Både Valerie Solanas och Didions Maria Wyeth är på olika sätt offer för det faktumet och vänder på kvinnligt vis destruktiviteten mot sig själva, som om livsvillkoren och möjligheterna begränsar dem från att skapa sig själva. Valeries begåvning gör att hon kastar sig mellan ytterligheterna av grandios personlighet och självdestruktiviet, medan Maria, 30 nånting, redan tycks tröttnat på livet och läsaren följer hennes färd utför och neråt.

Till sist landar läsaren i "En vinter i Stockholm", 1997 i Agneta Pleijels samtidsrapport från ett modernt kvinnoliv. Kortromanen handlar om den älskade mannens egennyttiga och hänsynslöst uppriktiga kärlek bortom ömsesidigheten med kvinnan. Han begär två - som något naturligt - och glider mellan hustrun och den andra kvinnan utan att ljuga. Hon finner sig. Why? I romanen får vi följa kvinnans tankar under 100 dagar efter att mannen lämnar henne. Barndomen, minnen av föräldrarnas äktenskap fyllt av otrohet och någon slags försoning i dödens närhet blandar sig med känslor och tankar kring en oväntad kärleksaffär, som på ett ödesdigert vis liknar det som är välkänt och bekant. Fortfarande är kvinnan den som drar kortaste strået i kärleksrelationen med en man: en linje som som går som en röd tråd mellan romanerna från början av 1800-talet till vår tid. När det gäller kvinnors möjlighet till oberoende och kärlek på lika villkor har mycket förändrats men ojämställdheten mellan könen är sig märkbart lik.