Jag hatar Martina Haags alterego

För tio år sen - eller är det mer ? - sa min väninna: "Du måste läsa "Bridget Jones dagbok", den är faktiskt jävligt kul. Den här väninnan uppfattade jag ändå som något sånär i linje med mig själv när det gällde böcker, så jag tänkte att va fan, Bridget Jones verkar ju sånt som man diggade när man plöjde Allers-romaner i tonåren, men ok, vad vet jag.
Boken visade sig vara som en förväxt tonårsroman och de hade jag definitivt förläst mig på under de åren och några till, så jag drog den i fläkten.
Sen något år senare, när bokhelvetet blev film, stod jag som brukligt efter min morgonpromenad och surrade med Johan på Kaffebar och fick höra att jag var fin i kanten, som inte diggade en sån störtskön brud som Bridget. Va? En brud som plockar poäng på att spela ärthjärna. Jo, jo, det kan ju tyckas charmigt av en viss slags män, men jag blir bara förbannad.

Och nu har vi tydligen fått vår egen svenska hellylle-Bridget genom Martina Haag. Jag får knottror av fenomenet Martina Haag. Läste precis en artikel av Harry Amster på SvD (webb), som för övrigt tycks lika charmerad som Johan på sin tid av Bridget Jones. Vad är det som gör att skarpa snubbar och smarta brudar tycker att Martina Haags sk självironiska charm är hääärlig? Den är för det första totalt ofarlig och ungefär lika sexig som när Linda Skugge stickar på omslaget på sin bloggpocket. Husmorsdrömmen i lite härlig "fräck" eller skojig upplaga anno 2000. Vi som kan vår Allersroman eller varför inte Wahlströms röda serie för flickor vet att det här är bara lur. Jag spyr på skiten och önskar att de här brudarna ville visa tänderna och göra en Maja Lundgren i stället för att lyfta upp bajsblöjans princip eller springa efter persbrantstyper och göra narr av sig själv.