Klart Maja Lundgren måste få skriva sin sanning

I dagens Expressen skriver Arena-redaktören Per Wirtén att det inte är ok att kränka andra i en roman, som han anser att hon gjort i sin senaste roman "Myggor och tigrar" där hon med namn hänger ut en räcka män ur kultureliten (Björn Ranelid, Carl-Johan Wallgren) men framför allt de manliga redaktörerna på Aftonbladets kultursida och främst dess redaktör Håkan Jaensson.
Felet enligt Wirtén är att romanen omöjliggör Jaenssons (främst) eventuella lycka, eftersom det framgår att han varit otrogen med Lundgren bakom hustruns rygg. Jaså och det är tydligen Lundgrens fel, enligt wirténsk logik.
I nästa andetag ifrågasätter han även Myrdals självbiografiska böcker om sin uppväxt där makarna Gunnar och Alva Myrdal (nationalikoner) inte framstår i allt för rosenskimrande sken och dessutom tycker han att Kerstin Thorvall var taskig mot sin mamma. Ska vi fortsätta på Wirténs spår kan man ifrågasätta många, många fler romaners rätt att existera som publicerad text.
Men som alltid är romanen en partsinlaga och i Lundgrens fall är det hennes sanning läsaren får ta del av och som Lundgren själv påpekar, de här männen är ju själva publicister med alla möjligheter att "slå tillbaka".
Men dessa förorättade män är trots allt en bisak i fråga om Lundgrens roman: hennes syfte är högre, nämligen att beskriva de patriarkala strukturerna inom kulturen och de kulturella männen som håller sig med dubbel agenda; en officiös där de är feminister och en inofficell där de är gubbslem. Detta högre syfte är varken Wirtén eller de andra som nu förfasar sig över boken beredda att diskutera. De vill bara plåstra om ömma tår och censurera en verklighet som Lundgren haft modet att lyfta fram.

Det finns mycket, mycket mer att skriva om gubbslemmet inom kulturvärlden. Det vet jag som jobbat på Forum - nutidsplats för kultur, som gått till eftervärlden genom en hyllningbok under sommaren. Inte en recensent har som Lundgren vågat tala om det allmänt kända gubbslem som följt den kulturelitistiska verksamheten på Sigtunagatan i spåren. Alla tiger... än så länge. Men den som kommer att avslöja det kommer definitivt att låta en bomb brisera i finkultur-Sverige. Och skulle Bonniers eller nåt annat förlag nobba det manuset kan man ju alltid ge ut den med hjälp av alla gör-det-själv förlag som finns i dag.