Återupptäckt svensk feminist firar 200 år

Fredrika Bremer har länge haft rollen som 1800-talets främsta svenska och enda feminist. Mycket tack vare att Ellen Key och senare Elin Wägner på sin tid plockade fram henne ur glömskan. Nu, 200 år senare är det dags för ännu en bortglömd feminist att träda fram ur glömskan: Emilie Flygare-Carlén föddes 1807 och som feminist betraktad ska hon placeras vid sidan av Fredrika Bremer, anser litteraturhistorikern Monica Lauritzen, som lagom till jubileet kommer med den första biografin "En kvinnas röst" om Emilie Flygare-Carléns, EFC liv och dikt.
Under sin levnad var EFC en av Sveriges mest lästa författare och när även vid sekelskiftet 1900 var hennes "Rosen på Tistelön" en lika vanlig bok i svenska hem som bibeln och psalmboken.
Ett genomgående tema i hennes rika produktion - 30 romaner - är kvinnors situation och kvinnors möjlighet att skapa sig ett eget rum. Inget som den tidens manliga litteraturkritiker värderade särskilt högt. Henrik Schück och Karl Warburg tyckte hon var en tant, förknippade henne med det gamla och som inte skrivit något av betydelse sen de tidiga skärgårdsskildringarna. Litteraturvetare i dag är av en annan meninig och finner henne högintressant på grund av hennes kvinnotema, vilket gör att hennes författarskap fortfarande är aktuellt och angeläget.

EFC eget liv är helt klart värt en roman i sig. Hon gifte sig ung och fick fyra barn, men hennes man dog och så även tre av hennes barn. Dessutom hade hon ett utomäktenskapligt barn som hon lämnade bort som fosterbarn. Efter dödsfallen tog den ensamstående modern sin överlevande son och flyttade till Stockholm efter att hon fått sin första roman publicerad. Där skrev hon kontrakt med en förläggare och skrev sen två romaner om året under tolv års tid. Då hade hon gift om sig och hennes hem blev en litterär salong för huvudstadens intellektuella. Hon var kompis med Jonas Love Almqvist och hennes roman "Pål Värning", som gavs ut av Svenska Vitterhetssamfundet, 2000 med inledning och kommentar av litteraturvetaren Johan Svedjedal, är inspirerad av Almqvists idéer, som förövrigt gav boken goda recensioner när den kom ut 1844.
Efter tolv års hektiskt skrivande var Emilie utbränd. När hennes son även dog och kritiken av romanen "Ett rykte" gjorde vad den kunde för dra skam över författaren, tystnade hon. Romanen orsakade ett ramaskri i Sverige. EFC ansågs vara en skam för kvinnosläktet, hon förförde kvinnorna och som ofta skett både förr och senare kopplade kritikerna ihop romanförfattaren med huvudpersonen i boken. Enligt Lauritzen är "Ett rykte" EFC:s mest intressanta roman och hon menar att ingen av kritikerna uppmärksammade författarens intention med den. I romanen ställer hon två kvinnotyper mot varandra, dels dygdemönstret och dels kvinnan som beter sig som en man, dvs en kvinna som lever lika utsvävande som en man, är otrogen, skiljer sig och får ett utomäktenskapligt barn. Kritikerna ser enbart den "dåliga" kvinnan och missar därmed den grundläggande frågan om kön som romanen ställer.
Efter sex års tystnad gör EFC comeback 1859 med den 1100 sidiga romanen "Ett köpmanshus i skärgården", som kan sägas vara en svensk motsvarighet till Thomas Manns "Buddenbrooks" (se bloggen: 070505).
EFC är mao inte den skuggfigur som den nedlåtande, oförskämda och marginaliserande litteraturhistorian gjort henne till.
Regissören Åsa Melldal skriver nu på ett musikdramatiskt verk av EFC:s roman "Rosen på Tistelön", som kommer att sättas upp på Stadsteatern i Stockholm. Romanen ges för övrigt ut i Bonniers klassikerserie i pocket till hösten. Enligt Melldal ställer EFC:s "Rosen på Tistelön" brännande politiska frågor som i högsta grad gäller idag: Vad börjar och slutar samhällets ansvar?, Vad betyder det goda samhället? och Hur mycket ansvar ska individen ta själv?

Källa: P1, "Biblioteket", 070515 (lyssna i efterhand på webben).