Det juridiska perspektivet skyddar våldsmän
Kvällstidningarna dignar för närvarande av misstänkta manliga artister som våldtar och misshandlar frun, barnflickan och en 15-årig tjej.
Det är något med de här historierna som gör dem arkaiska som rättsfall: Där ställs den lögnaktiga kvinnan/flickan och den oskyldige mannen och kränkte mannen. Den har upprepats i all evinnerlig tid och ger två diametralt olika perspektiv på det inträffade: En svart-vit historia om våld och sexualitet där de inblandade inte tycks ha varit med om samma sak, fast de uppenbarligen haft nåt ihop, som om det överensstämmelsen kring sexualitetens frivillighet inte är detsamma för män och kvinnor.
Under rättsprocessen är det tydligt att det är mannens syn på sex som gäller och nerkokt till elementa tar den vad den vill ha. Om hon inte anpassar sig - tiger - eller förstår att hon loosar på att vara en sexuell varelse när det hela går överstyr, så utpekas hon som lögnaktig. Hur många gånger har vi inte hört den misstänkte våldsmannen säga (tvärtemot kvinnans utsaga): "Visst vi hade sex, men hon var med på det." Det är då försvarsadvokaterna sätter in stöten och kräver redovisning av drog- alkoholpåverkan, klädval, sexuella preferenser och tidigare erfarenheter av kvinnan i fråga. Aldrig att mannen ställs till svars.
Den här gången är det en 15-årig flicka som påstår att hon tvingats suga av en manlig artist hans loge. Han har inte rört henne, enligt egen utsaga. Inget åtal. Slutsats: Flickan ljuger.
Om det är så eller inte har allmänheten ingen aning om, men frågorna dröjer sig kvar: Varför skulle hon ljuga om det? Vad får hon ut av det?
Och fortfarande är artistens bandmedlem misstänkt för våldtäkt.
I det andra fallet sitter en artist häktad, misstänkt för att ha pucklat på sin hustru så att trappgången och lägenhetsdörrens insida var full av blod. Han minns inget av händelsen och nekar till den grova misshandel han är misstänkt för, trots att vittnen hört skrik och tagit hand om kvinnan som låg blödande i trappan och hade svårt att andas.
Det arkaiska inslaget i den här historien är att den unga hustrun hävdar att mannen är oskyldig och att hon själv måste åsamkat sig skadan, mao hon gör vad hon kan för att rentvå mannen. Frågan är: Ljuger även denna kvinna? Den här gången för att skydda en våldsam man. Det har hänt förr i historien och tidigare när man kunde ta tillbaka anmälningar om misshandel var det vanligt att kvinnor gjorde det efter att de blivit påpucklade av sina snubbar. Nu går inte det längre för att undvika att gärningsmän ska komma undan.
Den tredje artisten som misstänks för sexbrott är Tito Beltram, som den här gången står till svars inför hovrätten, efter att han överklagat domen om våldtäkt i tingsräten. Beltram har med emfas genom båda rättegångarna hävdat att barnflickan som anklagar honom ljuger och han och hans hustru gör vad de kan för att få rätten att inse det. Trots att stora delar av artistsverige vittnar om Beltrams brudmani och tidigare anklagelser om pedofili är utgången den här gången oviss. I två rättegångar har barnflickan tvingats i detalj redogöra och utsättas för försvarsadvokatens närgågna frågor, medan ingen nagelfar Beltrams sexualhistoria. Han framstår snarare som den som utsätts för en rättsskandal och vevar som en väderkvarn i alla upptänkliga media om sin oskuld, medan barnflickan döljer sig.
Varför gör hon det? Varför går hon inte ut i media och berättar sin version?
Månne för att kvinnor fortfarande ska skämmas för att överhuvudtaget ha hamnat i en situation där hon kan misstänkas för att ha sex med en man.
Flickor/Kvinnor bär mao fortfarande skulden - eller tar frivilligt på sig den - för den manliga sexualitet de ofrivilligt tvingas till. Mycket av det är rättsystemets fel och vår (samhällets) skilda syn på manlig respektive kvinnlig sexualitet.
Det är för jävligt!
