Kvinnors omedvetna behov av Valerie Solanas

Före jul såg jag Sara Stridsbergs pjäs "Valerie Solanas ska bli president i Amerika" på Dramaten. Den var alltför programatisk och retade upp mig en hel del (se blogg 061210).
I veckan fick Stridsberg Nordiska rådets litteraturpris och eftersom det sen Stridsberg översatte Solanas SCUM-manifest 2003 är nåt med Solanas som jag inte kan släppa - vet inte vad - så började jag läsa Stridsbergs roman, som är en fri fantasi med dokumentära inslag kring Solanas liv och den har allt som pjäsen saknar. Ett mänskligt stråk, som gör SCUM-manifestet begripligt, om än ondske- och fasansfullt. Valerie Solanas har "stake". Hon går visserligen under i sin kamp, men hon ger inte efter för det begränsande kvinnoideal som samhället tvingar in kvinnor i. Hon ser igenom patriakatets hyckleri och outar sig själv som en ful flicka, medan hon hånar alla fina flickor eller sk daddys girls.
Så långt är Solanas en extremfeministisk amazon. Galen måhända, men inte utan anledning. Och vi behöver henne, som en tickande bomb i vårt kvinnliga undermedvetna, som ständigt lurar in oss i nya begränsande könsrollspel.
Vi behöver henne för att hon blåser ut alla hjärnspöken, som säger oss att vi själva har valt att leva i ojämställda relationer med män.
Vi behöver henne för att hon är en blåslampa, som får oss att skruva oss inför det faktum att så länge vi fortsätter att vara fina flickor, kommer vi fortsätta ge upp, i stället för att "fucka up" som Valerie tycker är en bättre strategi.

Valerie Solanas var allt det som det kvinnliga idealet säger till oss kvinnor att passa oss för och aldrig bli. Just därför borde läsningen av hennes SCUM manifest ingå i alla fina flickors avprogrammering, eftersom hon ger röst åt den fina flickans undanträngda syster.