Alonzos hycklande pappagäng gömmer sig bakom barnens bästa
Kvinnoperspektiv i vårdnadstvister är bara en konsekvens av att pappa inte tar sin del av föräldraförsäkringen och jobbar i stället för att vara hemma med barnen. För varför skulle inte mammans ord väga tyngre när skilsmässan är ett faktum och vårdnaden av barnen hamnar i fokus: Hon har ju till stor del - i antal mammor räknat - stått för huvudansvaret när det gäller omvårdnaden under äktenskapets gång, så varför skulle det inte falla sig naturligt att hon fortsätter med det.
Nähä, säger Michael Alonzo, ordförande i nystartade pappanätverket för pappors rätt till barnen i vårdnadstvister (www.pappabarn.se). De senaste veckan har han cruisat runt i media (SVT:s "Debatt" diskuterar frågan på sitt debattforum; www.svt.se/debatt, Alonzo är förbannad på kvinnojourerna i "P1 Morgon" för att ha gömt en kvinna som flytt med sina barn efter en skilsmässa, vilket lett till rättegång och samme Alonzo tycker att män orättvist är loosers i vårdnadstvister i P1:s "Studio Ett", 070425)och bashat kvinnor och rätttssamhället, som inte tänker på männens rätt i fråga om barnen. Naturligtvis hävdar han att pappakampen i första hand handlar om barnens rätt till sina fäder. Men why, Alonzo, tänker inte farsorna på det från början när barnen föds och snacket vid köksbordet går om vem som ska stanna hemma? Tänk, om de här ivriga pappa-har-rätt-till-sina-barn förespråkarna var lika förtvivlade, förbannade och engagerade när det gällde föräldraförsäkringen. Då kanske det skulle kunna ske någon förändring (läs: balansering) på omsorgs- och omvårdnadsområdet. Först då skulle detsamma inte vara = kvinna. För så länge omsorg - i vilken form de än månde vara - förknippas med något naturligt kvinnligt, får nog män finna sig i att morsan strider för sina barn, som hon haft huvudansvaret för, fram till separationen. Det är inte samma sak som att de män, som tagit sin del av barnomsorgen, ska gilla läget. Men ärligt talat: Alla män som loosat ungarna vid en vårdnadstvist och som tagit lika stort omsorgsansvar om barnen som kvinnorna räcker upp en hand!
Det är lite sent att i en vårdnadstvis och dessutom jävligt hycklande, att komma med gråtvalsen och ha mage att säga att det är för barnens skull, som man vill dela vårdnaden om man inte visat hur viktigt det varit så länge kvinnan har stått för det medan han klivit runt i karriären och på golfbanan.
Förövrigt tycker jag Alonzo och hans bittra mansliga ska sluta hacka på morsorna och ägna sig åt lite självrannsakan i stället. Det skulle framför allt barnen ha glädje av.
11 kommentarer:
Bra skrivet! Ofta blir mannens nya kvinna eller mannens mor den som sedan verkligen tar hand om barnet. Jag har arbetat med dessa frågor i elva år, jag har lyssnat på många mödrar som berättar samma sak. En drabbad mor sa en gång till mig; förr dog kvinnorna i barnsäng och en annan kvinna fostrade barnen. Nu överlever vi, men barnen fostras iallafall av en annan kvinna.
Vad tror du att det handlar om, att män som inte visat - alternativt tagit barnen för givet utan större engagemang - blir så engagerade i gemensam vårdnad vid en skilsmässa?
Och varför vill inte mamman det, i fall när det inte handlar om misshandlande och sexövergreppande pappor?
De flesta mammor jag känner vars barn inte blivit utsatta för övergrepp vill gärna att fadern tar ansvar. De kvinnor som inte vill att mannen ska få vårdnaden vill skydda sina barn från övergrepp. Varför fäder plötsligen intresserar sig för sina barn är en gåta som jag försökt lösa i åratal med kvinnors vars exmakar plötsligt vid skilsmässan vill ha barnen eller iallfall kontakt. Ibland undrar man om det är för att på något vis få en slags kontroll över kvinnan. Visst, de saknar sina barn och inser att de kommer att försvinna och att de måste ta eget ansvar, iallafall för att kämpa för att få behålla dem. Men de kvinnor som vet hur lite omvårdnad barnen fått innan, hur ska de kunna lita på att mannen plötsligen kan ta ansvar och verkligen se barnens behov? Det handlar om sunt förnuft och en kunskap om hur illa han skött barnen innan. Ska en mamma bara strunta i sina barn och lämna dem och sedan hoppas på det bästa? Är det inte bättre att tala om det faktum hur ointresserad han är och att han faktiskt inte är att lita på? Det är väl rätt normalt att en ansvarsfull person gör? Tycker jag, men då är jag en otäck feminist har jag fått höra. Bara männen skiljer sig från sina kvinnor verkar det om deras omvårdnadsinstinkter vaknar, eller vad är det de tror att vi ska gå på? Varför har han inte då tagit hand om barnen tillsammans med henne, som de två föräldrar de faktiskt är. Kvinnan går i vägen för mannen i vardagen så att han inte kan vara nära sina barn, är ett fånigt påstående från män och från sociala myndigheter, som också använder detta som argument.
Jag känner flera kvinnor där männens mödrar och nya kvinnor tar ansvaret för barnet i mannens nya familj. Oavsett om de begått övergrepp eller inte på barnen, så tar de inte ansvar. Oavsett om kvinnan velat att mannen ska ta ansvar eller inte. De bara struntar i det.
Du talar om "omvårdnadsinstinkter" och om jag förstår dig rätt är det en mänsklig egenskap du menar och inte specifikt kvinnlig, som många biologister hävdar.
Ja, men är det inte där skon klämmer, att flickor redan som barn genom uppfostran och socialisering till "kvinna" lärs och uppfattar att det är just som omsorgs- och omvårdnadsbärande som kvinnan utmärker sig och får ett värde. Medan det inte finns med på agenda över hur pojkar blir män. Det leder följdaktligen till ett samhälle med instutiotioner som bygger på idéen att flickor blir kvinnor genom deras vara-för-andra och pojkar blir män genom att tänka på sig själva.
Att förändra detta grundkoncept blir därmed en moralisk angelägenhet både för kvinnor och män: Jag menar är det ok, att kvinnor ska ta hand om både män och barn, medan snubbarna kan segla iväg på sin egen räkmacka? Om man inte tycker det borde man titta på moralen som ligger till grund för att det blivit så och ifrågasätta den, i stället för att fortsätta och t om försvara den ojämställdhet som råder mellan män och kvinnor i fråga om givande generositet i fråga om omvårdnad och omsorg. Där återfinner vi den stora och betydande delen av kvinnors exploatering inom patriarkatet, såväl när det gäller barnomsorg, hushållsarbete som sexualitet.
Vettiga män inser att barnen behöver dem och smiter inte iväg. Att vara vuxen är att ta ansvar för familj, sitt hem och sina barn. Det borde inte vara märkvärdigare än så. Jag förstår inte hur andra tänker då det är kvinnor som ska vårda och män som ska ha omvårdnaden. Vård av frisk man i hemmet, tycker jag är ett bra uttryck. Det säger allting om synen på mäns inbillade behov av särskild omsorg. De måste lida brist på något som förnedrar sig själva och förminskar sig genom att bli omvårdnadsberoende av den kvinna de lever med och har sex med. Sådana män orkar jag inte med, de skrämmer mig med sin barnsliga inställning till närhet och sexualitet. Och den avundsjuka och aggressivitet många av dessa män också visar mot barn. Barn ska vara tysta och inte tala, inte tjata på mamma om allting och de ska inte tröstas osv osv. Men själva beter de sig värre än de små och hjälplösa barnen som är totalt beroende av omvårdnad. Det måste vara någon typ av narcissism dessa män lider av. Visst är jag en otäck feminist!:)
Allt andas ruggiga fördomar...Om män,kvinnor om barn, om vad omsorg innebär osv osv.
Som man och pappa försöker jag försöka hålla mig ödmjuk inför svårigheten att förstå vad det innebär att vara kvinna och mamma. Har hyfsat stor umgängeskrets. Känner ingen man som blir omhändertagen av sin kvinna. Snarare tvärtom. De "kvinnliga" sysslorna delas tämligen lika medans de "manliga" ligger i stort sett 100% på mannen. De finns en jävligt tråkig underton kring det ni skriver om pappors vilja att inte förlora kontakten med sina barn. Tror att jämställdheten och barnen skulle ha oerhört mycket att vinna på att kvinnor började ifrågasätta sina dogmer kring hur hem och barn ska skötas.
Hur har beslutet att köpa villan för 3 miljoner tagits? (som för med sig ett snuskigt behov av inkomster) Är det viktigare att storhandla än att ha en glädjestund? Är en liten flickas oborstade (men nytvättade) kalufs ett tecken på bristande omvårdnad?
Jag har förståelse för att århundraden av tydligt förtryck/diskriminering av kvinnor har lett till att många av er är bittra/förbannade. Men den där generaliserande ilskan och bitterheten är fullständigt kontraproduktiv om vi vill komma någonstans när det gäller jämställdhet. Se för fan till att släppa kontrollen över hem och barn. Vi människor,honor och hanar i alla åldrar, blir i viss mån det vi förväntas vara. Om inte ni kvinnor och mammor slutar projicera alla förlöjligande/förnedrade bilder av män och pappor så medverkar ni i allra högsta grad till ev missförhållanden.
Sopa vid egen dörr
"Anonym" säger att jag och "ultarv:s värld" har fördomar om män, kvinnor och barn. Fördomar eller en historia av årtusenden av skapade värden för att vara man eller kvinna.
Om du inte känner någon "man som blir omhändertagen av sin kvinna. Snarare tvärtom." är du bara att gratulera, men precis som du har jag en hyggligt stor umgängeskrets och jag ser det precis tvärtom. Lustigt, eller hur? Jag tror det beror på att ditt sätt (läs: mäns) generellt att se på detta med omsorg och omvårdnad skiljer sig från hur det tar sig ut, ur en kvinnans situation. Då menar jag inget biologiskt, utan att situationen som kvinna - socialt-kulturellt-historiskt-sexuellt-ekonomiskt - skiljer sig från situationen som man. Och så länge vi inte kan närma de situationerna till varandra kommer vi fortsätta att kasta skit på det motsatta könet, för du är ju i ditt inlägg inte heller fri från det.
Eftersom du tycker att män generellt inte blir omhändertagna av sina kvinnor och delar "de kvinnliga sysslorna" (vad fan är det? omsorg, omvårdnad kanske?)tämligenlika, säger du, medan vi, två kvinnor ser det tvärtom, vore det intressant att veta vad du lägger in i omvårdnad-omsorgs begreppet.
Det är först då vi - kvinnor som män - tillsammans kan börja ifrågasätta hur hem och barn ska skötas, som du efterlyser.
Anonym andas fördomar mot vad det är jag vill säga och tala om. Det är tråkigt att den verklighet många kvinnor och barn tvingas leva i bemöts med denna typen av argumentation. Det finns bra pappor, och det finns män och pappor som smiter och tar till förtryck för att slippa ansvar. En diskussion med en kvinnojour kanske vore på sin plats, för att förstå att det finns fäder som vägrar att bry sig. Det går heller inte ur anonyms långa kommentar att hitta några åsikter som går att bemöta direkt. Du lever uppenbarligen i en annan värld där man resonerar på ett sätt. Vad du och din fru gör istället för att handla eller om dina barn är okammade är lite vid sidan av diskussionen. Trist att låga kommentarer, och desperation måste in i diskussionen, då verkligheten ser så väldigt annorlunda ut. Kvinnoföraktet som du har och ger uttryck för måste komma från din egen syn på din omgivning och de kvinnor du möter. Jag möter kvinnor varje dag som vill dela hem och fostran med män, som inte vill. Vi inom kvinnorörelsen sopar varje dag framför lata, misshandlande, vanvårdande män som våldtar och föraktar kvinnor. Lyssnar på rättegångar och domslut där männen inte behöver ta ansvar för våldtäkter och inte heller för de övergrepp de begår mot sina barn. En far är alltid en far, hur många övergrepp han än gör, oavsett om han anser att kvinnor ska vara hemma vid spisen och föda barn och fostrar sina barn så. Bitter är jag inte det minsta, men jag har arbetat med utsatta kvinnor i elva år. Vi talar om för kvinnor att de inte måste ta ansvar för mannen, men då säger myndigheterna något helt annat. Och männen också. Så du, anonym, behöver inte oroa dig för att kvinnorörelsen vill ha mannen hemma vid spisen. Vi hjälper kvinnor att inse sitt ansvar för jämställdheten och att i första hand bry sig om sina barn och skydda dem mot övergrepp, våld och vanvård. Jag tycker att du verkar ha en knepig krets av kvinnor omkring dig och det är bara att beklaga att du och dina medbröder utnyttjas av dem, eller vad det är du försöker fräsa fram med svordomar och exempel. Kanske en mansrörelse med goda värderingar vore på sin plats?
Det är klart att det vi alla kallar verkligheten ser lite olika ut, beroende på den situation vi utgår från. Men att verkligheterna är så diametralt olika, som mellan de "ultrav:s värld" och "anonym", visar bara att könsaspekten är ett större problem än man hoppats. Hur ska två - var och en så säkra på sin utsagas allmängiltighet - någonsin kunna mötas bortom könskrigets förutbestämda positioner. Ibland undrar jag om jämställdhet grundad på ömsesidighet - som ett annat sätt att vara gentemot den andra - är möjlig, eller om det fortfarande bara är den gamla "krigsstragein" mot det andra könet som gäller.
du monica vi är två om att skaffa ett liv till världen och de är bådas ansvar att ta vara på dettsom kommer till. Vad säger du om de om ett barn föds så är båda föräldrar vårdnadshavare tills överänskommelse eller lagautsaga säger annat,komm inte nu dragades med att vi pappor är vålds värkare i gemen. Du är tydligen bränd och pratar därefter .Om du är kvinna nog för din kjol så bör du föra fram detta med automatisk gemensam vårdnad ,iannat fall kommer aldrig jämsteldhets ivrande feminister att hysa respekt inför de manliga könet. Anders Uppgårdh ÅLAND
Detta stöder hans förening, se länk.
Skicka en kommentar