Mördande dåliga deckare

Ä-N-T-L-I-G-E-N! ! !
I dagens "Kulturnytt" tar kritikern och den tidigare deckarentusiasten Maria Edström livet av den svenska deckaren, som blivit stapelvara - vid sidan av chiclitten - i bokhandeln. Själv har jag känt mig lite fin i kanten för att jag inte dragits med i denna hausse. Trots att de sägs säga sååå mycket om samtiden, utgöra den mest kritisk-politiska rösten i svensk prosa (men det kanske var för tio år sen man sa det) så funkar den inte på mig. För att den är konceptskriven och konstlöst redan från början utgår från ett brott och dess lösning och att få nån snurr och variation på den formen har ingen lyckats med sen det begav sig kring de hårdkokta deckarna och dess mer socialpornografiska varianter.
Jag bryr mig inte ett skit om att kvinnorna - både som författare och huvudpersoner i deckarna - har tagit plats i genren, som är så hårt standardiserad att de kvinnliga kriminalkommissarien också super i sin ensamhet (Jane Tennison i "Mördarens fotspår").
Men kanske skulle jag stå ut med formen om de inte var så dåligt skrivna. Ok, de funkar som en slags vardags-, bruksprosa, men som litteratur, dvs nyanserad, problematiserad och tvetydig text, inte en susning.
Jodå, jag har försökt och gör - med tilltagande irritation - årligen att läsa några svenska och internationella deckare för att inse att jag har fel och att "alla" andra har rätt, som nu kastar sig över den senaste Stieg Larsson. Men det går inte, även om jag intalar mig själv att det är litteratur för avkoppling eller underhållning (?), som mina vänner brukar säga. Det är för dåligt, helt enkelt och jag hävdar fortfarande att "Lasermannen" av Gellert Tamas är den bästa "kriminalroman" jag hittills läst. Resten drar jag i fläkten!