Kvinnor - inte män - "väljer" barnen framför jobbet

Marit Paulsens och Birgitta Ohlssons olika argument för en ny folkpartiledare hänger på könet. En kvinna, Cecilia Malmström, 38 år, ska inte leda partiet för att hon är för ung och har två små barn, menar Paulsen och plussar i stället på Jan Björklund, 45 år, trots att han också har två små barn. Typiskt könsstereotypt tänkande, kontrar Ohlsson, som hoppas på Malmtröm fast hon tackat nej pga av barnen.

Hur kommmer det sig att Björklund inte tycks tänka på barnen? För att han har en hustru hemmavid som står för den saken, eller...? Fallet Malmström visar att kvinnor med små barn fortfarande använder dem, som anledning till att inte ta nästa steg i karriären och att det är få som ifrågasätter det, utan snarare har förståelse och t om förväntan om att hon ska göra just så.
När hörde vi en man dra fram barnargumentet i ett liknande fall? Jag vet inte vad som är sorgligast: att vi har sån förståelse när mamma tackar nej till karriären för barnens skull eller när männen skiter i de små av samma anledning. Jag kan bara konstatera att i Sverige 2007 är det helt ok för en kvinna att tacka nej på jobbet för att hon är mamma, medan en man måste säga ja på jobbet även om han är pappa.

Kvoterad karriär och ökat pappaansvar, tack!