Manlig syn på litteraturen osynliggör kvinnliga författare

8 procent av det totala antalet Nobelpris i litteratur som delats ut - totalt 100 gånger sen den franske poeten Sully Prudhomme tog emot det första 1901 - har gått till kvinnor. Det är lika många kvinnliga professorer som länge gällde - nu tror jag det krupit upp till 12 procent - på svenska universitet och högskolor.

Jag kommer att tänka på min egen litteraturprofessor, Ebba Witt-Brattström, som lagom till Nobelprisutdelningen brukade sätta upp en bildkarta över samtliga nobelpristagare och jämna ut könsfördelningen genom att ge somliga av de manliga författarna kvinnliga attribut, vilket gav ett massivt och tydligt exempel på hur ovanliga kvinnorna var i den manliga skaran. (Jag blir plötsligt osäker på om det var så Ebba gjorde, eller om det var på nåt annat sätt hon uttryckte sitt missnöje med Nobelprisets tillstånd. Jag ska fråga henne vid tillfälle och återkommer om det inte stämmer.)

På samma sätt som litteraturhistoren "gömt undan" en rad betydande kvinnliga författare - har t ex uppmärksammats i Nordisk kvinnoliteraturhistoria i fem band från 1000-talet till vår tid - pågår ett osynliggörande av samma slag inom den Svenska Akademin. Det spelar tydligen ingen roll att allt fler kvinnor sitter med kring bordet numera. Eller gör det det? Mellan 1966 och 1993 fick inte en kvinna priset. Under 90-talet var det två och under 2000-talets första decennium är det hittills en kvinna som fått priset. Under samma tid har lika många kvinnor tillkommit i akademin, som nu har 5 kvinnor av totalt 18 ledamöter.

När det gäller synen på vad som är god litteratur är det historiskt sett män som bestämt kanon och ur deras perspektiv har kvinnorna inte hållit måttet. Emilie Flygare Carlén, född 1808, t ex, som i år firas med 200-års jubileum var av Sveriges på sin tids mest lästa författare. Men de manliga litteraturkritikerna i början av 1900-talet tyckte inte hennes skildringar av kvinnors situation och samhällets ekonomiska mekanism var intressant, utan bara hennes tidiga skärgårdsskildringar, så hon föll i glömska. Nu hundra år senare däremot, är det hennes senare produktion som lyfts fram och hon jämförs med giganter som Selma Lagerlöf, Almqvist och Strindberg.
Men trots att litteraturvetenskapen sen 30 år tillbaka fått ett genusperspektiv och kvinnorna tagit allt större plats inom litteraturen märks det inte bland nobelprisen.
De senaste decennierna har lärt oss att det inte handlar om kvalité, utan ren och skär uteslutning ur det litterära finrummet både när det gäller hur många kvinnor som får vara med och utse litteraturpristagarna och vilket kön de har.
Jag efterlyser en litteraturdebatt som analyserar vilka kriterier som är utgångspunkterna när man bedömmer vad som är kvalitétslitteratur. Där, i själva perspektivet på vad god litteratur är, tror jag mycket av varför litteratur skriven av kvinnor osynliggörs har sin grund. Det är inte litteraturen det är fel på, utan själva synsättet, värdegrunden om man så vill, för vad som är god litteratur, som är problemet. Så länge den utgår från ett manligt perspektiv - världsbild - kommer ingen radikal förändring när det gäller synsättet på litteratur att ske.

Kvinnor som fått Nobels litteraturpris: Selma Lagerlöf, 1909, Sigrid Undset, 1928, Pearl Buck, 1938, Gabriela Mistral, 1945, Nelly Sachs, 1966, Toni Morrison, 1993, Wisawa Szymborska, 1996, Elfriede Jelinek, 2004.
Svenska Akademins kvinnor: Kerstin Ekman, sen 1978 (deltar inte i arbetet), Gunnel Wallquist, sen 1982, Katarina Frostenson, sen 1992, Birgitta Trotzig, sen 1993 och Kristina Lugn, sen 2006.