Chiclitt en värdemätare på låg litteratur

Först vill jag bara säga att jag sen KulturExpressan började göra TV (finns på Axess webbTV)ser fram emot varannan söndag när det senaste programmet läggs ut på nätet. Det har hittills bl a handlat om Alex Schulman och hans "elaka" blogg och nu senast om chiclit.
Kajsa Ingmarsson, en av Sveriges mest lästa författare som klumpas ihop med ett gäng andra kvinns under det begreppet var konstant förbannad under hela programmet - om än undertryckt till viss del - vilket gav nerv och engagemang åt hela programmet, som naturligtvis i sin form lätt blir sofistikerat rundabordssamtal. Ingmarsson pumpade in liv i programmets blodomlopp och det var jävligt uppfriskande.

Däremot gjorde kritikerna Åsa Beckman och Jan Arnald, båda från DN:s kulturredaktion släta och svala figurer. Jag blev grymt besviken på Beckman som faktiskt med sina synpunkter på DN Kultur om "finförfattarens" Mara Lees chiclitroman "Ladies" och att den fick finfina recensioner fast romanen var dålig. "Hyckleri?", undrade Expressens kulturredaktör Per Svensson och fick undanmanövrar från både Beckman och finlitteraturdoktorn Jan Arnald, som även skriver deckare under namnet Arne Dahl.
Varför tog inte Beckman chansen och fastslog hyckleriet och tog nästa steg och utpekade chiclit-begreppet, som ett ihopklumpande av dålig/låg litteratur?
I stället fick Ingmarsson pumpa på med att kvinnors romanskrivande ständigt klumpas ihop i förminskande syfte, fast anledningen till begreppet som jag ser det snarare är att detta är underhållningslitteratur av mindre litterärt värde.
Jag ska genast säga att jag inte läst om Ingmarssons gula citroner, men jag har läst en hel del annat sk chiclit bl a Mara Lees "Ladies" och det är dålig litteratur, som Beckman är inne på, som framförallt kännetecknas av en svag gestaltning som andas förutsägbarhet, stereotypa psykologiska karaktärer figurerande i mer bekräftande än problematiserande historier. Underhållning, maybe, men inte mer värt än en veckotidningsartikel egentligen.

Samtidigt diggar jag att Beckman satte ner foten när det gäller det numera allmänna gnället efter Horace (Svenska Akademins) motivering till att Doris Lessing fick Nobelpriset i år: Hon är den kvinnliga erfarenhetens epiker, sa Horace Engdahl och genast går en omedveten feministmob till storms och hävdar att vadå "kvinnlig" vi är ju mänskliga hela bunten. Men då har man en väldigt ohistorisk och omedveten syn på könets betydelse såväl inom litteraturen som när det gäller det som betecknas som mänskligt. Att vara kvinna är inte samma sak som att vara man, även om Horace-attackerna låtsas om motsatsen. Att lyfta fram "den kvinnliga erfarenheten" är väl kanon och när dessutom Per Svensson, kulturredaktör på en av Sveriges största dagstidningar utan att blinka erkänner att han inte läst en rad av Lessing, så visar det bara att än är det långt kvar innan kvinnors erfarenheter räknas som lika mycket värda som mäns.
En homage till Horace - och Beckman som fakistkt om än by the way erkände detta fakum - som påpekade det och visade att det är fan i mig dags att ändra på den saken.
Det borde Kajsa Ingmarsson och samtliga kvinnliga kritiker - och feminister - som kritiserat Horace ta i beaktande.

ps.
Förövrigt tycker jag absolut att Jan Arnald/Arne Dahl är en hycklare både som litteraturdoktor och som författare. Det står klart att killen vill vara fin - manlig författare - men när det inte funkade försäljningsmässigt började skriva "låg" deckarlitteratur för att nå ut och tjäna pengar. I programmet fick han klara sig undan med att han som deckarförattare ägnat sig åt ett "litterärt experiment", i stället för att problematisera förhållandet mellan "låg" (genrelitteratur) och "hög" litteratur (romaner som lever bortom genrebeteckningar).