Klas Östergren, männens författare

I dag recenseras förläggaren och kulturjournalisten Stephen Farran-Lees bok "Östergren om Östergren" på de stora dagstidningarnas kultursidor. Samtliga recensioner har en man som undertecknad och samtliga är överens om Östergrens storhet som tidsmarkör. Den enda som inte stämmer in i hyllningskören av detta "geni" är Jesper Högström i Expressen. En kritiker, som allt mer framstår som en av de få självständiga rösterna i den svenska kultur-ankdammen. Han ifrågasätter Östergrens projekt, med all rätt, och nyanserar bilden av en författare som knappast skulle kunna få kultureliten att falla gemensamt i farstun, som de här snubbarna från en annan tid - innan könet börjat problematiseras - faller mangrannt.
Jag minns ett samtal i kulturradion (tror jag) för nåt år sen där Helena von Zweigbergk sa att hon gått med Klas Östergrens "Gentlemän" i fickan genom Stockholm, som någon slags termometer i tidens röv.
Jag är själv en av de där som läste Ulf Lundells "Jack" och Östergrens "Gentlemän" parallellt på den tiden. Då var det de enda som talade om den tid som var min, på samma sätt som jag vände mig till Henry Miller eller Charles Bukowski för att få veta nåt om det liv som pulserade i blodomloppet strax efter puberteten.
Skillnaderna mellan Lundell och Östergren var gigantiska - som jag upplevde det - och min känsla överenstämde mer med Lundells även om han var man och trots att Östergren var förförande. Men han var en mystiker redan från början, något som jag varken kunde formulera eller hade känslan av då, men så här efteråt är det ändå det som gjorde - tror jag - att jag föredrog Lundells mindre romantiska prosa.
Nu, många år senare, visar det sig att det ju var mystiker båda två, vilka ägnade - and still do - sig åt manlighetens olika utryck där kvinnan var spegelbilden för det de bar inom sig men gärna ville lägga över på det andra könet i strävan efter att bli män. Suck!
Och nu sitter Stephen Farran-Lee, en gubbe i min ålder, 40+ och omskapar allt det där till stor litteratur i namn av Klas Östergren. Det "man" blir till som människa. Kvinnan göre sig icke besvär, i dessa romantikers bild av världen. Men som tur är ser det litterära landskapet helt annorlunda ut i dag, för kvinnor som söker i litteraturen, för allvarligt talat att bli till som kvinna genom Östergren, Lundell, Miller och Bukowski var ju som att befinna sig i en synnerligen paradoxal situation, av att identifiera sig med en man och samtidigt vara en kvinna.