Politikern Göran Persson is back

Så kom den då, Göran Perssons memoarer "Min väg, mina val" och som herden samlade han sin fårskock - förlåt, journalisthorderna menar jag förstås - på Bonniers Manilla för att berätta om den. Och plötsligt blir det så tydligt varför politik har blivit så dötråkigt i det här landet sen Göran drog in i skrivarlyan på Torp. Han är en genuin politiker av rang och han älskar varje ögonblicket av det, om än med någon sorts hatkärlek. Det tycks som hela blodomloppet på karln pulserar av politik och än har han mycket att ge, vilket stod klart på presskonferensen.

Det var rätt kul att se en människa njuta så ohämmat av att återigen stå i rampljuset, vilket inte är så konstigt med tanke på att han är den statsminister som suttit längst - 10 1/2 år - sen Tage Erlander. Osökt kommer tanken om Persson-hatet upp, som trummades på rätt friskt av media. I dag känns det mest som en eftergift åt att människan leds av att en och samma figur sitter i makttoppen så länge, för Göran Persson är nog en av det här landets största politiker genom tiderna. Åtminstone känns det så nu, för mig som under stora delar av mitt liv haft honom som "landsfader".
Kanske blir han lite extra grandios i jämförelse med den landsfader vi har i dag, som är mer av en modern familjefar och därmed ingår i en splittrad familj där det ibland kan vara svårt att veta vem bland alla farsor och morsor som har huvudansvar för den rådande politiken. För trots att Fredrik Reinfeldt på ett sätt är en mer modern politiker med sina delegerande aspirationer, så är han märkligt lik den gamla patriarken på ett sätt: Han tar inte del av politikens vardagsliv, utan drar sig undan och låter de andra i partifamiljen sköta markservicen, för att själv stiga fram och peka med hela handen när han tycker det behövs. I det avseendet är han Göran Perssons totala motsats. Göran missade aldrig ett tillfälle att säga sitt i än den ena än den andra frågan. Det ledde till nicknamet "HSB" (Han Som Bestämmer) och skrönor om hur han lade allt under sig och att statsråden satt som nickedockor på regeringssammanträdena. Fredriks statsministerskap utgår från en annan situation, där alliansens partiledare sitter som ministrar, vilket på ett sätt omöjliggör ett ledarskap av Perssons typ. Frågan är vilket lederskap som är bäst. Det är lätt för mig att räcka upp handen för det senare, samtidigt som Reinfeldts undandragande inte gagnar politiken i stort. Något som inte minst opinions undran över var han håller hus är ett exempel på.

Förövrigt kommer jag absolut att läsa Göran Perssons memoarer och det ska bli intressant att jämföra den med Eric Fictelius (läs journalistiskt perspektiv) syn på saken som han redovisade i SVT dokumentären "Ordförande Persson".