"Ett dockhem" och drömmen om att det vidunderliga ska ske lever än

Ibsens klassiker "Ett dockhem" sätts ännu en gång upp på Dramaten med premiär på lördag. Den här gången i 2000-tals tappning och med Anna Björk som "dockhustru".
Senast jag såg den var Ingmar Bergmans uppsättning 1989 på samma scen med Pernilla August i huvudrollen. Vad jag minns starkast från den var Pernilla Augusts - då Östergren - tarantella. Den är tyvärr nedspelad den här gången. I stället är det föreställningen om den romantiska kärlekens ömsesidighet som står i centrum den här gången. Den tyngdpunktsförskjutningen gör den nya uppsättningen mindre suggestiv och sublim. Och mindre följsam i förhållande till det gamla manuskriptet där tarantellan bär det underliggande dramat.
I den här versionen blir det i stället ett upprepande tal om väntan på att det "vidunderliga" ska ske (läs: kärleken segra) och det är svårt att liksom Nora tro att detta ska ske tillsammans med en man som Torvald: En man med en så grandios självbild att han för alltid tycks förvisad till sitt ensamma rike och som leker äktenskap med sin lilla "dockhustru" (som förväntat leker med). När Nora tröttnat på leken och blivit varse att det vidunderliga aldrig kommer att inträffa, då är inte bara äktenskapet över utan även kärleken död.

Det är svårt att tro på äktenskapets gamla form, som vi ju fortfarande försöker leka efter några timmar i Ibsens sällskap. Och kärleken? För att den ska återuppstå måste det vidunderliga ske, enligt Ibsens text från 1879. Trots att vi haft drygt ett sekel på oss sen hans pjäs väckte upprörda känslor har det ännu inte skett. Men likt Nora hoppas vi att det är möjligt, även när dörren slår igen bakom äktenskapet.