Karin Magnusson goes Annika Lantz

Vad är det med SVT och P1:s kulturreporter/programledare Karin Magnusson? Det senaste året har hon förvandlats till en speedad Duracellkanin - ett rätt vanligt fenomen inom tv- och radiomediet numera. Kännetecknen på denna kanin är ett stegrande uptempo, som hörs i röstens volym, drag av hysteri och "jag måste bara säga det här också", det senare gärna och ofta på andra medverkandes röstutrymmes bekostnad. Tydligast blev det här i gårdagens "Kulturfredag" där Magnusson fullständigt löpte amok på den andra programledaren Clara Törnvalls, som Magnusson bulldozade t om bortom kicksidens funktion.
Symbolen för medias Duracellkanin alla kategorier är nog ändå Annika Lantz, som har så bråttom i sitt skrattande snubbel bland konsonanterna att man faktiskt undrar om det är riktigt speed hon tagit innan sändning. Alla nyanser och tempoväxlingar är bortrationaliserade för hardcore kaninrace. I jämförelse med henne är alla epigoner still Lantz-wannabees, som tur är, kan tilläggas.

Själv tillhör jag de där urtrista typerna som inte har något överseende med att Lantzan flabbar ner P1. Jag vet, jag kan ju stänga av och gör det också, så gott som varje gång, efter att ha lovat mig själv att den här gången försöka förstå det intressanta och roliga med henne. Men jag har tydligen taskig humor, för hennes omtalade snabbhet i kommentaren och rörliga intellekt gör mig bara trött, som efter en rusning till tunnelbanan när man står och flåsar på perrongen: Duracellchock!