Perssons politiska passion inget för gnällspikar

Årets antiklimax SVT-dokumentären "Ordförande Persson" börjar ta sig. Del tre var en höjdare av politisk passion, där känslorna och intrigen platsar på en operascen. Det visar att politik, till viss del, fortfarande består av hetta och glöd i det här landet och det tror jag vi ska vara tacksamma för.
Men efter de två första avsnitten började jag misströsta, även om jag tycker gnällspikarna i media gör det lite väl lätt för sig när de vill veta sanningen.
Vadå sanning?
Utan att förfalla åt relativism måste man ändå medge att den ser olika ut, beroende på ur vilket perspektiv den presenteras. Nu är det Perssons sanning vi till stor del får ta del av och den kan naturligtvis krocka med andra inblandades syn på saken.
Den odlade myten - av media och den politiska oppositionen, som många gånger sammanfaller - om Buffel-Persson, tycker jag mer liknar Rättfram-Persson. Det är klart att en och annan tå har smärtat genom åren, men karln talar ur hjärtat. Han känns autentisk och det innebär att en del får man ta med en nypa salt, men hellre det än framcochade politiker, som inte säger ett ord utan att mediaanalysteamet sagt sitt.
Persson visar på sitt genuint oefterhärmeliga sätt att politik är mer än ett jobb: det är en livskamp för det man tror på. Om man i stridens hetta pekar ut "fienden" och känner sig sviken och smått paranoisk är väl inte konstigt. Vi är ju trots allt människor och med perspektiv på det inträffade borde media inse det, i stället för att försöka blåsa liv i det som redan är historia. Om Mona, Paggan, Maggan och Åsbrink känner sig kränkta so what. Det kan inte vara helt obekant för rikets medborgare hur det känns att bli tilltvålad av chefen. Men att utmåla Persson som en buffel, för att han gjorde sitt jobb, är mer än lovligt barnsligt.
Jag ser fram emot måndagens avslutning och hoppas att Persson då kommer att vara ännu mer rättfram i sina omdömen om de forna arbetskamraterna. Hittills har han modigt bidragit med att inte fega ur, utan säga vad han i själva verket tycker.
När hörde vi en politiker göra det senast? Jag bara undrar! Det var ändå han som var "direktören för det hele".