Ideologiskt blind kamp för Mana

Jag har aldrig varit någon diggare av kulturdebattören Dilsa Demirbag-Sten, hon som kom från det stampade jordgolvet i Kurdistan - skrivit en bok om det - i rätt tid för att bara glida in på de svenska borgerliga kultursidorna, som ville spela det mångkulturella kortet rätt. Hon var ett alibi av det slaget, sekulariserad till ett västerländskt demokratitänk, som vi infödingar i den hegemonin aldrig stått upp för som de andra, som kommit hit och tagit medborgarrätten på allvar gentemot religion och diverse tystade röster. Vi har liksom inte behövt på ett par hundra år. Demirbag-Stens medborgarrättskamp är liberal på ett nyvaket sätt, som jag kan förstå att den lätt blir som "omvänd" och med hennes bakgrund, men för mig som fötts in i socialdemokratin är den en väl individualliberal variant.
Det är bakgrunden till att jag i dag menar att hon skrivit 2008 års hittills viktigaste kulturartikel i Expressen i dag: Det handlar om vänsterns ideologiblinda försvar för tidskriften Mana, som om man läser hennes exempel, totalt löpt amok. Det som är bra med Demirbag-Sten är att hon är inte riktigt så förutsägbar som de flesta av hennes meddebattörer på kulturområdet. Jag behöver bara se bylinen Per Wirtén, Magnus Linton, Göran Greider eller Johan Ehrenberg så vet jag exakt vad analysen i sakfrågan kommer landa i för ideologiska slutsatser.
Demirbag-Stens exempel på detta kamaraderi är skrämmande. Mana ska inte ha en spänn, men de får fortsätta skriva och den rätten tänker ingen ta ifrån dem så länge de inte rör sig mot tryckfrihetsbrott.
För mig är det gammelideologiska tänkandet en politisk dinosaurie. Den samtida politiken bör i stället sudda ut de gamla höger-vänster gränserna för de konstruktiva idéer, som är till nytta för dagens människor och löser vår tids problem. Ideologiskt skyttegravskrig skjuter bara upp de genomgripande förändringarna
som vi behöver för att nå ökad jämställdhet och rättvisa worldwide.