Upphettat men inte klargörande hos Can

SVT:s kulturredaktion har svårt för debatten. Förra veckan var det Eva Beckman, som i den nya kultursatsningen - intellektuella samtal kring samtidsfrågor - diskuterade bilden av mannen i programmet "Beckamn, Ohlson och Can" utan att det blev ens en gnutta intressant. I går var det kollegan Mustafa Can som ville klargöra vad den mentala coachingkulturen står för och då blev det bara echaufferat och förvirrat. Den existentiella coachen Hans Thörn satt placerad i skottgluggen för motståndarsidan Po Tidholm, kulturjournalist och Eva Rusz, själv coach (men mycket finare) pga sin psykologlegitimation.
Jag kan inte påstå att jag diggar vare sig psykologiska-, andliga-, eller religiösa charlataner, för det är väl det Tidholm och Rusz går igång på. Men att Rusz, som åtminstone i retoriken och lanseringen av sig själv både i Aftonbladet och i sina böcker ondgör sig över charlataner - dit hon räknar Thörn - det blir faktiskt lite för mycket. Och att Tidholm renderas en plats i samtalet, för att han en gång för många år sen skrev en ilsken artikel över fenomenet Kay Pollack i samband med filmen och publikframgången "Så som i himlen" det känns inte seriöst. Visst, han var bra på elaka oneliners och var upprörd över sådana som Thörn - och det gör sig ju bra i TV!? - men att osorterat peka ut coachingtrenden som en samhällsfara blir bara löjligt. Så även om Rusz och Tidholm eldade på så gott de kunde för att peka ut Thörn som kulturfara, så vann han matchen bara genom att sitta lugn i båten och påpeka att han bara försöker hjälpa folk. Och vem gör det när psykologin är nedmonterad och den nya kbt-religionen liknar den kvickfix som coacherna erbjuder.
Varken Tidholm eller Rusz hade något svar på den frågan. Alltså 2-0 till Thörn och båset för "Beckman, Ohlson och Can".