Vad är Manas uppsåt egentligen?

Något mysko är det med tidskriften Mana. I allafall om man ska tro den liberala idétidskriften Neo, som påpassligt dagen innan Kulturrådet skulle fatta sitt beslut (Mana fick pengarna med två reservationer) om Mana skulle få bidragspengar för ännu ett års utgivning, publicerar en story om att en av tidnigens grundare, psedonymen Sharare Irani inte finns, utan varit en front för chefredaktör Babak Rahimi att gå loss i full frihet. Till Neo bekräftar den fd Manaredaktören Lawen Mohtadi att så är fallet. Tanken var att Irani eller Rahimis alterego, vilket man väljer att tro, skulle ge tidningen legitimitet genom att hon är kvinna, kurd och feminist samt öka trovärdigheten, då hon rapporterade direkt från Iran. Enligt en artikel i tidningen 2006, satt Irani då i politbyrån för iranska kommunistpartiet IFCL. Det finns lite uppgifter om IFCL tillgängliga, men partiets webdomän www.fedayi.org innehas av Manas ägarförening. Allt enligt Neo.
På andra sidan - för att försvara Mana - ryckte Behrang Kianzad ut på DN dagen innan Kulturrådets beslut med en invecklad akademisk drapa, som om jag förstår den rätt, gick ut på att ägare - oavsett privata eller statliga - ska överlåta åt tidningarna att föra debatten och definiera fenomen som rasism och etnicitet på egen hand.

För att fortsätta basha Mana publicerade Expressens debattsida i går ett inlägg av Johan Romin, journalist och författare till en bok om Vietnamnkriget (publiceras senare i år), där han pekar på att ordet housenigger (Mana kritiserats för att ha använt det i rasistiskt syfte i en rubrik) användes redan under 60-70-talet av FNL-vänstern i syfte att peka ut avfällingar, svikare och förrädare, som om personer med en viss etnisk bakgrund och hudfärg skulle ha särskilda åsikter.