Bang, bang feminismen

Feminismen är en världsomspännande rörelse vars syfte är att störta patriarkatet. Med den värdegrunden tar sig feminismen worldwide olika uttryck pga den kulturella och sociala kontexten. Man brukar tala om att den feministiska utvecklingen i former av vågor - hittills tre stycken - som drar upp nya riktlinjer för kvinnokampen genom historien. Frågan är om queerperspektivet ställer feminismen inför den fjärde vågen och om den innebär att feminismen för första gången kommer att sätta gränser för vad den kan och ska inkludera. Det känns som att feminismens omfamningen av queerteorin under de senaste 20 åren kräver en omdefiniering/omförhandling av feminismens roll i samhället.
Feministerna själva har länge vetat att det inte går att tala om en feminism utan snarare om en rad av feminismer - med olika inriktningar för sitt engagemang och sin politiska agenda - men hittills har värdegrunden: att störta patriarkatet, varit gemensam. Eller har jag fel? Jag är inte längre så säker på att jag, som en del i feminismens jättefamn vet vad det är jag säger mig ingå i, eftersom begreppet allt mer urholkats under senare tid och numera kan användas till lite vad som helst.

För nån vecka sen var det debatt på ABF i Stockholm, där feministvänstern och queerrörelsen i nån mån skulle framställas som varandras antagonister inom feminismen Sen dess har tidningen Bangs redaktörer - som gjort sin tidning i en källare från queerhögkvarteret på Södermalm i Stockholm - lämnat tidskriften efter oenighet med styrelsen. Jag hoppas de här två händelserna är startskottet för en inomfeministisk debatt om feminismens värdegrund, om man nu överhuvudtaget kan tala om en gemensam sådan numera. Det behövs en ny feministisk våg för en framtida feministisk agenda och det var striden inom Fi det första tydliga exemplet på. Det gamla akademipolarna Ebba Witt-Brattström, socialfeminist (tror jag hon kallar sig numera) och Tiina Rosenberg, Sveriges okrönta queerdrottning, rök ihop på bästa sändningstid och avslöjade att en djup spricka hade uppstått i den feministiska familjen. Båda hoppade av partiarbetet och därmed gick den politiska luften ur Fi. I stället för att då, redan för några år sen, ta den inomfeministiska striden försökte Fi täcka över sprickan och låtsas som om alla feminister är överens om vad begreppet står för.

Nu har sprickan blottats igen genom Bang och om vi inte vill att feminismen ska fortsätta att leva en tynande tillvaro, där allt mest går på en upprepande tomgång och det vi såg var på väg att hända när Fi bildades känns näst intill drömlikt utopiskt, så måste vi ta de inomfeministiska motsättningarna på allvar. Det kommer att bli skitigt, häftigt, hotfullt och stenhårt, men jag tror inte det går att undvika längre om vi verkligen vill nåt med det där att störta patriarkatet. Vem vågar börja? Det är frågan.

Läs även Natalia Kazmierskas "The Big bang", Expressen, 080229 och Linna Johanssons, "Bang gjorde allt rätt", Expressen, 080301